FILMTIPS?
Med en lugn filmkväll hägrande några timmar bort, gick vi in och sökte efter lite lättsmälta filmalternativ. Som resultat av ett halvhjärtat letande hamnade vi till slut på en film med följande beskrivning:
"Vännerna hade allt de behövde för ett lyckat påsklov; stuga, skidåkning, snöskoter, slädar, stora mängder öl och en givande könsfordelning..."
Bra. Låter som att det skulle kunna vara en gemytlig feelgoodrulle lämplig att förtära under något slöare former. Lite collegekänsla med ytliga kärleksrelationer och okomplicerad filmmusik bestående av de senaste popdängorna. Beskrivningen av storyn fortsätter:
"... Det var åtminstone ingen av dem som förutsett att de inte skulle komma hem levande!..."
Aha! Spänningen tätnar! De mörkare nyanserna börjar träda fram och små kalla kårar börjar kila över ryggraden. Otäckt! Vad ska hända dessa lyckligt ovetande tonåringar på sin efterlängtade vistelse i fjällen? Vilka är dessa ohyggliga mördare som gömmer sig i skogsbrynet? Jo, det är inga mindre än:
"... Nazi Zombiebataljonen som hemsöker fjällområdena kring Øksfjord har andra planer ..."
Nazi Zombiebataljonen!? Vad hände?
Enligt recensenterna är de bestående intrycken illa agerande och taffligt regisserande och att det nog var roligare som idé än som färdig film. Och man kan ju tänka sig att det var ett roligt möte där de satt och spånade fram denna plot en sen fredageftermiddag.
Kanske att man skulle se den ändå...
"Vännerna hade allt de behövde för ett lyckat påsklov; stuga, skidåkning, snöskoter, slädar, stora mängder öl och en givande könsfordelning..."
Bra. Låter som att det skulle kunna vara en gemytlig feelgoodrulle lämplig att förtära under något slöare former. Lite collegekänsla med ytliga kärleksrelationer och okomplicerad filmmusik bestående av de senaste popdängorna. Beskrivningen av storyn fortsätter:
"... Det var åtminstone ingen av dem som förutsett att de inte skulle komma hem levande!..."
Aha! Spänningen tätnar! De mörkare nyanserna börjar träda fram och små kalla kårar börjar kila över ryggraden. Otäckt! Vad ska hända dessa lyckligt ovetande tonåringar på sin efterlängtade vistelse i fjällen? Vilka är dessa ohyggliga mördare som gömmer sig i skogsbrynet? Jo, det är inga mindre än:
"... Nazi Zombiebataljonen som hemsöker fjällområdena kring Øksfjord har andra planer ..."
Nazi Zombiebataljonen!? Vad hände?
Enligt recensenterna är de bestående intrycken illa agerande och taffligt regisserande och att det nog var roligare som idé än som färdig film. Och man kan ju tänka sig att det var ett roligt möte där de satt och spånade fram denna plot en sen fredageftermiddag.
Kanske att man skulle se den ändå...
KLOT, BOLL ELLER KULA?
Härom dagen satt jag med näsan i en bok som väckte många av livets stora frågor. Den satte mina tankar i spinn och jag har inte lyckats hejda dem sedan dess. Den ena frågan tycks dessutom leda till en annan och plötsligt sitter jag här med obesvarade frågor långt upp över öronen. Det handlar om vårt språk:
Hur definierar vi verb som lufsa, pulsa och skrida?
Till exempel: Vad avgör om det är just skridande det rör sig om? Hur många m/h bör ditt gående röra sig om för att det ska klassas som skridande och inte bara ett vanligt enkelt gående? Och utöver hastigheten, vilka andra faktorer ska till? Handlar det om svikten i stegen, sinnesstämningen hos den färdande, eller tiden på året eller dygnet? Man kan ju lätt få för sig att skridande bara är för serkbeklädda varelser som lucior och tärnor och annat småheligt folk, men nog borde man kunna styra upp så att man vid väl valt tillfälle kan göra en skridande entré in i ett klassrum?
Hur gör de egentligen?
Vad är skillnaden mellan boll, klot och kula?
En svår nöt att knäcka. Först tänkte jag att det skulle kunna vara en fråga om densitet. Boll är luftfylld som badboll, fotboll etc, klot är stort och tungt som... typ jorden och kula är små och kompakta, som stenkulor. Men den teorin sprack innan den ens hade formulerats. Hur skulle man då förklara att man "stöter kula" till exempel? Mig veteligen är dessa kulor aningens större än de små stenkulorna. Det skulle se osedvanligt fånigt ut om den väldige ryssen tog plats i cirkeln, körde händerna i talken och koncentrerad och adrenalinstinn gjorde sig beredd att hysta iväg sin pyttepyttelilla stenkula. Kulstötarens så kallade kula är lik boulespelarens pjäser, men de kallas minsann för klot.
Men man kan ju konstatera att vi oftast är överens om hur dessa ord ska användas, även om de saknar konsekvens och definition. För de flesta skulle reagera om man hörde någon ställa frågan om hur många kontinenter vi har på vår jordboll, eller prata om vilken bowlingkula som användes för att slå en strike, eller diskutera vad spelarna i Champions league använder sig av för fotklot.
Klot, boll eller kula?
Ser man ett sånt här frågetecken så ser man miljarder, och jag har just nu snöat in på dem alla.
Vad är skillnaden mellan kopp och mugg?
Vad avgör om något är en påse, säck eller kasse?
