anniesauditorium

Ämnet "namn" har blivit hett för mig de senaste veckorna, och det tycks inte lämna min i bland överhettade hjärna.  I dag fick ämnet åter vatten på sin kvarn då jag nödgades sitta och stirra hålögt på allehanda kurslitteratur som jag plöjt de senaste åren. Litteraturen har varit av mycket skiftande kvalitet med lika varierande substans, som inom alla littteraturgenrer kan man tänka sig. Efter en stunds håglöst stirrande skingrade sig mina ögons dimslöjor och jag drabbades av en uppenbarelse.  Författarnamnen! Alla heter de ovanliga saker som Kuoppa, Morton, Igland, Dysthe och allt vad det kan vara. Den sistnämnda vill också "passa på att tacka Gunnhild Blåka som mycket entusiastiskt har delat mitt intresse för socikulturell teori." BLÅKA! I rest my case...

Det konstigaste hittills är dock Ann Ahlberg, vars bok vi faktiskt har läst och begrundat. Namnet för genast tankarna till en hög av små ringmuskler. Har paret Ahlberg döpt henne till Ann utan att alls reflektera över hur ne båda namnen kommer att låta tillsammans i tal? Eller ännu värre, har Ann själv tagit efternamnet i samband med giftermål och varit så förblindad av kärlek till karln att hon inte slagits av det uppenbara utan bara sett dessa namn som en romantisk sammanslagning, ett monument över deras osvikliga kärlek?

Nåväl. Kurslitteraturens författare tycks skilja sig från skönlitterära, där folk faktiskt kan heta Linda Olsson, Iris Johansson och John Lindqvist och ändå bli publicerade och till och med få se sina skrivna verk bli till film! Missförstå mig nu rätt, jag är oändligt tacksam över att det hittills inte föresvävat någon att göra spelfilm av böcker som "kommunalpolitik", "rapporter och uppsatser" eller "Lärandets grogrund". Min poäng är bara att det är skillnad på författarnamn och författarnamn. Vilket kommer först? Namnet eller intresset? Hade fru Blåka lika gärna kunnat skriva en barnbok som att bedriva forskning inom det sociokulturella?

Det här att namn och personlighet eller intressen följs åt gäller givetvis inte bara inom författarvärlden, det pågår överallt! En kille i skolår åtta vid namn Leif (de finns faktiskt) MÅSTE liksom klä sig i jeans som är lite för höga i midjan och som aldrig har hört talas om passform. Klart att denne Leif ska ha ett lättare synfel också men aldrig glömma att ta med sig papper och penna till lektionen. Slutar en killes namn på "y" eller "ie" så är det liksom givet att det är han som slår i skåpsdörrarna i korridorerna och sitter längst bak i klassrummet, likväl som att Lisa är en schysst tjej med lagom många vänner att umgås med på rasterna.

Ni förstår ju själva vilka våndor sånt här grubblande kan leda till när det slagit rot i en hormonstinn, trött, smått vattenfylld och långsamt svällande kvinna som tillsammans med sin make spånar namn åt det nya lilla barn som snart skall födas. En student som förväntas fokusera på lärandeteorier sitter nu ohjälpligt fast i namnträsket och sjunker som i kvicksand bland övermäktiga känslor kring den makt vi tilldelats över våra barns levnadsöden genom vår till synes enkla roll som namngivande föräldrar. Det är för stort! Alldeles för stort!

(Nåja, även jag kan inse att fostran, personlighet och aktiva val kan spela en viss roll i det hela också... Och kanske att kurslitteraturens författarnamn är lite konstiga för att de oftast inte är svenska... MEN ÄNDÅ!)