50 minuter har gått sedan jag körde in genom Hades portar. Jag funderar på vilket jag njuter mest av.. snålblåsten, vyn över skitiga och trasiga däck, eller möjligen den oslagbara kombinationen av de båda? Herregud! Hur lång tid ska det behöva ta att slänga på några däck?!?!

Som föräldraledig är man den som står för flexibiliteten i vardagen, rent sysselsättningsmässigt alltså. Vissa typer av uppdrag tillfaller således helt naturligt den som för perioden är den hemmavarande parten. Just nu är det jag. Med jämna mellanrum dyker det ju upp saker som måste göras på kontorstid och då är det den "ledige" som får det på sitt bord. Det kan handla om att ta bilen till besiktning, fixa eventuella bankärenden eller gå till BVC och svara på frågor om mat och bebisbajs. I går var mitt uppdrag enligt denna princip, att ta bilen till andra sidan Vättern och få nya sommardäck inköpta, balanserade och monterade på vårt åk.

Allt ter sig underligt färglöst på den här ödesmättade platsen och det grälligaste jag ser är däckmannens grå arbetsställ prytt med de karakteristiska fläckarna i svart, som skymtar förbi innanför garagedörrarna nere i källarhålan. Inte en människa har synts till på hela tiden och jag finner mig själv och min rump förvisad till en knögglig liten betongklump i ett skjul med plåttak. Mycket pigggt. Här sitter jag nu och blickar ut över travar av bråte. Humöret sjunker i takt med kroppstemperaturen och jag känner hur en extremn tristess byggs upp inom mig och liksom går ut i kroppen och blir fysisk!
Situationen påminner om en prao-plats jag hade som 14-åring då jag hamnade just på en däckmonteringsfirma. Gubbarna som jobbade där hade aldrig haft en tjej som praktikant där förut och jag citerar: "Ja, killarna brukar ju få hjälpa till med däckmonteringen, men.. ja, du kan väl städa fikarummet.." Jag dammsög lite, cyklade hem på lunchen den dagen och gick aldrig tillbaka. Men fram till lunchrasten efter att ha städat lite pliktskyldigt, strosade jag runt i monteringshallen och memorerade så många däcknummer som möjligt för att pånågot sätt driva minutvisaren framför mig. En liknande överlevnadsstrategi var det som slog till hos mig nu.

Det inledande korta mötet med däckmannen var till en början trevligt, för att sedan bli märkligt och till slut lite hotfullt. Det har nämligen visat sig att det finns en hel värld där ute som jag bara inte förstår. Jag förstår inte däck. Jag kan titta på dem, men jag ser dem inte. Men det gjorde han. Han talade varmt om de här gummidoningarna och tycktes ha en personlig relation till dem alla och envar. Fint så. Men besvärande nog bar också den här däckschamanen på en missionerande sida som så gärna ville inviga mig i det han såg. Han stirrade mig in i ögonen när han sjöng sin gospel om sifferförkortningar som skulle stå för djup, mönster och trycktålighet och jag kunde läsa små stråk av sorg och förakt i hans sårade blick när jag inte kunde ge honom annat än noll och intet i gensvar. Jag ville bara ha mina däck bytta. Det var en besviken liten man som lommade ner i källarhålan med mina gamla däck.

50 minuter senare kryllar det alltså av rastlöshet i kroppen och jag vet nu att staketet bestående av ett galler uppsatt mellan några stolpar, är 26 hål högt (26,5 hål om man räknar med den lilla biten högst upp som fästet sitter i)Jag roar mig vidare med att skapa ett anagram av orden "köper, byter, säljer" som står tryckta över den skeva dörren som leder in till kontoret. Jag har just beslutat mig för "Per röker, byter ej säl", när the däckwhisperer gör entré ur sin källarhåla och kommer storstilat ut med lufttrycksmojen i ena handen och rullandes däck med den andra. Jag sitter kvar i bilen medan däcken slutligen monteras på under mig och jag kan äntligen åka därifrån. Tretusenfyrahundra kronor och åttio minuter fattigare.

Men bilen går bra...

Alltså! Låt oss prata lite om bröst och brunsås här en stund. Så här inledningsvis vill jag vara tydlig med att jag gillar bröst. Jag är tacksam för mina bröst. De har behandlat mig väl genom livet, vi har haft mycket roligt tillsammans och förvisso i unga år även stött på en del motgångar, men jag skulle säga att vi har en fin relation som bygger på ömsesidig respekt och tolerans. Hur jag känner för brunsås varierar. Som sås helt okej, som känsla helt värdelös.

Mina bröst och jag har följts åt på ett fint sätt genom graviditeten som för en månad sen utmynnade i en förlossning. De har varit extra runda, fina och på gott humör hela vägen, so far so good. Men så plötsligt för ett par veckor sen bestämde de sig för att lägga sig i bakhåll och helt enkelt en afton attackera mig i mitt svagaste ögonblick. Jag blickar ner mot min vanligtvis väl proportioneliga barm och möts helt oväntat av två aggressivt stirrande Dolly-kanoner som ser ut att vilja ta över min kropp. Drivna av trots och inte vet jag, (men Ranelid har säkert en teori)... hade de helt enkelt blåst upp sina egon med mjölk! Ja, detta är ju något att vänta av en kvinna som fött sitt tredje barn kan den oinvigde läsaren då tycka, men till saken hör att vi hade en deal! En överenskommelse om att vi inte skulle jobba så den här gången. De båda tu hade till och med i samband med förlossningen begåvats med varsin tablett för att förhindra detta okontrollerade mjölproducerande. Jag stirrade ner dem så hotfullt jag kunde och ringde samtidigt BB och frågade vad de har gjort med mina godingar och om de har snackat över dem på sin sida utan min vetskap. Barnmorskan lade all skuld på min kropp och pekade särskilt ut mina boobisar och menade att de är så starka i sig själva och hade helt sonika negligerat piller och på eget bevåg åstadkommit dessa monstruösa, hårda, ogästvänliga och värkande bomber. Intressant tyckte de. Synd, tyckte jag.
Samtalet var absurt och vi pratade liksom över huvudet på brösten. Det hela resulterade till slut i att ett recept på mjölkstopparpiller mejlades till ett apotek nära mig. Jag fick alltså ett litet medikament utskrivet åt mig vars enda syfte var att stoppa produktionen i fabriken. Förr lindade man helt enkelt doningarna när mjölken inte var önskvärd. Pravidel är det som gäller nu. Ja, medicinen heter så alltså.