Vad är definitionen på att "stoppa" ner något i en säck? (skillnaden från att till exempel "lägga")
Den sist nämnda frågan här dök upp en gång när jag hade en lektion för elever på komvux som läste svenska som andraspråk. De undrade vad som avgjorde hur vi använder orden lägga och ställa. Jag svarade genom att hålla upp en bok och säga att man "ställer" in den i hyllan om boken står på högkant, och "lägger" in den om den ligger på andra hållet. Men frågan blev då hur man gör med en boll som ska in i hyllan? Och varför "ställer" man fram tallriken på bordet, borde inte de ligga ner?
Suck... Så mycket. Så oklart.
Hur definierar vi verb som lufsa, pulsa och skrida?
Till exempel: Vad avgör om det är just skridande det rör sig om? Hur många m/h bör ditt gående röra sig om för att det ska klassas som skridande och inte bara ett vanligt enkelt gående? Och utöver hastigheten, vilka andra faktorer ska till? Handlar det om svikten i stegen, sinnesstämningen hos den färdande, eller tiden på året eller dygnet? Man kan ju lätt få för sig att skridande bara är för serkbeklädda varelser som lucior och tärnor och annat småheligt folk, men nog borde man kunna styra upp så att man vid väl valt tillfälle kan göra en skridande entré in i ett klassrum?
Hur gör de egentligen?
Vad är skillnaden mellan boll, klot och kula?
En svår nöt att knäcka. Först tänkte jag att det skulle kunna vara en fråga om densitet. Boll är luftfylld som badboll, fotboll etc, klot är stort och tungt som... typ jorden och kula är små och kompakta, som stenkulor. Men den teorin sprack innan den ens hade formulerats. Hur skulle man då förklara att man "stöter kula" till exempel? Mig veteligen är dessa kulor aningens större än de små stenkulorna. Det skulle se osedvanligt fånigt ut om den väldige ryssen tog plats i cirkeln, körde händerna i talken och koncentrerad och adrenalinstinn gjorde sig beredd att hysta iväg sin pyttepyttelilla stenkula. Kulstötarens så kallade kula är lik boulespelarens pjäser, men de kallas minsann för klot.
Men man kan ju konstatera att vi oftast är överens om hur dessa ord ska användas, även om de saknar konsekvens och definition. För de flesta skulle reagera om man hörde någon ställa frågan om hur många kontinenter vi har på vår jordboll, eller prata om vilken bowlingkula som användes för att slå en strike, eller diskutera vad spelarna i Champions league använder sig av för fotklot.
Klot, boll eller kula?
Vad är skillnaden mellan kopp och mugg?
Vad avgör om något är en påse, säck eller kasse?
Vad är definitionen på att "stoppa" ner något i en säck? (skillnaden från att till exempel "lägga")
Den sist nämnda frågan här dök upp en gång när jag hade en lektion för elever på komvux som läste svenska som andraspråk. De undrade vad som avgjorde hur vi använder orden lägga och ställa. Jag svarade genom att hålla upp en bok och säga att man "ställer" in den i hyllan om boken står på högkant, och "lägger" in den om den ligger på andra hållet. Men frågan blev då hur man gör med en boll som ska in i hyllan? Och varför "ställer" man fram tallriken på bordet, borde inte de ligga ner?
Suck... Så mycket. Så oklart.
EN TEDRICKARES ÖDE!
Något jag aldrig till fullo lyckats förstå mig på är det infernaliska kaffedrickandet som råder i detta vårt svenska land. Det tycks vara huvudnyckeln till umgänge och socialiserande riket runt. Nu har jag ju tagit mina första steg mot ett yrkesliv inom den pedagogiska verksamheten, och under mina gästspel på skolorna har jag fått lära mig hur viktigt detta kaffesörplande är för den sociala samvaron som förväntas råda i fikarummen. HUR man föredrar sitt svarta guld verkar inte ha så stor betydelse, man är liksom invigd i gänget ändå. Med eller utan mjölk i brygden.
Men nu är det så att jag aldrig kan bli en av dem, och tro mig när jag säger att JAG HAR FÖRSÖKT! Men... jag är och förblir en av de där andra. De missförstådda och förskjutna.
Tedrickarna.
Nog har jag försökt till och från under åren att få i mig några stackars svarta droppar, men det går bara inte. Jag tycker att det är rätt och slätt äckligt helt enkelt. Jag har förlikat mig med detta för mycket länge sen, och njuter till fullo av tebladens heta drycker både i hemmet, på skolan och på fik. Jag har också funnit många vänner som jag delar denna böjelse med och tillsammans är vi starka och står enade. Och det behövs, mina vänner! När jag har varit på mina praktikperioder, de är sju till antalet, så har jag i vartenda lunchrum erbjudits kaffe och till följd av mitt avböjande blivit kraftigt ifrågasatt och folk har häpnat över min avhållsamhet. Stämningen har blivit spänd och nervös och jag tror mig ha hört dem väsa okvädesord bakom min rygg. Men jag kan ha fel där... Hur som helst, nu till några punkter jag vill lyfta här:
1) Vi tedrickare göms ofta bort vid sociala sammakomster som släktträffar, möten eller konferenser. "Nej, just det ja, du dricker ju inte kaffe, det glömde jag!" alternativt "Va? Dricker du inte kaffe? men, vad dricker du då?" (som att det enda somåterstår är röd saft), och så kokas det upp lite vatten under kärlekslösa förhållanden, som jag för övrigt tror att både vatten och te nog känner av, och så letas det fram nån stackars bortglömd tepåse från skafferiets mörkaste hörn medans man sitter där och känner sig omständig. Sorgligt.
