anniesauditorium

Däremot kan man väl säga att det ännu en gång har bevisats att Williams goda råd "Annie, du skall icke göra något före klockan slagit nio" är värt att nogsamt begrunda. Jag är sannerligen inte någon morgonmänniska. För att vara tydlig:

I går morse innan klockorna kommit sig för att börja ticka, kom sig vår dotter för att ta sig ur sängen (driftig= bra. Tidig= inte bra.) och knalla in till oss. Hon gick fram till min sida av sängen, tog min trumhinna i sina händer och väste: "Jag vill ha fuskost". På lätta ben studsade jag naturligtvis ut i köket med solsken i blick, trippandes på mina små innetofflor med klack och rosa fluff och dukade fram en fantastisk frukost på bordet som pryddes av min egenhändigt broderade duk. Jag vinkade av min make och skickade med lunchlåda, en kopp nybryggt kaffe och kysste honom med lätt innerlighet och ena benet böjt, rättade till hans slips och önskade honom en trevlig dag. Typ...

Morgondimman var lika tjock som kinesiska muren är lång, när jag hasade mig ut i köket med rufsig hjärna, krökta ögon och i total avsaknad av mänsklig hållning. Jag måste ha frågat nåt om vad hon ville ha att äta eftersom jag snart fann mig vid spisen för att koka gröt. Jag satte på plattan på 6:an, mätte upp havregryn som jag hällde i kastrullen, noterade uppmärksamt ett litet skräp som låg på plattan och som snart skulle förkolna och börja ryka och sprida stank. Jag noterade det, men gjorde inget åt saken utan började mäta upp vatten och bedömde läget (även om alla lägesbedömningar bör överlåtas till andra i det läget) så att jag skulle hinna hälla i vatten och salt i katrullen innan det lilla skräpet hunnit bli till eld. Det blev till och med som en trivsam liten utmaning så där på morgonkvisten. Vem hinner först? Jag eller skräpet?

När salt, vatten och gryn blivit till ett var det då dags att pilla bort detta lilla skräp som satt där som en uppkäftig skönhetsfläck på min morgon. Provocerad av skräpets uppsyn tar jag sats med full kraft och med växande beslutsamhet dyker jag ner mot plattan och häver mig på den arma fingertoppen för att få bort eländet som jag tror sitter ganska hårt (skräpet alltså, inte fingertoppen). Jag trycker hårt och draaar fingern över den stekheta plattan! SMÄRTA!! Det gör förstås skitont och jag hejdar det ena fula ordet efter det andra från att passera mina läppar medan Ebba förvånat ser på sin husliga, svala moder. Jag kastar in min brända fingertopp under strålen med kallt kranvatten och står sedan där och muttrar och begrundar surt mina handlingar. Jag har numera bara fullgod känsel i nio fingrar av tio.

Sen blir det filmjölk till frukost. Och så pratar vi inte mer om saken.