Att läsa bipacksedeln till vilket läkemedel som helst kan få en att tro att en plötslig ondbråd död är en rimlig effekt att vänta sig. Huvudvärk, trötthet, magproblem och försämrad aptit är att betrakta som en regel. Att läsa bipacksedeln till Pravidel bjuder dock på lite fler överraskningar. Utöver skitsaker som hjärtinfarkt, epileptiska anfall, blödande tarmar, slaganfall och psykiska störningar är möjliga bieffekter, låt mig citera: "spelmani (överdrivet sysslande med hasardspel utan förmåga att hejda sig) samt ökad sexuell lust". Festligt! Låter ju som en bättre utekväll. Man kan ju dock fråga sig lite vad tusan det är för ämne som kan kila in i en männniskas kropp och få denna att signalera till hjärnan att nu vore det gött med lite Svarte Petter med en peng eller två som insats. Och är inte Svarte Petter ovanligt snygg i kväll förresten...

På Fass kan man också läsa att det aktuella läkemedlet vanligtvis ges till patienter med Parkinsson... och till kvinnor som inte önskar mjölk i sina bröst. Hmm... otippat att dessa grupper skulle ha en gemensam nämnare när det kom till behandling.

Huvudvärk, trötthet, yrsel och hallucinationer står under rubriken "vanliga biverkningar", men hur ofta drabbas man egentligen av det där som står på bipacken tänkte jag.

Jag tog en tablett.
Ridå.

Allt blev svart och avtrubbat. Jag somnade i princip sittande med dunkande huvud, grät över livet och världens sorger, såg barnen i blyertsgrått, mådde tokilla och kände konstiga lukter och metalliska smaker. (Konstigt nog inte ett dugg sugen på att gå på casino och ragga upp en croupier vid tillfället)... Sen fick det vara bra. Jag slutade med eländet, dimmorna lättade efter ett halvt dygn, brösten fatttade poängen och stillade sig på egen hand och så blev livet fint igen!

Men det får ju en att undra hur mycket av en själv som är en själv liksom, och hur mycket som är ren kemi. Är positiva människor som de är för att de har lite lyckade kopplingar i skallen och lite goa hormon som råkat hamna rätt? Om en vårbäck kan bli till brunsås efter att bara ha tagit ett litet piller... vad är då jag och vad är kemi?

Nåja, mina godingar är tillbaka, kropppen glad och sinnet lätt och barnen är återigen i färg. Alla är friska, våren står och filurar bakom snowracern och inspirationen är tillbaka! Undrar om det är jag eller mina hormoner som gör att jag vill tapetsera i morgon...

Alltså är det något som triggar igång stridshästen i mig så är det orättvisor av olika slag! Jag har blivit arg två gånger det senaste dygnet. Först blev jag arg när jag läser kortsiktiga konstiga självsäkra uttalanden om att "Alla borde lämplighetsprövas för att få tillstånd att skaffa barn." Visst, detta kan man diskutera på ett hypotetiskt plan och som ett etiskt dilemma, men att uttala det på fullt allvar som en bra lösning på problemet med föräldrar som skadar sina barn på ett eller annat sätt, är bara pinsamt och upprörande korttänkt! Det räcker ju att tänka ett halvt steg längre så ser man ju orimligheten och det oetiska i detta. Kan man tro, men det är oväntat många som inte gör det. Skrämmande! Det hela kom på tal i och med bl.a händelsen med pappan som lämnade sin son i shorts mitt i vintern för att han spelat dåligt i en match.

Hur skulle ett sånt lämplighetsprov se ut? Som inför adoption? Ska överviktiga som löper större risk att dö i förtid nekas försök till familjebildning? Människor med cancer i släkten? Biltjuvar? Männsikor med diagnos av något slag? Arbetssökande? Studerande utan stadig inkomst? Eller bara pedofiler? Det vore ju fint, så kan vi fokusera på att framavla riktiga A-människor... Eller de som redan har barn, hur illa ska man bete sig för att förlora rätten till sina barn? En örfil? En psykisk kränkning? År i missbruksmiljö? Stöld? Eller en förälders lånvariga sjukdom?

Hur skulle man förhindra att dessa olämpliga människor ändå inte gick hem och gjorde bebisar för glatta livet? Tvångssterilisering? Jo, för det gick ju så bra i Sverige mellan 1934 till ca:1975 när man tvångssteriliserade "sinnessvaga" som inte ansågs lämpliga för föräldraskap. En tjusig merit för Sverige jag stolt brukar lyfta fram och känner är etiskt försvarbart...

Och de barn som, trots föräldrarnas av myndigheter förklarade olämplighet, föds. Hur gör vi med dem? Ska de bortadopteras vid födseln? Eller tvångsaborteras i v.20? Finns det utrymme att få sin lämplighet omprövad efter några år? Ska man få tillbaka sitt barn då?  Föräldrar som i ren desperation skakar sönder sina bebisar, ska de fråntas sina barn för all framtid, eller som nu få hjälp, stöd och avlastning? Självklart kostar sådana insatser pengar, men jag lägger hellre skattemedel på det än på steriliseringar, tvångsaborter och lämplighetsprövningar på alla som funderar på att bilda familj någon gång.