2) En tedrickare sitter ofta ensam kvar. Detta torde ha sin förklaring i att kaffe oftast serveras vi den ultimata temperaturen för just denna vätska, medan tevattnet kommer direkt från kokande läge ner i dryckeskärlet. Nu ska ju egentligen inte téet beblanda sig med så hett vatten, men det är ändå oftast så det blir. Kanske beroende på att det får hetsas upp i sista minuten och serveras snabbt enligt punkten ovan. Följden blir då lätt att tedrickarens mugginnehåll når lämpligt gradantal för drickande just när kaffefolket just har tömt sina små krus. Detta snöpliga öde går naturligtvis att undvika om man lyckats finna en bundsförvant, en av de sina, på tillställningen som man kan dela denna ensamhet med. Det kan då i stället bli till en fin stund... tillsammans.
3) Uttrycket "kafferast" är i sig närmast diskriminerande då det helt utesluter oss andra. Det är smärtsamt.
Skänk oss tedrickare en tanke nästa gång det ska hållas möten, eller socialiseras! Värm vattnet med kärleksfullt handlag, räck oss tepåsar eller löste med ett leende och lämna oss inte ensamma kvar vid ett ekande tomt och kaffebefläckat fikabord. Våga kanske till och med gästa vår värld och pröva en kopp te på nästa "kafferast", så byggger vi broar!
Men nu är det så att jag aldrig kan bli en av dem, och tro mig när jag säger att JAG HAR FÖRSÖKT! Men... jag är och förblir en av de där andra. De missförstådda och förskjutna.
Tedrickarna.
Nog har jag försökt till och från under åren att få i mig några stackars svarta droppar, men det går bara inte. Jag tycker att det är rätt och slätt äckligt helt enkelt. Jag har förlikat mig med detta för mycket länge sen, och njuter till fullo av tebladens heta drycker både i hemmet, på skolan och på fik. Jag har också funnit många vänner som jag delar denna böjelse med och tillsammans är vi starka och står enade. Och det behövs, mina vänner! När jag har varit på mina praktikperioder, de är sju till antalet, så har jag i vartenda lunchrum erbjudits kaffe och till följd av mitt avböjande blivit kraftigt ifrågasatt och folk har häpnat över min avhållsamhet. Stämningen har blivit spänd och nervös och jag tror mig ha hört dem väsa okvädesord bakom min rygg. Men jag kan ha fel där... Hur som helst, nu till några punkter jag vill lyfta här:
1) Vi tedrickare göms ofta bort vid sociala sammakomster som släktträffar, möten eller konferenser. "Nej, just det ja, du dricker ju inte kaffe, det glömde jag!" alternativt "Va? Dricker du inte kaffe? men, vad dricker du då?" (som att det enda somåterstår är röd saft), och så kokas det upp lite vatten under kärlekslösa förhållanden, som jag för övrigt tror att både vatten och te nog känner av, och så letas det fram nån stackars bortglömd tepåse från skafferiets mörkaste hörn medans man sitter där och känner sig omständig. Sorgligt.
2) En tedrickare sitter ofta ensam kvar. Detta torde ha sin förklaring i att kaffe oftast serveras vi den ultimata temperaturen för just denna vätska, medan tevattnet kommer direkt från kokande läge ner i dryckeskärlet. Nu ska ju egentligen inte téet beblanda sig med så hett vatten, men det är ändå oftast så det blir. Kanske beroende på att det får hetsas upp i sista minuten och serveras snabbt enligt punkten ovan. Följden blir då lätt att tedrickarens mugginnehåll når lämpligt gradantal för drickande just när kaffefolket just har tömt sina små krus. Detta snöpliga öde går naturligtvis att undvika om man lyckats finna en bundsförvant, en av de sina, på tillställningen som man kan dela denna ensamhet med. Det kan då i stället bli till en fin stund... tillsammans.
3) Uttrycket "kafferast" är i sig närmast diskriminerande då det helt utesluter oss andra. Det är smärtsamt.
Skänk oss tedrickare en tanke nästa gång det ska hållas möten, eller socialiseras! Värm vattnet med kärleksfullt handlag, räck oss tepåsar eller löste med ett leende och lämna oss inte ensamma kvar vid ett ekande tomt och kaffebefläckat fikabord. Våga kanske till och med gästa vår värld och pröva en kopp te på nästa "kafferast", så byggger vi broar!
Låt oss närma oss varandra, och vi skall få en något ljusare (och kissnödigare) värld!
WARRIORS ELLER CATWALK KITTIES?
Jag trodde nog ändå att vi hade kommit aningen längre än så här. Det enklaste man kunde göra är väl ändå att sluta färgkoda allt i rosa och blått och vara så sjukt insnöade på att flickor (och bara flickor) älskar enbart dockor och prinsessor, och att pojkar (bara pojkar) endast vill ha monster och bilar! TRÖTTSAMT!
Glada i våra hågar efter en längre promenad traskade hela familjen (ja, vissa av oss låg och trynade i en vagn och tittade hänförd upp mot takets många lampor, vilket faktiskt hade varit att föredra) in på den stora leksaksbutiken på solåsen här i Jönköpings stad. En väldig lokal fullkomligt överöst med leksaksbråte och allt är tydligt inriktat mot pojkar eller flickor i ställer för bara barn helt enkelt. Nu skulle man ju välvilligt kunna tänka sig att de rosa leksakerna är menade att rikta sig även till det blå könet och tvärtom, men jag vågar nog påstå att så inte är fallet. Här misstänkte vi att tjejavdelningen låg, men vi kan ju haft fel...
