anniesauditorium

I morse när jag lämnat ett ystert och leksuget barn på förskolan drabbades jag av det hälsofrämjande infallet att ta mig en uppfriskande promenad runt den stora pölen vi begåvats med här i stan. Promenaden bjuder bland annat på ett nära beskådande av ett starkt avföringsosande reningsverk, men är i övrigt en vacker och avkopplande upplevelse. Det var en god och höstlig morgon med färgrika björkar och friskande luft. En ganska fuktig morgon till följd av gryningens lätta regn.

Fuktighet innebär snigeldjur, vilket i sin tur innebär en helsikes massa kryssande med barnvagnen fram och tillbaka och många höga knälyft och fotvrickningsfrämjande vändningar för att undvika att slakta alltför många av dem. Högst ostressat slemmar de sig fram i sakta mak mitt på vägbanan. Märk väl. I mitten av vägbanan! Ligger de inte alltid just i mitten? När man går ut på sin lilla promenad efter att regnet dragit förbi, torde man efter en stunds traskande se sniglar, maskar, larver och andra slemigheter komma hasande ut ur gräs och jord med yrvaken uppsyn och rufsiga känslespröt. Rimligtvis i utkanten av vägbanan då de just påbörjat sin vandring. Eller hasning. Inte vet jag vad de ens ska ut där och göra. Kanske är de offer för sina instinkter och bara måste ut och möta döden i form av barnvagnshjul och skotramp, eller så plågas de, liksom vi människor, av tanken att gräset skulle vara grönare på andra sidan och nu bara måste slaska sig i väg och se efter... eller så är det bara eleverna från stuntskolan vi ser. Vad vet jag.

Vad de har för skäl till att ge sig ut spelar mig inte så stor roll. Det är placeringen som stör mig. Hur kan de redan ha hunnit till mitten? Och varför ser man aldrig när hela gänget är kvar i utkanten? Jag har funderat en hel del på detta och misstänker att deras långsamhet är en skenmanöver som liksom tillhör självasnigel-giget, men att de egentligen är skitsnabba. Alltså: Det regnar en skvätt en tidig morgon, slemfolket vaknar till med ett ryck just närdet slutat regna och blir osäkra på hur länge de egentligen försovit sig till jobbet (att snigla långsamt framför morgonfrejdiga fotgängare). Just hur länge de försovit sig är förstås nödvändigt för den enskilde snigeln att veta för att kunna beräkna hur långt ut på banan han skulle befunnit sig vid det här laget om han vaknat i tid. Lätt stressad och med stirrig blick görs uträkningen på en liten fick-kalkylator och därefter tittar han sig nervöst om över axeln, drar upp skalet till strax över naveln och springer raskt med hornen bakfällda, ut till mitten av vägbanan. Släpper ner skalet, och hinner precis rätta till spröten och samla ihop ansiktet till den förväntade snigel-looken just när fotgängaren, joggaren eller barnvagnen skymtas borta vid kröken. Då påbörjar han sin skenbart mödosamma slaskning över till andra sidan.

På väg ut när ingen ser. Något försenad som vanligt.

 

Om jag har rätt så skulle i innebära (förutom ett enormt genomslag inom slemforskarvärlden) följande:
1) Sniglar är skitsnabba löpare
2) Sniglar är morgontrötta
3) Sniglar överslagsräknar och är kassa matematiker och återfinns därför alltid betydligt längre ut på vägen än vad som egentligen är rimligt
4) Snigel är inte ett djur, det är ett jobb. Ett jobb förenat med livsfara

Jag tror mig vara något stort på spåren!

(Snigel-illustrationer av William)

Däremot kan man väl säga att det ännu en gång har bevisats att Williams goda råd "Annie, du skall icke göra något före klockan slagit nio" är värt att nogsamt begrunda. Jag är sannerligen inte någon morgonmänniska. För att vara tydlig:

I går morse innan klockorna kommit sig för att börja ticka, kom sig vår dotter för att ta sig ur sängen (driftig= bra. Tidig= inte bra.) och knalla in till oss. Hon gick fram till min sida av sängen, tog min trumhinna i sina händer och väste: "Jag vill ha fuskost". På lätta ben studsade jag naturligtvis ut i köket med solsken i blick, trippandes på mina små innetofflor med klack och rosa fluff och dukade fram en fantastisk frukost på bordet som pryddes av min egenhändigt broderade duk. Jag vinkade av min make och skickade med lunchlåda, en kopp nybryggt kaffe och kysste honom med lätt innerlighet och ena benet böjt, rättade till hans slips och önskade honom en trevlig dag. Typ...

Morgondimman var lika tjock som kinesiska muren är lång, när jag hasade mig ut i köket med rufsig hjärna, krökta ögon och i total avsaknad av mänsklig hållning. Jag måste ha frågat nåt om vad hon ville ha att äta eftersom jag snart fann mig vid spisen för att koka gröt. Jag satte på plattan på 6:an, mätte upp havregryn som jag hällde i kastrullen, noterade uppmärksamt ett litet skräp som låg på plattan och som snart skulle förkolna och börja ryka och sprida stank. Jag noterade det, men gjorde inget åt saken utan började mäta upp vatten och bedömde läget (även om alla lägesbedömningar bör överlåtas till andra i det läget) så att jag skulle hinna hälla i vatten och salt i katrullen innan det lilla skräpet hunnit bli till eld. Det blev till och med som en trivsam liten utmaning så där på morgonkvisten. Vem hinner först? Jag eller skräpet?

När salt, vatten och gryn blivit till ett var det då dags att pilla bort detta lilla skräp som satt där som en uppkäftig skönhetsfläck på min morgon. Provocerad av skräpets uppsyn tar jag sats med full kraft och med växande beslutsamhet dyker jag ner mot plattan och häver mig på den arma fingertoppen för att få bort eländet som jag tror sitter ganska hårt (skräpet alltså, inte fingertoppen). Jag trycker hårt och draaar fingern över den stekheta plattan! SMÄRTA!! Det gör förstås skitont och jag hejdar det ena fula ordet efter det andra från att passera mina läppar medan Ebba förvånat ser på sin husliga, svala moder. Jag kastar in min brända fingertopp under strålen med kallt kranvatten och står sedan där och muttrar och begrundar surt mina handlingar. Jag har numera bara fullgod känsel i nio fingrar av tio.

Sen blir det filmjölk till frukost. Och så pratar vi inte mer om saken.