Om den ena partern i en relation är lämplig och den andra inte, nekas de då fortplantning som par? Eller får de föröka sig ändå, med kravet att den lämpliga parten får hela vårdnaden efter födseln?

Det förvånar mig att i en diskussion med nio inblandade är det bara en som tänker så här, och åtta som tycks mena att det vore bra att statliga verk gick in och bestämde vilka som ska få bilda familj och inte. Märkligt och i min mening synnerligen skrämmande.


Undrar om jag och William hade blivit godkända? Våra två första barn föddes när båda var studerande, utan fasta inkomster. Vi låg under den rekommenderade inkomsten då man räknar med att 5000 kr varje månad går åt till ett barn. Vi fick in ca. 13.500kr tillsammans på den tiden. Med två barn. Jag var också sjukskriven för depression två månader knappt ett år innan första barnet blev till. Dessutom snattade jag ett par hårspännen när jag var 11 år. Tur att ingen frågade om det!



P.s jo, sen blev jag ju arg en gång till, men det handlade om orättvisor och inkonsekvens i uppsatsebedömningar och är en helt annan historia. D.s

Den lille skvalpande bebisen som finns för beskådan här till höger ska som ni förstår symbolisera den pilt som huserar i min kropp för tillfället. Den har nu bott i mig i 35 hela veckor. Eller nja, imonn har den det.. tror man.. eller 33 förresten eftersom man får två veckor gratis i början.. suck, en vetenskap det där. Eller ovetenskap snarare eftersom man inte vet exakt när äggen trillar ner och allt det där. Nåväl. Idag var jag hur som helst hos min fina barnmorska som sa att bebisen nu är fixerad. Den skvalpar alltså inte runt sådär som på bilden till höger utan sitter nu obönhörligen fast, upp och ner, med huvudet nerkört i ett himla bäcken. Jaha, och där ska den sitta nu i ungefär fem veckor. Och tomt stirra in i en och samma fog. Livat... det är tur att man liksom inte trillar tillbaka i det stadiet senare i livet. Jag är övertygad om att jag skulle hantera det hela betydligt sämre om jag plötsligt fann mig själv sitta fast upp och ner i en säck fylld med vatten nu, än när jag var i samma livssituation som parveln och ännu inte fått blodad tand för det här med luft och upprätt kroppsposition.

Men å andra sidan, nu när jag drar mig till minnes så sa barnmorskan faktiskt inte VAD bebisen är fixerad vid... den kanske är fixerad vid tanken på att någon gång få sätta upp en musikal, skriva en bok eller tugga på en haklapp... Eller är det blicken som är fixerad? I så fall blir ju läget ett annat... Måste fråga nästa gång jag träffar henne. "Fix" står det i journalen hur som helst. 



Fixerad bebis?

Den första dagen anno 2012 började storstilat med dotterns entré nerför trappan på morgonkvisten, när hon lite förvånat och förundrat berättade att hon hade känt under natten att hon hade en lös tand. Vi som står för föräldraskapet här hemma bemötte det hela med skepsis då avkomman i fråga länge fascinerats av lösa tänder. En fascination som knappast bedarrat då hon några dagar tidigare haft beök av storkusinen på 6,5 år som stolt visat upp sina två lösa bissingar. För att visa min goda vilja som mor och stöttande medmänniska kände jag ändå något slentrianmässigt efter på den tandabatting som utpekats, och mycket riktigt så var den verkligen lös! Tanden bredvid ville väl inte vara sämre så den visade sig också glappa lite grann. Lycka för dottern och förvåning för föräldrarna som plötlsigt drabbades av den där "ojvadstoravårabarnharblivit-känslan", som man vid vissa milstolpar anat hos sina egna föräldrar genom tiderna.

Nyårsdagen var också den dag som nappceremonin skulle äga rum. Sonen skulle säga adjö till sina nappar, på sedvanligt sätt. Nyårsdagen för två år sen gjorde flickebarnet detsamma, och nu hade turen kommit till den yngre brodern. Vi satte presentsnören i alla napparna, 13 st blev det nog till slut, och packade oss i väg till Strömsbergsskogen där vi letade upp ett lämpligt träd för pynt av silikon. Där hängdes bitar av trygghet och tröst upp under glada tillrop och stor stolthet hos lilleman. Fint blev det också. Och som alla vet får man ett paket av trädet när man varit så himla redig, så under de kala grenarna i en lövhög kunde en present grävas fram. Glada hågar ångade sedan vidare och styrde upp en tårta som åts för att fira lösa tänder, upphängda nappar och nästan synbart växande barn (både fysiskt och psykiskt)! Fint det!



"Hej då, alla napparna!"                     Napp- och tandtårta

Sedan dess har den goda andan hållit sig uppe under heldag på Universeum, långa lekdagar i hemmet, frisörbesök, pyjamastrivsel och små utflykter. Bara en sån sak som att alla är friska samtidigt är en ynnest värd att begrunda. Jag trivs ICKE med att vara mammaledig och sånt, men när hela familjen är lediga tillsammans då är det som göttast!



Fåtöljen jag vill ha                                                                 Nyklippt


I övrigt:
* det är 42 dagar till beräknad bebis
* det är 16 dagar till beräknad examen
* det är 13 dagar till opponering
* jag har hittat en fåtölj som skall bli min och läsas mycken litteratur i
* det är gott att våra renoveringsinsatser faktiskt ger resultat
* jag är livrädd för vinterkräksjuka i dessa höggravida tider
* jag är i ärlighetens namn ganska rädd för vinterkräksjuka i alla möjliga tider...
* jag ska snart ut i det "riktiga" livet och söka jobb och helst få ett jobb och helst vara bra på det jobbet...
* jag överväger att skaffa en sån där flashig telefon, och frågar mig själv varför.

Nu är det te, bok och choklad som hägrar!