Några hyllmetrar för små tjejer kattmodeller i Paris
På de här hyllorna fanns det mängder av dockor av olika slag, bland annat Catwalk kitties som alltså är små piffga katter som jobbar som modeller i modestaden Paris.
Men så fanns det förstås lite för pojkarna också, även om deras avdelning var avsevärt mycket mindre:
Robin Hood och "underworld warriors"
De flesta leksakerna är dessutom stora plaståbäken som endast har en funktion. Ett exempel är det här fantastiska batteridrivna häst och vagn-ekipaget. Jag vågar nog tolka det som att den har flickor som målgrupp ...
Prinsessdroska med styrspakar
På vagnen här ska alltså den lilla tösen sitta och... åka. Vagnen har utrustats med tre spakar också så att man kan styra det hela. Jättekul. I tio minuter. Och om samma familj som köper den här även slår till på det stora rosa skötbordet och den lilla butiken med triljoner skitsmå plastburkar föreställande tyska livsmedelsförpackningar, så är två av hemmets rum fyllda. Barnen har ju fantasi för tusan, de gör en kudde till en grym motorcykel och en kökspall till en alldeles utomordentlig liten kassadisk! Låt dem få använda den förmågan!
Men till leksaksbutikens försvar ska tilläggas att de även hade köpt in lego och klossar och annat som i barns (och vuxnas) händer kan bli till vad som helst. Leksaker där bara fantasin sätter gränser och som ine tröttnas på så fort. Skönt att vi hittade till lego-hyllan ... som ut så här:
Suck... De stod i alla fall på samma hylla och inte åtskilda i separata sektioner, men det hjälps ju föga. Tittar man lite noga på bilden så ser man att den blå lådan innehåller en polis, en bil och en helikopter. Motsvarande i den rosa lådan är två barn med rosett i håret, en hund och ett hopprep.
Vad husen i lådorna hade för färg behöver jag väl knappast nämna...
Vad är detta för märkligt fenomen?
Varför känner "vi" att vi måste dela in det så här över huvud taget, och varför är indelningen så vansinnigt snäv?
Måste man välja mellan underworld warriors och catwalk kitties?
Glada i våra hågar efter en längre promenad traskade hela familjen (ja, vissa av oss låg och trynade i en vagn och tittade hänförd upp mot takets många lampor, vilket faktiskt hade varit att föredra) in på den stora leksaksbutiken på solåsen här i Jönköpings stad. En väldig lokal fullkomligt överöst med leksaksbråte och allt är tydligt inriktat mot pojkar eller flickor i ställer för bara barn helt enkelt. Nu skulle man ju välvilligt kunna tänka sig att de rosa leksakerna är menade att rikta sig även till det blå könet och tvärtom, men jag vågar nog påstå att så inte är fallet. Här misstänkte vi att tjejavdelningen låg, men vi kan ju haft fel...
På de här hyllorna fanns det mängder av dockor av olika slag, bland annat Catwalk kitties som alltså är små piffga katter som jobbar som modeller i modestaden Paris.
Men så fanns det förstås lite för pojkarna också, även om deras avdelning var avsevärt mycket mindre:
Robin Hood och "underworld warriors"
De flesta leksakerna är dessutom stora plaståbäken som endast har en funktion. Ett exempel är det här fantastiska batteridrivna häst och vagn-ekipaget. Jag vågar nog tolka det som att den har flickor som målgrupp ...
På vagnen här ska alltså den lilla tösen sitta och... åka. Vagnen har utrustats med tre spakar också så att man kan styra det hela. Jättekul. I tio minuter. Och om samma familj som köper den här även slår till på det stora rosa skötbordet och den lilla butiken med triljoner skitsmå plastburkar föreställande tyska livsmedelsförpackningar, så är två av hemmets rum fyllda. Barnen har ju fantasi för tusan, de gör en kudde till en grym motorcykel och en kökspall till en alldeles utomordentlig liten kassadisk! Låt dem få använda den förmågan!
Men till leksaksbutikens försvar ska tilläggas att de även hade köpt in lego och klossar och annat som i barns (och vuxnas) händer kan bli till vad som helst. Leksaker där bara fantasin sätter gränser och som ine tröttnas på så fort. Skönt att vi hittade till lego-hyllan ... som ut så här:
Vad husen i lådorna hade för färg behöver jag väl knappast nämna...
Vad är detta för märkligt fenomen?
Varför känner "vi" att vi måste dela in det så här över huvud taget, och varför är indelningen så vansinnigt snäv?
Måste man välja mellan underworld warriors och catwalk kitties?
DET BÄSTA AV TVÅ VÄRLDAR!
Tre av mina hittills 29 levnadsår har jag ägnat åt teaterstudier. Det innebär oräkneliga pass i improvisation och samspel. Jag har flyttat mången osynliga pianon, kastat igelkottar, öppnat paket med eldklot i, ätit piller som förvandlat mig till en förvånad gorilla, en generad höna eller en pilsk daggmask. Jag har varit expert på tådans i Katmandu och knapptillverkning, och otaliga gånger har jag "dött på en minut". För att bara nämna något.
Sen började jag på lärarutbildningen och studierna fick lite annat skepnad. Att under ett seminarie förvandlas till en svan med halsbränna föreföll inte som en lika god idé som tidigare ... Det man sa skulle dessutom plötsligt ha något som kallades för "vetenskaplig grund"! Kursarna pratade heller inte känslor på rasterna, kramades inte så mycket och tycktes mycket svårare att komma inpå livet. Frontalkrocken var ett faktum, och jag saknade i bland det där bejakandet av det fantasifulla fria. Men snart hade jag anpassat mig och på ett sätt blev det enklare, och på ett sätt fattigare. Men utmaningar och utveckling finns på båda ställena och jag har verkligen stortrivts!
