anniesauditorium

Så har jag då för andra gången på två år, limmat ihop lite kropp så illa att jag behövt ta till diverse lösningsmedel för att komma loss. För er som inte visste det så finns det sjukt effektiva lim på vår jord! Det ena är sånt där man använder när man sätter fast lösnaglar, och det andra fanns i min makes manligt utrustade verktygslåda. Nu ligger det i en soptunna tre trappor ner och möter snart sitt öde i sopkrossen. Moahaha!

Jag har börjat pyssla lite med armband och annat pynt, men är ännu novis på området. I eftermiddag gjorde jag mitt första makramésmycke, vilket visade sig vara lätt som en plätt så länge man inte försökte använda sig av den danska bruksanvisningen. Men ett värdefullt tips bjöd den åtminstone på: för att inte knytandet ska vara förgäves rekommenderas det att man kluttar dit en liten limhög i de avklippta trådändarna så att de har vett att hålla sig på sin plats. Jag försökte först lite halvhjärtat med papperslim som givetvis var fullständigt odugligt. Redan trött på halvmesyrer gick jag direkt på det tunga artilleriet. Monsterlimmet från verktygslådan. Jag har aldrig sett det tidigare, kanske för att det ska hållas utom räckhåll för barn och annat folk med ibland lite bristande försiktighet. Hmpf! Lim, det klarar ju minsta barnunge av att hantera, och oj hoppsan så lossnade inte bara hatten utan även den lilla applikatorpipen från tuben och innehållet flöt snyggt ut över mina fingrar och härdade ögonaböj! Innan jag hann inse vad som höll på att hända så hade det redan hänt och jag satt obönhörligen fast i mig själv och i den lilla helsikestuben. Ebba trodde att jag skojade när jag sa at den satt fast, så hon grabbade glatt tag i den och drog allt hon kunde! Jag trodde att hela handen skulle lossna från sitt fäste! Vänligt förslog jag att hon kanske kunde titta på Pippi på TV i stället, eller nåt...

Efter ett fingerbad i lacknafta och ett snabbt dopp i T-röd kom turen till tops och aceton. William kom till undsättning och med profylaxandning och lite pillande lossnade mitt pekfinger från långfingret. Bara tuben kvar. Jag började på riktigt tro att jag skulle få kapa av mig hela fingertoppen för att få loss eländet, men till sist blev mitt pekfinger befriat även från detta elände. Men man ser att det är ett finger som levt ett hårt liv och huden där ser nu ut att vara 50 år äldre än på övriga delar av näven.

                                                              
                                                               Den lilla svävande limtuben

Trots allt så lyckades jag pilla dit lite lim på armbandet där det skulle suttit från början. Det fattas ett par pärlor i fästet, men annars är det klart.


Passar på att slänga in några bilder här också. Det var nu någon vecka sen Lukas log första gången, och i dag satt jag och vaktade på honom med kameran och gjorde alla bebisbus jag kunde för att få honom att brista ut i ett av sina stora leenden. Men med en kamera med lite slö autofokus så tas bilderna antingen precis innan, eller precis efter leendet är som störst. Men här är de som kom närmast i alla fall.



Den lille leende Lukas