Och nästa gång ska jag försöka undvika "mamma-bloggandet" som jag vet kan vara en mycket tröttsam läsning för alla utom möjligtvis den närmaste familjen. ;)

Hej och hallå denna dag av höstnad!

Morgonen startade på värdelöst vis, men därifrån tog det liksom fart för att sedan långsamt runda av sig fint mot aftonen.

Höjdpunkten var att hitta den perfekta tapeten till Lukas blivande rum, avrundningen blev att det ett par timmar senare visade sig att den kostar 900 förmögenheter/rulle. Höjdpunkten var att otippat hitta det perfekta bordet till Ebbas rum och avrundningen att få samtal om att sjukt barn finns att hämta på förskolan. Dagen har trots allt följt en jämn kurva och varit dynamiskt tilltalande på nåt vis.

Nåja, jag väljer att fokusera på roligheterna denna oktoberstund. Att traska in i en risig och rörig loppislokal och där oväntat trilla över det man sporadiskt letat efter i några veckor är lycka! Det är nån slags jägarmänniska i mig som väcks till liv med ett ryck. Hon har höftskynke i skinn och spjut i näven och ska bara ha det där bordet! Det liksom triggar lite extra när det visar sig att en annan kvinna, med inte lika väl utvecklat jaktbegär nosat på samma byte en halvtimme tidigare och velat reservera det. En känsla av att ha spelat korten rätt, att ha kastat spjutet rakt mellan ögonen, eller var man nu med fördel ska träffa ett djur som man ämnar slita i stycken och glufsa i sig till aftonmålet. Vill man träffa ett djur för samkväm kanske en mysig glänta och levande ljus är att föredra, vad vet jag.
Lyckorus är vad det är i alla fall och nu är bytet mitt! Bra bord va?! =)


Del av rum som är typ klart..




Vägg som väntar på tapet från Holland... och det finfina bordet såklart!

Under min högstudentikosa era ägnades mycket tid åt deltagande och upptåg med pedagogernas sexmästeri. Mången fest anordnades, mången spex skrevs och framfördes och mången utstyrsel skapades. (Sannolikt en vedervärdig kongruensböjning här, vilket jag känner att jag bör visa att jag är medveten om då jag riskerar att ha en och annan blivande svensklärare i läskretsen. Inte så insatt i hur "mången" egentligen brukas, men gillar liksom gunget i ordet.)
Inför en av studieårets största sittningar, nämligen Tomtevakan, skrev jag och min parhäst Sandra ihop ett långt spex som bland annat innehöll två äckeltomtar från Mullsjö som framförde ett nummer modern dans. Min ömma moder hade hjälpt oss och vid sin symaskin om aftonen tillverkat två stora skjortor och utan att blinka även två par trovärdiga hängbröst. Namnade. Så att vi inte skulle ta fel.

Mullsjö. Den ort där vi som unga jönköpingsbor hade placerat våra äckeltomtar i, för att det kändes lite off och bonnigt. Fem år senare visade ödets ironi sitt fnissande ansikte och förde mig och min familj till ett hus just här. I Mullsjö.

Så fyllde då paret Bergmans förstfödda fyra år, och vi skulle anordna vårt första barnkalas. Då jag är lite rädd för barnkalas ville jag helst vara med i en annan skepnad så jag gick ut och rev i mina lådor med utklädningskläder. Redan i första lådan träffade jag på den figur som skulle få vara med på kalaset. Där låg äckeltomtens luva och skjorta, och vips så var saken biff. Hängbrösten mötte dessvärre en gång sitt slutgiltga öde i form av en råtta som efter sin första tugga sannolikt blev överöst av en flod av gula ärtor som måste ha rasat ner över skallen på gnagaren. (Läs om det här) En viss anpassning av luvan var också på sn plats, så jag knöt loss en tampong och en kondom som satt fastknutna i löshåret och satte dit lite pinnar i stället för en barnvänligare version. Voila! Äckeltomten var hemma igen!

Long time, no see. Men så kan det gå när det blir höst, som följs av lång vinter av bibliska mått. det är alltså vinterns längd jag anser är av bibliska mått, inte själva vintern. Vinter känns inte som den centrala årstiden i Bibeln överhuvudtaget, så det kanske var självklart för en eller annan insiktsfull läsare. Skit samma, låt mig nu inte uppehålla mig vid såna triviala ting i all evinnerlighet. Förvisso är det så att det fortfarande är vinter, och visst ligger det ännu drivor med isig snö i vår trädgård, men idag känner jag hopp! Luften är gladare i dag och andas tussilago och cykeltur på grus!

Egentligen har jag inget särskilt att förmedla och berätta denna dag, men jag måste ju försöka trimma igång mig lite på att skriva ibland, bara för att se om jag kan komma på några ord utöver "vetenskaplig artikel", "källkritik", "avser", "informant", "ämnesdidaktik" och "tillförlitlighet". Jag kan känna en stor kärlek till det akademiska språket, analyserna, strukturen och olika syften, men så vissa dagar efter en avslutad intensiv uppsats-, eller tentaperiod krävs en liten språklig revolt. Jag vill vältra mig i syftingsfel, ord som kanske inte hunnit till SAOL ännu, vara spontan, SkrIvA KoNStigtA textEr vars innehåll är utan substans, logik och relevans, och framför allt läsa dålig, dålig litteratur!! HA! In your face! 

Gubben höst och Ville Vinter, eller vad han kan heta, var inget att hänga i vare sig julgran eller annan barrväxt, men nu anas bättring och E-vitamin! Plusgraderna är blygsamma men metodiskt strävsamma och effektiva och det rasar snö och tyngd från tak och axlar! Kursens första litteraturseminarium gick som en bättre dans, jag tog en promenad med solstrålarna i handen som snören upp till den stora, gula ballongen där uppe, valsade in på en intervju och fick jobb på stående fot, och nu står ambrosiakakan i ugnen och gonar sig. Snart kommer resten av familjen hem och våra fantastiska små älskade liv som i hela sina jag är "vår" och "nu"! De är i rättvisans namn även "härj" och "stök", men tack gode gud för det!