Sen kom hon och nånting stort hände igen:
I dag ösregnade det i vårt kök när jag skulle tömma diskmaskinen, så jag behövde använda Pippi-paraplyet för att inte bli alldeles dyngsur. Vi stod i regnet och skrålade en melodi från Saltkråkan när spisen plötsligt var full av lejon och pingviner som vi smög på i djungeln. Ssscchhh... försiktigt...
Sen blev jag bjuden på smaskiga pannkakor som växte i vår ena sänggavel, men mitt i maten fick vi rycka ut och rädda William som hade byggt hus i ett torn och nu bodde mellan två legobitar! Man skulle knacka på den magiska legobiten så att den öppnades och då kunde han komma ut till oss andra igen. Efter att apan kissat på pottan hade jag slutligen den stora förmånen att få håret klippt och fönat med en penna.
Nu har jag en fantastisk blandning av två världar! Vetenskap och lejon i spisen!
Tack, älskade barn!
Bjuds på delikata pannkakor
Sen började jag på lärarutbildningen och studierna fick lite annat skepnad. Att under ett seminarie förvandlas till en svan med halsbränna föreföll inte som en lika god idé som tidigare ... Det man sa skulle dessutom plötsligt ha något som kallades för "vetenskaplig grund"! Kursarna pratade heller inte känslor på rasterna, kramades inte så mycket och tycktes mycket svårare att komma inpå livet. Frontalkrocken var ett faktum, och jag saknade i bland det där bejakandet av det fantasifulla fria. Men snart hade jag anpassat mig och på ett sätt blev det enklare, och på ett sätt fattigare. Men utmaningar och utveckling finns på båda ställena och jag har verkligen stortrivts!
Sen kom hon och nånting stort hände igen:
I dag ösregnade det i vårt kök när jag skulle tömma diskmaskinen, så jag behövde använda Pippi-paraplyet för att inte bli alldeles dyngsur. Vi stod i regnet och skrålade en melodi från Saltkråkan när spisen plötsligt var full av lejon och pingviner som vi smög på i djungeln. Ssscchhh... försiktigt...
Sen blev jag bjuden på smaskiga pannkakor som växte i vår ena sänggavel, men mitt i maten fick vi rycka ut och rädda William som hade byggt hus i ett torn och nu bodde mellan två legobitar! Man skulle knacka på den magiska legobiten så att den öppnades och då kunde han komma ut till oss andra igen. Efter att apan kissat på pottan hade jag slutligen den stora förmånen att få håret klippt och fönat med en penna.
Nu har jag en fantastisk blandning av två världar! Vetenskap och lejon i spisen!
Tack, älskade barn!
Bjuds på delikata pannkakor
SAGOR FRÅN SVUNNEN TID
Senast jag var hemma i mina föräldrars hushålle hade min mor gått loss i förråd, skrymslen och prång och rensat bland gamla grejer som vi barn lämnat efter oss genom åren. Jag slog mig ner bredvid en stor flyttkartong som var till bredden fylld av mina psrylar från låg- och mellanstadietiden. Charmiga kärleksbrev, vykort, träslöjdstingestar och besynnerliga teckningar från förr gicks noggrant igenom. I denna röra av minnen hittade jag tre häften fyllda av sagor och berättelser som jag skrivit sittandes i min lilla skolbänk på den tiden då man hade möjligheten att ge uttryck för sin personlighet genom sitt val av bänkpapper.
Tydligen så skrevs det en hel del historier under de åren. en del skrevs utifrån givna teman, rubriker eller bilder, men en hel del totades ihop under stor frihet.
Låt mig komma med ett par exempel på ett av dessa verk skrivet av Annie Bergman, klass 3B.
Först ut en liten inledning ur berättelsen med titeln "Min första jaktdag":
"Hej nu ska jag berätta vad mina syskon heter min största syster heter Deus och hon är 12 år och är jättesnäll! Sen har jag min lilla syster som heter Lina, men kallas Linus och hon är 2 år o jag är 9 år och heter Kicki. Mamma heter Lena och är 24 år. Pappa är 34 o kallas renen och har alltid kallats renen enda sen jag föddes så jag vet inte vad han heter egentligen.
En mycket ung mamma måste man säga, som fick sitt första barn vid 12 års ålder ... dessutom lite märkligt att hon döper sin förstfödda till "Gud". Bara för att nämna något ...
Nästa historia i den lilla skrivboken är följande:
Tivoli
"En dag gick jag på tivoli. Där fick jag chansen att vinna choklad men vann tyvärr inte. Sedan gick jag och tittade på cirkusen som fanns där. Där hade de väldigt många djur. de hade en schimpans och en schäfer med en schal på huvudet och en giraff. Fast giraffen hängde så mycket med huvudet och såg generad ut för att han såg en flick-giraff. sedan rymde en schimpans och kom till mig och jag fick en chock och svimmade. sedan kom chefen som förresten var ett riktigt geni när det gällde siffror han kunde räkna ut vilka tal som helst. I alla fall sa han till mig att de skulle ha generalrepetition, och att jag inte fick se det, så jag gick tillbaka till lott försäljarna igen fast jag köpte ingen lott. jag åkte parise hjulet istället. När jag satt där stannde parise hjulet. Det hade gått sönder, en trillade av och slog i skallen och det märkte inte jag fören min lilla Labradorvalp började skälla. Han som hade trillat av blev sjuk samtidigt och fick åka till sjukhuset där en sjuksköterska tog hand om honom och det gjorde rätt ont i min själ för han var väldigt snäll och hette carl och jag gillade honom, han är 4 eller 5 år. Efter detta gick jag och min hund sajack hem och spelade schack för sajack kan det. han är inte hur okunnig som helst. Sedan var min dag på tivolit slut sen sov jag gott!"
Just den här texten hade dessutom fått en liten lärarkommentar i slutet: "Tänk på att det är viktigt att skriva snyggt".
Va?! Är det allt man skulle få tillbaka av sin läsare efter den möda man lagt ner på sitt skapande av detta litterära stordåd? Nån liten respons på innehållet eller så hade kanske varit trevligt?
Det där med handstilen tycktes vara återkommande för liknande kommentarer står lite varstans. På ett ställe står det också: "Rita fler bilder." Hmm... ganska svidande kritik att få på en skriven berättelse... eller så kan man ju tolka det som lysande recensioner på mitt taffliga streckgubbsplitande. Jag väljer det sistnämnda.
Avslutningsvis vill jag generöst nog även bjuda på en egenhändigt komponerad gåta ur en gåtbok jag började skriva på samma läsår.
-Vad gör tomten när han är i paketet?
- vet inte.
- Är i paketet! Ha ha ha ha
Boken finns ännu inte utgiven...
Tydligen så skrevs det en hel del historier under de åren. en del skrevs utifrån givna teman, rubriker eller bilder, men en hel del totades ihop under stor frihet.
Låt mig komma med ett par exempel på ett av dessa verk skrivet av Annie Bergman, klass 3B.
Först ut en liten inledning ur berättelsen med titeln "Min första jaktdag":
"Hej nu ska jag berätta vad mina syskon heter min största syster heter Deus och hon är 12 år och är jättesnäll! Sen har jag min lilla syster som heter Lina, men kallas Linus och hon är 2 år o jag är 9 år och heter Kicki. Mamma heter Lena och är 24 år. Pappa är 34 o kallas renen och har alltid kallats renen enda sen jag föddes så jag vet inte vad han heter egentligen.
En mycket ung mamma måste man säga, som fick sitt första barn vid 12 års ålder ... dessutom lite märkligt att hon döper sin förstfödda till "Gud". Bara för att nämna något ...
Nästa historia i den lilla skrivboken är följande:
Tivoli
"En dag gick jag på tivoli. Där fick jag chansen att vinna choklad men vann tyvärr inte. Sedan gick jag och tittade på cirkusen som fanns där. Där hade de väldigt många djur. de hade en schimpans och en schäfer med en schal på huvudet och en giraff. Fast giraffen hängde så mycket med huvudet och såg generad ut för att han såg en flick-giraff. sedan rymde en schimpans och kom till mig och jag fick en chock och svimmade. sedan kom chefen som förresten var ett riktigt geni när det gällde siffror han kunde räkna ut vilka tal som helst. I alla fall sa han till mig att de skulle ha generalrepetition, och att jag inte fick se det, så jag gick tillbaka till lott försäljarna igen fast jag köpte ingen lott. jag åkte parise hjulet istället. När jag satt där stannde parise hjulet. Det hade gått sönder, en trillade av och slog i skallen och det märkte inte jag fören min lilla Labradorvalp började skälla. Han som hade trillat av blev sjuk samtidigt och fick åka till sjukhuset där en sjuksköterska tog hand om honom och det gjorde rätt ont i min själ för han var väldigt snäll och hette carl och jag gillade honom, han är 4 eller 5 år. Efter detta gick jag och min hund sajack hem och spelade schack för sajack kan det. han är inte hur okunnig som helst. Sedan var min dag på tivolit slut sen sov jag gott!"
Just den här texten hade dessutom fått en liten lärarkommentar i slutet: "Tänk på att det är viktigt att skriva snyggt".
Va?! Är det allt man skulle få tillbaka av sin läsare efter den möda man lagt ner på sitt skapande av detta litterära stordåd? Nån liten respons på innehållet eller så hade kanske varit trevligt?
Det där med handstilen tycktes vara återkommande för liknande kommentarer står lite varstans. På ett ställe står det också: "Rita fler bilder." Hmm... ganska svidande kritik att få på en skriven berättelse... eller så kan man ju tolka det som lysande recensioner på mitt taffliga streckgubbsplitande. Jag väljer det sistnämnda.
Avslutningsvis vill jag generöst nog även bjuda på en egenhändigt komponerad gåta ur en gåtbok jag började skriva på samma läsår.
-Vad gör tomten när han är i paketet?
- vet inte.
- Är i paketet! Ha ha ha ha
Boken finns ännu inte utgiven...
VÄRMESLAG- UPPFINNINGARNAS MODER!
Dessa svettiga dagar och ångheta nätter! Det är så varmt att jag allt som oftast måste titta ner på fötterna för att kontrollera att det verkligen var mina flip-flop jag tagit på mig och inte mina duntofflor. Det är så varmt att jag till och med svettas under naglarna! Jag är inte, och har aldrig varit, något stort fan av fuktig tokvärme. Jag kan dock se en fördel med det hela, och det är att det ofta för med sig renande åska och befriande hällregn!
Nu för tiden tycker jag nämigen att åskoväder är riktigt mysigt och jag njuter oftast i fulla drag av den himmelska urladdningen och det vackra skådespel den bjuder. Men drar det på alldeles för mycket så blir det i bland lite otäckt och då vill jag inte vara ensam...