Det är ju uppenbart så att det föreligger ett märkligt förhållande mellan mig och små varelser, av många kallade "djur", som jag behöver dela jordklot med. (Andra små varelser som typ Nanne Grönwall har jag inga som helst problem med). Jag tycks i alla fall vara oförmögen att leva i symbios med allehanda fjäderfän, oknytt, arter som glider genom livet på sitt eget slem, såna som kallar sig fiskar och ilar runt kring toastolar och gnagare som livnär sig på mina fötters magasinerade klädnader*. Mycket ofta ligger jag och funderar över dessa små odågors leverne, livsgärningar, drivkrafter och ofta även på om jag skulle kunna styra deras öde ite grand, ja, med någon form av aktiv dödshjälp (läs mord) eller så. Jag inser med kristallklar blick att detta är ett högst osmickrande drag i min annars ganska fabulösa person. Men även solen måste ha sina fläckar, go vänner. Så nu är det alltså dags igen.


De senaste veckorna har det varit en vedervärdig och fullständig anstormning av dessa skitsmå, asirriterade och faktiskt ganska äckliga kräk. Nu kan jag av min godhet säga att de inte är äckliga av sig själva, som individer eller så. Äckligheten uppstår först när de är i grupp. Och det gäller inte bara bananflugorna eller Drosophila melanogaster om man ska kosta på sig att vara lite fin i kanten. Nej, jag tror mig vara av den åsikten att det mesta blir äckligt om det är tillräckligt mycket av det. Extremt många katter i en lägenhet är äckligt, en hel fålla till brädden fylld av iller är äckligt, jättemycket hår i en golvbrunn är äckligt, oövergripligt många höghus som står tätt tätt ihop känns lite äckligt, liksom överdådigt mycket mat på en barngala.. men det finns säkert undantag. Jättemycket glass känns mest trevligt  när jag tänker på det...
Jag är en enkel kvinna. Jag sjunger måttlighetens lov! Jag skulle trivas bättre med att sitta i EN lägenhet i ETT höghus, med EN katt, EN iller, EN matbit och ETT hårstrå i govbrunnen, möjligen med EN bananfluga i mitt kök. Men sen finns det ju vissa saker som aldrig finns i singular eller i små doser. Typ krill... Men sådana möter jag så sällan så det må va hänt! (säger man ett krill om man bara menar en enda sån där liten, eller är ett krill liksom alltid hela gänget?)

Tilllbaka till bananflugan. Eller bananflugorna då, eftersom det är bra mycket mer än en som huserar här.
De började med att inta äpplen, balsamico-flaskor och fantasilöst nog, bananer. Sedan dessa ting placerats i kylskåpet kunde man ju tro att vingfolket skulle dra sig tillbaka. Det gjorde de inte. De tycks föröka sig ur intet, så nästa morgon är det ungefär hundratusen nyförlösta typer som sitter och softar på sladdar och vattenkokare. När man så sträcker sig efter sin kanna för att hetta upp te-vatten så är det som att det svarta handtaget upplöses framför ens ögon och lyfter och stiger till taket i form av ett svart moln av småflugor. Det har därför bivit vardagssyssla att gå på jakt med dammsugaren och suga upp så många osm möjligt när de sitter och sover på morgonen, och sen göra samma sak på eftermiddagen när de mirakulöst nog återigen har fördubblats i antal. Min blodtörstige man föredrar att smälla ihjäl dem med ett rappa och rytmiska handklapp, men då han nyligen ådrog sig ett köttsår i sin vilda jakt på så vis att han råkade drämma i den vassa kanten på spisfläkten, fick han foga sig till gängse dammsugarmetod.

Nu verkar det trots detta som att de inte minskar ett dugg i antal och vi har annat att göra med vår tid än att jaga knytt med plastslang, så i dag blandade jag till en häxbrygd i en skål. 50% honung, 50% ättika och två droppar diskmedel. Jag ställde mig på behörigt avstånd, beredd på dramatik! Till min stora besvikelse hände det inte så mycket, men efter ett tag kom de susande en efter en och slog sig ner. Först träffades de bara där på skålkanten och resonerade över detta frestande bad. Någon anade oråd i mossen och bad dem alla att besinna sg och inte huvudlöst kasta sig över maten: "Har ni redan glömt att detta är samma kvinna som i morse svor åt oss och jagade Steve med dammsugaren?" "
De  bev alla tysta och begrundade vad som sagts och plötsligt bröts tystnaden av den kortaste av dem:
"Jag vet! Vi bildar kedja ner till honungen! Om jag håller i din fot, så håller Håkan i min och du Billy håller i Håkans. Sen turas vi om så att alla får smaka".
Sen hörde jag tyvärr inte vad som sas, men de måste ha blivit osams om något för sen utbröt ett litet handgemäng och de splittrades upp med bryska miner och började gå ner mot ytan var och en för sig, och nu ligger det inte mindre än 15 hädangångna vingburna där i såsen.  Ensam var inte stark i flugoras värd. Många är de som fortfarande cirkulerar omkring där ute i köket och fyller mitt belånade luftrum med små snuskiga vingslag. Så än är inte kampen vunnen.

Nu kan ju bananflugans vänner tycka att jag givit en mycket ensidig och tråkig bild av dessa väsen, så i rättvisans namn vill jag tillägga att det på många sätt även är en mycket framstående "djur"art. Bananflugan var enligt wikipedia det första "djuret" amerikanarna vade att skicka upp i rymden på en rundtur (no wonder). I flugornas salivkörtlar finns finfina kromosomer som är härligt stora och utomordentligt fördelaktiga att bedriva genetikforskning på (hur stora kromosomerna nu kan vara när hela fäet endast uppmäter 2mm). En annan fördel är enligt samma källa att de är billiga i drift (!). Nackdelen är att de tyvärr bara lever i ca 20 dagar...
Buhuuu..








* För att läsa inlägg om dessa varelser:
Sniglar under cover
http://www.anniesauditorium.blogg.se/2009/october/snigelslakt.html
Silverfiskar det naturliga urvalet
http://www.anniesauditorium.blogg.se/2009/june/silverfiskens-vara-eller-icke-vara.html
Råtta i flyttlådan
http://www.anniesauditorium.blogg.se/2010/june/ackligt.html

Mitt nya projekt här i huset ääär: *trumvirvel* innerdörrar! De befintliga är oljade teakdörrar som stolsterar på inte mindre än åtta platser i vårt hem i all sin traditionsenligt bruna glans. Min uppgift är att tämja desa sunkbruna bestar och måla dem vita så att de förhoppningsvis sprider lite ljus och fräschör omkring sig i stället för 70-tals ångest och brunsås. (Tycker egentligen inte att de är så vansinnigt anskrämliga, men föredrar helt klart vita dörrar framför bruna).

Jag har nästan sett fram lite emot detta då jag tänkte mig stor och positiv effekt som belöning för ett ganska enkelt och komplentativt målarjobb. Jag hakade loss toalettdörren, åbäkade mig ut med den till garaget, drog på mig jobbarbyorna och satte i gång. Ett ganska nogsamt grundarbete tyckte jag ändå att jag kunde stoltsera med då jag vaskat av alla sidor med målartvätt, slipat ytorna lätt med sandpapper, torkat med fuktg trasa, låtit torka och sedan grundmålat med den äran.

Det blev natt och det blev morgon. Det var den andra dagen.

På morgonen gick jag ut till garaget och såg på min dörr och fann att den var lite tonad åt gult på sina ställen. Jag drog på ett lager av den slutgiltiga färgen och såg att det gula ändå skulle slå igenom. Jag ringde till målarfolket på Grennborgs här i Mullsjö och fick brutal kunskap direkt i örat. "det är fett som har gått igenom. Teak är inget roligt material att jobba med, vettu." Därefter fick jag ingående instruktioner om hur jag skulle gå tilll väga, och svaret på mina problem var thinner, torktid och lacknaftebaserad grundfärg, och så de avslutande orden "behöver du måla nånting mer än tre gånger för att det ska täcka så har du gjort nåt fel". Det är ju bra att veta det.. efteråt. När det är för sent!

Jag hade hittills bara målat ena sidan på dörren (den som blev gul), så jag vände på den och gav mig på den orörda sidan för att med förnyad kraft och med ny kunskap i ryggen röna framgång. Jag följde alla konstens regler och gick nöjt till sängs om aftonen med en nygrundad sida på tork. Så långt allt ganska väl.

Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.

Jag äter en sedvanligt rörig frukost med familjen, går ut till garaget, drar på ett lager med den vanliga färgen och plötsligt händer nåt! Där mitt framför mina ögon framträder krumelurer som ser ut som, som... jo, det ÄR det. Bokstäver!! Min dörr försöker säga mig nåt! Eller så försöker någon (eller något?!) att sända mig meddelanden genom min dörr? Rollern skakar i min hand och munnen står på vid gavel. Blicken är oroligt fastnaglad vid bokstäverna som sakta men säkert blir tydligare och till slut ser jag att bokstäverna hör i hop. De bildar ett ord. Ett namn: "KAROLIN H"!! Det kändes helt klart lite rysligt, men jag hann ändå känna tacksamhet över att det inte stod typ: "jag är bakom dig" eller att det framträdde en bild på ett ledset barn med speldosa eller nåt. Jag går lätt skyndsamt in till min man och säger att det skrevs ettt namn på dörren när jag målade den. Lugnt och sakligt frågade han den första viktiga frågan:
"vilket namn var det?". När vi tänkt efter en kort stund kom vi i håg att en av döttrarna till mannen vi köpte huset av hette Karolin Hedström. (fortfarande i livet, så den hemsökta poltergeist-tolkningen av upplevelsen kunde vi gladeligt kasta åt häcklefjäll.)

Jag ringer till min teak-kontakt på Grennborgs igen och berättar att det nu framträtt ett namn på min dörr.
- "Vad säger du?! Står det ett namn på din dörr?"
Jag bekräftar. Ja, det står Karolin H på min dörr.
- "Står det Karolin H på din dörr?!" (Som om "Sara" hade varit mindre konstigt, och "Jonas" kanske till och med är nt man fått räkna med när man ger sig i kast med gamla teak-dörrar).
Jag bekräftade återigen och utökade med att säga att texten kom fram först på andra strykningen
-"På ANDRA strykningen?!"
och att det inte synts nånting genom grundfärgen
- "och det syntes ingenting genom grundfärgen?"
så vad ska jag göra nu?
- "Ja, vad ska du göra nu?!"

När vår verbala pingismatch avslutats, oavgjort, sa jag adjö utan att ha fått nya tips på vad man kan göra åt spöklikt framträdande namn. Men han ville gärna att jag skulle ringa tillbaka efter nästa strykningen och berätta vad som hände. Historien var för spännande för att han skulle klara av att inte få höra slutet på den.

Jag slipar på bokstäverna, drar på ett nytt lager grundfärg, samtidigt som jag grundar en ny dörr och gör allt arbete från grunden exemplariskt. Den första dörren går kanske inte att rädda, men den andra ska bli fabulös!

Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

Morgonen blev intensiv:
Bokstäverna var täckta, och fortsatte vara det även efter att ett nytt lager vanlig färg lagts på. Gillar!
Däremot bev ytan runtomkring bokstäverna prickig nu i stället. På TREDJE strykningen. Häpnadsväckande. Ogillar!
Den nya, supervälgjorda dörren såg enastående ut, men efter andra strykningen bev den gul. Och prickig. Ogillar skarpt!