I går natt, när jag hade gått och lagt mig och åskan rullade över berget, låg jag ensam i vår stora bädd och darrade av rädsla och längtade innerligt efter tröst och trygghet från Hans ömma famn.
Snart hör jag honom komma intassande i sovrummet och jag låtsas halvsova lite oroligt för att riktigt kunna njuta av känslan av hur han lägger sig bredvid mig, låter sina armar omsluta mig och viskar obetydliga berättelser i mitt öra för att lugna och stilla min skälvande oro. Jag hör hans välbekanta steg mot golvet och jag känner hans energi och vet precis var i rummet han befinner sig, utan att jag behöver titta. Och så de där välbekanta ljuden när han försiktigt, för att inte väcka mig, sätter sig i sängen och hur han sedan lägger i från sig sina glasögon på nattygsbordet. Jag hör ljuden redan innan de uppstår. Jag väntar på att hans armar ska omsluta mig... och väntar... men det händer absolut ingenting! Jag hör bara hur han lägger sig ner och sen blir det öronbedövande tyst. Inte ett ljud! None. zip. Nada.
Vad ska jag göra nu? Ska jag vända mig om och skälla ut honom? Ska jag iscensätta ett dramatiskt uppvaknande och med ett blekt ansikte med en pärlande svettdroppe på överläppen slänga mig om hans hals? Ska jag kasta mig ner på golvet och krälande på knä böna och be och erkänna min feghet, eller stolt svälja besvikelsen och bepansra mig med mod och tyst genomlida ovädret som drar fram utanför fönstret?
Då hör plötsligt något som bryter tystnaden. Ett svagt prasslande från min makes sida av sängen. Vad håller han på med? Min nyfikenhet vinner över rädslan för åskan och jag vänder mig om för att möta sanningen. Vad skådar då mitt uppspärrade öga?
I sängen bredvid mig ligger William med ettt mjukt leende på läpparna och suckar förnöjt. Han lyfter på täcket och drar fram... en påse med djupfryst bröd! Sen följer en synnerligen stolt makes förklaring. Då han om möjligt lider mer av denna hetta än undertecknad, har han kommit på något vansinnigt finurligt (enligt egen utsago). Ett par kvällar tillbaka har han i hemlighet framåt aftonen tagit fram en djupfryst limpa ur frysen och lagt under täcket på sin sida av sängen. För att kyla ner sin lilla lega till behaglig temperatur. Väldigt uppfinningsrikt. Det outgrundligt fiffiga med det hela ska alltså vara att man får både trivsam sängtemperatur och tinat frukostbröd i ett enda slag.
Limpan för aftonen var passande nog av märket Njuta...
Nu för tiden tycker jag nämigen att åskoväder är riktigt mysigt och jag njuter oftast i fulla drag av den himmelska urladdningen och det vackra skådespel den bjuder. Men drar det på alldeles för mycket så blir det i bland lite otäckt och då vill jag inte vara ensam...
I går natt, när jag hade gått och lagt mig och åskan rullade över berget, låg jag ensam i vår stora bädd och darrade av rädsla och längtade innerligt efter tröst och trygghet från Hans ömma famn.
Snart hör jag honom komma intassande i sovrummet och jag låtsas halvsova lite oroligt för att riktigt kunna njuta av känslan av hur han lägger sig bredvid mig, låter sina armar omsluta mig och viskar obetydliga berättelser i mitt öra för att lugna och stilla min skälvande oro. Jag hör hans välbekanta steg mot golvet och jag känner hans energi och vet precis var i rummet han befinner sig, utan att jag behöver titta. Och så de där välbekanta ljuden när han försiktigt, för att inte väcka mig, sätter sig i sängen och hur han sedan lägger i från sig sina glasögon på nattygsbordet. Jag hör ljuden redan innan de uppstår. Jag väntar på att hans armar ska omsluta mig... och väntar... men det händer absolut ingenting! Jag hör bara hur han lägger sig ner och sen blir det öronbedövande tyst. Inte ett ljud! None. zip. Nada.
Vad ska jag göra nu? Ska jag vända mig om och skälla ut honom? Ska jag iscensätta ett dramatiskt uppvaknande och med ett blekt ansikte med en pärlande svettdroppe på överläppen slänga mig om hans hals? Ska jag kasta mig ner på golvet och krälande på knä böna och be och erkänna min feghet, eller stolt svälja besvikelsen och bepansra mig med mod och tyst genomlida ovädret som drar fram utanför fönstret?
Då hör plötsligt något som bryter tystnaden. Ett svagt prasslande från min makes sida av sängen. Vad håller han på med? Min nyfikenhet vinner över rädslan för åskan och jag vänder mig om för att möta sanningen. Vad skådar då mitt uppspärrade öga?
I sängen bredvid mig ligger William med ettt mjukt leende på läpparna och suckar förnöjt. Han lyfter på täcket och drar fram... en påse med djupfryst bröd! Sen följer en synnerligen stolt makes förklaring. Då han om möjligt lider mer av denna hetta än undertecknad, har han kommit på något vansinnigt finurligt (enligt egen utsago). Ett par kvällar tillbaka har han i hemlighet framåt aftonen tagit fram en djupfryst limpa ur frysen och lagt under täcket på sin sida av sängen. För att kyla ner sin lilla lega till behaglig temperatur. Väldigt uppfinningsrikt. Det outgrundligt fiffiga med det hela ska alltså vara att man får både trivsam sängtemperatur och tinat frukostbröd i ett enda slag.
Limpan för aftonen var passande nog av märket Njuta...
FAMILJEBILD...
Så ska det ju då publiceras en liten bild på familjen med det lilla nytillskottet i den lokala tidningen. Jönköpingsposten har, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, en liten fotostudio i sina lokaler dit man är innerligt välkommen då det är dags för födelsedagsfotografering eller då familjefoton då det kommit en ny knodd till världen. Nu är våra tidigare erfarenheter av den här typen av fotografering inte odelat positiva (se inlägget "skratta åt apan"), så i en stund av skenbar klarsyn beslutade vi oss för att själva ta en bild att mejla in till redaktionens familjeavdelning för publicering.
Lättare sagt än gjort.
De där bilderna i tidningen ser så enkla och naturliga ut. Glada familjer som efter ett ögonblick framför kameran, stolt kan visa upp sina små piltar för stadens JP-prenumeranter. Nu vet jag bättre. det ligger blod, svett och tårar bakom dessa familjefoton. Livliga syskon, skärrade fäder, nyförlösta mödrar och bebisen... Man kan ju felaktigt få försig att bebisar är lätta att fota. De sover ju mest. Men det är just det. De är helt ostyrsliga! En sovande liten krabat som ligger i fosterställning och inte orkar bära upp sitt eget huvud, är faktiskt inte så fotogenique alla gånger.
Första dagen (ja, detta projekt har tagit TRE dagar i anspråk) valde vi att slå oss ner i en vacker liten glänta kantad av hundkex och mjukt solljus... precis innan det var dags för dotterns middagslur. En mycket illa vald tidpunkt till att börja med, och det första i raden av våra misstag. Vår andra miss var att inte ha med oss någon som kunde fotografera. Tanken att använda oss av den lilla funktionen med självutlösare visade sig snart vara förödande. Den tar 10 sekunder på sig från att man har tryckt på knappen till att bilden tas. En ocean av tid! På 10 sekunder hinner mycket förändras i en småbarnsfamilj...
Planen blev snart att jag skulle sitta stilla, hålla ett stadigt leende och koncentrera mig på att hålla Lukas någorlunda upprätt medans William skulle trycka på knappen, leta rätt på Ebba och samtidigt räkna högt till tio för att kunna sätta sig ner strax innan utlösaren skulle bränna av. Allt för att tösen skulle behöva sitta still så kort tid som möjligt, och det var så vi jobbade hela processen igenom. Här kommer ett litet axplock:
Om alla pratar samtidigt blir det nog bra...
"Titta, flygplan!" Du ska ju titta på kameran!
William är ute och jagar Ebba... Ett sista försök i soffan...
Efter tre dagar och oräkneliga försök satte vi oss ner och tittade igenom bilderna, och hittade inte en enda där alla, A) var med på bilden, och B) såg någorlunda nöjda ut med tillvaron. Så i sin nöd om kvällen satte sig William ner i tystnad och klippte helt sonika ihop två bilder till en. Ebba och han själv är från en bild och Lukas och jag är från en annan.
Detta är den hopklippta bild som vi slutligen mejlade in till JP för publicering:
Lättare sagt än gjort.
De där bilderna i tidningen ser så enkla och naturliga ut. Glada familjer som efter ett ögonblick framför kameran, stolt kan visa upp sina små piltar för stadens JP-prenumeranter. Nu vet jag bättre. det ligger blod, svett och tårar bakom dessa familjefoton. Livliga syskon, skärrade fäder, nyförlösta mödrar och bebisen... Man kan ju felaktigt få försig att bebisar är lätta att fota. De sover ju mest. Men det är just det. De är helt ostyrsliga! En sovande liten krabat som ligger i fosterställning och inte orkar bära upp sitt eget huvud, är faktiskt inte så fotogenique alla gånger.
Första dagen (ja, detta projekt har tagit TRE dagar i anspråk) valde vi att slå oss ner i en vacker liten glänta kantad av hundkex och mjukt solljus... precis innan det var dags för dotterns middagslur. En mycket illa vald tidpunkt till att börja med, och det första i raden av våra misstag. Vår andra miss var att inte ha med oss någon som kunde fotografera. Tanken att använda oss av den lilla funktionen med självutlösare visade sig snart vara förödande. Den tar 10 sekunder på sig från att man har tryckt på knappen till att bilden tas. En ocean av tid! På 10 sekunder hinner mycket förändras i en småbarnsfamilj...
Planen blev snart att jag skulle sitta stilla, hålla ett stadigt leende och koncentrera mig på att hålla Lukas någorlunda upprätt medans William skulle trycka på knappen, leta rätt på Ebba och samtidigt räkna högt till tio för att kunna sätta sig ner strax innan utlösaren skulle bränna av. Allt för att tösen skulle behöva sitta still så kort tid som möjligt, och det var så vi jobbade hela processen igenom. Här kommer ett litet axplock:
Om alla pratar samtidigt blir det nog bra...
"Titta, flygplan!" Du ska ju titta på kameran!
William är ute och jagar Ebba... Ett sista försök i soffan...
Efter tre dagar och oräkneliga försök satte vi oss ner och tittade igenom bilderna, och hittade inte en enda där alla, A) var med på bilden, och B) såg någorlunda nöjda ut med tillvaron. Så i sin nöd om kvällen satte sig William ner i tystnad och klippte helt sonika ihop två bilder till en. Ebba och han själv är från en bild och Lukas och jag är från en annan.
Detta är den hopklippta bild som vi slutligen mejlade in till JP för publicering:
Ingen kommer att kunna ana den hårda kamp som ligger bakom.