Vad som sedan hände var att jag upprört och inte helt lugnt och metodiskt stormade in i huset, slängde mig ner vid datorn och googlade på "innerdörr-jäkelskap", men fick inte upp några uppmuntrande träffar som kunde vara till hjälp. Gick i stället in på blocket och sökte på innerdörrar, och vips så satt William i bilen mot Eksjö för att några timmar senare komma hem med inte mindre än sju vita innerdörrar till vårt hemman! Behöver jag säga att jag älskar honom!?

Jag har vart ute och moonat och räckt ut tungan mot de fula dörrarna i garaget, kysst min man och gläder mig nu åt att få sätta in sju vita dörrar utan mankemang!!!! Fröjdefullt!!

Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns.

Nu visade det sig att dörrarna är sprutlackerade i bruten vit och jag har målat karmarna i vit, så har jag riktig tur så får jag måla om karmarna så att det stämmer. Slipa, grunda, måla, slipa, grunda, måla, slipa, grund måla... suck =/

VA?! Nu är det ju höst! Vad hände med sommaren 2010?? Redan nästa vecka ska kottarna skolas in på den nya förskolan och maken börja på sitt nya jobb här på orten, och veckan därpå börjar jag skolan igen! Jag känner mig förvirrad, tagen på sängen och i allra högsta grad oförberedd! Här står jag med köpepotatis-sallad i ena handen och färgpensel i den andra med benen nerkörda i snickarbyxorna, och rumpan bar. Jag måste ju köpa kollegieblock, pennor, kurslitteratur, luktsuddi och bänkpapper. Och tänk så kommer jag inte ihåg hur man gör när man pluggar?! Slipmaskin, trappmålning och skruvdragare kan jag. Men litteratursociologi, fonetik och C-uppsats? Känns väldigt avlägset måste jag säga.

Osnyggt länge sen jag tog till ordet här i mitt auditorium, kanske inte kommer i håg hur mann gjorde det heller?! Måste ta ett litet steg och försöka att långsamt hacka igång inför hösten. Tror till och med att mitt ordförråd har krympt under sommaren. Vad betydde assimilation? Det professionella objektet? Inkludering? Elevanpassning och infärgning? Jag hänger löst...

Häftig grej det där med språk i alla fall. För små barn är det ju ett riktigt härke av ord som flyger fram och tillbaka i luften, samma ord som uttalas på olika sätt, på olika dialekter, i olika sammanhang, nya ord hela tiden, konstiga ord och ingen kunskap om huruvida de är påhitt i stunden eller ord som är gångbara i hela landet. Mycket att bringa reda i. Att leva så måste liksom öppna för självklarheten att man kan leka med ljud, hitta på egna ord och använda dem så att vuxna, den egna familjen och till slut även andra förstår vad de betyder. I vår familj har det tillkommit några nya ord under sommaren som nu liksom är vedertagna.
Det första uppkom helt naturligt och från ingenstans under en promenad ner till hamnen i Gränna. Familjen och några vänner gick där tillsammans och skämtade lite och slängde käft med Ebba som till slut bara sa: "Nu är du Ycklig!" Hon sa det utan några åthäver och som den naturligaste sak i världen. Jag började fråga om vad det betydde och efter några vändor visade det sig alltså betyda att man är lite konstig och knepig och svår att förstå sig på, fast på ett lite roligt sätt. Kan efter tycke och smak även uttalas "ucklig".

Ett annat ord kom till när hon var lite låg en eftermiddag och jag frågade hur det var med henne, och fick veta att hon bara var lite spracklig. För att bli lite mer säker på att jag förstått henne rätt frågade jag lite om vad hon menade med det. När man är spracklig är man kanske lite snorig och låg så där allmänt. Lite somm krasslig, fast inkluderar sinnesstämning också på nåt sätt.

Skönt sätt att använda språket! Ska kanske ta med mig den språkliga friheten till fonetik ch grammatik-kursen i höst. Där brukar ju det fastlagda inte vara så viktigt och utanför-lådan-tänk stå högt i kurs! =/

Alla intresserade och ointresserade vet att vi är  de stora flyttartagen. Nedräkningen har börjat och på torsdag är huset och nycklarna helt och hållet i vår ägo! Allt gott.

I dag efter att banken varit så god och lånat oss pengar gick vi lyckliga och härligt skuldsatta till vårt stammisfik där bullar och en liten laxabatting inköptes och imundigades i solsken under trevnadens vajande fana! Därefter vandrade vi hemåt och väl där stegade vi upp på vinden hela familjen för att rensa lite i våra lådor, föräldrarna drivna av en ambition att undslippa flyttandet av grejer vi inte ens visste att vi hade. Första lådan jag ger mig i kasst med är en gigantisk (läs: helt vanlig) flyttkartong överfull med skor av alla de slag. Jag kånkar ut den utanför förrådet så jag kan se lite mer klart, öppnar lådan och börjar från toppen och jobbar mig metodiskt neråt. Det var två par pumaskor köpta i en halv storlek för lite och har alltså bara blivit använda ett högst fåtal gånger, och då vid tillfällen då det rört sig om umgänge i till största delen sittande form. De hamnade i "bortsänkes-högen". Tätt därefter följde ett par flip-flop slitna till sista skumplasthinnan, ett par gympaskor med hög klack (?!) och lite annat. Jag hade nästan rensat min väg ner till botten när jag plötsligt anade oråd och geomfors av en obehaglig och varnande känsla. Min hjärna meddelades "Hold your horses, Annie, nåt är fel här. Fel och mycket äckligt." (signasystemet tycks i vissa stunder gå över till engelska. märkligt. Kanske att en neurolog kan ansöka om lite forskningsengar för att finna svar å detta)

Där nere i lådan är det skräpigt och tillufsat och snart ser jag det min hjärna redan fått nys om. En råtta har ätit upp mina dansskor!! Jovisst, EN RÅTTA!! Hur äckligt som helst! Verkligen riktigt äckligt! En fet dryg råtta har kravlat runt inne bland våra skor, illvilligt bajsande och vidrigt tuggande har den inkräktat på våra saker, minnen och vårt ärligt hyrda förråd. Och mina karaktärsskor! De har jag spelat revy i Göteborg, Brås och Jönköping med, de har prytt mina fötter ett tjugotal föreställnigar då jag stått bredvid Claes Eriksson på Lorensbergsteaterns scen, de har dansat tango, jazz och tagit åtskilliga glada showsteg, de har burit trötta, glada fötter och mött applåder och svettats in under långa rep-pass. Och nu har de gått ett ovärdigt slut till mötes för att en (klarar inte tanken på att det skulle ha varit fler.. urk..) äckelråtta behagat tugga slita och dra i dem. Som om det inte vore illa nog. Gnagarskrället har haft mage att spotta ut den igen!!! Fotdonen har alltså inte ens gått sin död till mötes för att bli nån annans bröd, utan har bara fallit offer för ett rent... lustmord, som jag kan se det! Vedervärdigt! Och vem är du, råtta, som anser dig vara för god för ett par fina, dyra, karaktärsskor i smaskigaste av skinn? Stig ner från dina höga hästar!

För att lite oförväntat citera en sjungande Lotta Engberg: "Ja så har det ändå äntligen hänt, ska det va ska det va 100%" *insert big band*

Huset är äntligen vårt! Ja, alltså på pappret är det vårt från den 24/6, men hej och hå vad det går undan när det går undan i livet!
-06 W och jag träffas, flyttar ihop, blir gravid
-07 förlovning och Ebba föds
-08 bröllop
-09 Lukas föds
-10 Husköp. Från visning till inflytt: fyra veckor.
Intensiva år! Inte konstigt att man är lite trött ibland. =)

Känns grymt kul och ännu ett litet mysigt lyckofrö har knåpat sig in i hjärtat, tillsammans med de små frön som redan håller hus där. Ett William-frö, ett Ebba-frö, ett Lukas-frö, några mysiga minnes-frön, vårkvällar-frön, tekopps-frön, första-kyssen-frö, studenten-frö, tidig-fisketur-frö, kompis-frön, stå-på-scenen-frön och en-himla-massa-annat-frön. (vid tröttsam upprepning ser ordet "frön" väldigt konstigt ut i skrift... ta det i beaktande gott folk och lova mig att i framtiden vara lite restriktiva med ert användande av detta till synes beskedliga ord).

Det är förstås en massa grejer att göra på och i huset, men det är VÅRT hus och vi gör det för OSS och det vi gör är en investering. Oändligt är det antal lägenheter jag (och med jag, så menar jag min mor) har tapetserat och grejat i för att det ska kännas som hemma, men redan inom ett år har jag hunnit byta lägenhet. Två gånger.
Den här gången kan vi ha lite mer långsiktiga planer och göra lite större renoveringsövningar. Roligt, roligt!

Det som står emellan oss och huset nu är själva flytten! Fördelen med att ha flyttat ofta är att man inte har en massa bös som ligger och skräpar eftersom det sker nån slags självrensnig vid varje byte av hem. Jag har flyttat 25 gånger i runda slängar, första gången vid 19-års ålder. Jag har bott på folkhögskola, i lånelya, i ägd lägenhet, andrahandslägenheter, varit "sambo" på 15m2 , bott inackorderad, bott i ägd lägenhet, bott på fjärde våningen i ett trevåningshus, bott en sommar i folkabuss och en kortare tid i en källare som också fungerade som sminkloge. Så jag törs sticka ut hakan och påstå att jag är ganska rutinerad. Allt packas i lådor och är färdigt att bära ut när det är dags, tydliga etiketter på vart saker och ting ska och vad lådan innehåller. Jag är också snabb som tusan på att packa upp grejerna och skapa hem-känsla när jag väl är på plats på det nya stället (detta har varit en nödvändig egenskap att öva upp då jag velat leva n å g o n period utan flyttkartonger i min lägenhet och då jag velat ha lite hem även i en källarloge).

Mannen som även blev min make hade många goda skills när vi träffades, men packning var inte en av dem. Stor progression har dock gått att följa under våra fyra år  och våra två flyttar tillsammans!
När vi skulle flytta ihop flyttade vi från varsin lägenhet på torpa till en ny, gemensam i samma kvarter. Hans bror och mamma med man åkte hit för att hjälpa oss. I min ägenhet stod lådorna i givakt ute på gården, redo att lastas in. I Williams lägenhet stod sopsäckarna och papperskassarna i...hrm... "ledig" position, om man så vill. I den mån de ens stod. Mittt i stod William själv och knödde ner lite blandade ting i ännu en IKEA-kasse. Mycket låg löst och efter tre månader i den nya lägenheten var hans förråd på gamla stället fortfarande inte tömt.

Så här i efterhand kan jag tycka att det var lite charmigt. Väldigt typiskt honom och hans lugna och positiva inställning till saker och ting. Då däremot stack det i ögonen på den organiserade flytterskan som var van vid snabbare ryck och att själv kunna bestämma tempo. =)

Annat är det nu när vi flyttar! Med jobb och två barn krävs det lite mer studs och puts och planering. 10 lådor är redan packade och utrustade med klisterlappar på ovansidan och på sidorna där det står vilken våning och vilket rum lådan ska till och vad den innehåller. Vi håller ett minimum på två packade lådor/dag och planerar flyttordning, släp och mat och förfriskningar till bärhjälparna. Teamwork!

Så, go´vänner, nu är det dags att byta header på bloggen, ty snart är jag varken mammaledig eller huslängtande längre. Frågan är vad det ska stå i stället... Får fila lite på det.

/Annie- villaägarinna och flytt-coach