anniesauditorium

Alltså är det något som triggar igång stridshästen i mig så är det orättvisor av olika slag! Jag har blivit arg två gånger det senaste dygnet. Först blev jag arg när jag läser kortsiktiga konstiga självsäkra uttalanden om att "Alla borde lämplighetsprövas för att få tillstånd att skaffa barn." Visst, detta kan man diskutera på ett hypotetiskt plan och som ett etiskt dilemma, men att uttala det på fullt allvar som en bra lösning på problemet med föräldrar som skadar sina barn på ett eller annat sätt, är bara pinsamt och upprörande korttänkt! Det räcker ju att tänka ett halvt steg längre så ser man ju orimligheten och det oetiska i detta. Kan man tro, men det är oväntat många som inte gör det. Skrämmande! Det hela kom på tal i och med bl.a händelsen med pappan som lämnade sin son i shorts mitt i vintern för att han spelat dåligt i en match.

Hur skulle ett sånt lämplighetsprov se ut? Som inför adoption? Ska överviktiga som löper större risk att dö i förtid nekas försök till familjebildning? Människor med cancer i släkten? Biltjuvar? Männsikor med diagnos av något slag? Arbetssökande? Studerande utan stadig inkomst? Eller bara pedofiler? Det vore ju fint, så kan vi fokusera på att framavla riktiga A-människor... Eller de som redan har barn, hur illa ska man bete sig för att förlora rätten till sina barn? En örfil? En psykisk kränkning? År i missbruksmiljö? Stöld? Eller en förälders lånvariga sjukdom?

Hur skulle man förhindra att dessa olämpliga människor ändå inte gick hem och gjorde bebisar för glatta livet? Tvångssterilisering? Jo, för det gick ju så bra i Sverige mellan 1934 till ca:1975 när man tvångssteriliserade "sinnessvaga" som inte ansågs lämpliga för föräldraskap. En tjusig merit för Sverige jag stolt brukar lyfta fram och känner är etiskt försvarbart...

Och de barn som, trots föräldrarnas av myndigheter förklarade olämplighet, föds. Hur gör vi med dem? Ska de bortadopteras vid födseln? Eller tvångsaborteras i v.20? Finns det utrymme att få sin lämplighet omprövad efter några år? Ska man få tillbaka sitt barn då?  Föräldrar som i ren desperation skakar sönder sina bebisar, ska de fråntas sina barn för all framtid, eller som nu få hjälp, stöd och avlastning? Självklart kostar sådana insatser pengar, men jag lägger hellre skattemedel på det än på steriliseringar, tvångsaborter och lämplighetsprövningar på alla som funderar på att bilda familj någon gång.

Om den ena partern i en relation är lämplig och den andra inte, nekas de då fortplantning som par? Eller får de föröka sig ändå, med kravet att den lämpliga parten får hela vårdnaden efter födseln?

Det förvånar mig att i en diskussion med nio inblandade är det bara en som tänker så här, och åtta som tycks mena att det vore bra att statliga verk gick in och bestämde vilka som ska få bilda familj och inte. Märkligt och i min mening synnerligen skrämmande.


Undrar om jag och William hade blivit godkända? Våra två första barn föddes när båda var studerande, utan fasta inkomster. Vi låg under den rekommenderade inkomsten då man räknar med att 5000 kr varje månad går åt till ett barn. Vi fick in ca. 13.500kr tillsammans på den tiden. Med två barn. Jag var också sjukskriven för depression två månader knappt ett år innan första barnet blev till. Dessutom snattade jag ett par hårspännen när jag var 11 år. Tur att ingen frågade om det!



P.s jo, sen blev jag ju arg en gång till, men det handlade om orättvisor och inkonsekvens i uppsatsebedömningar och är en helt annan historia. D.s

Den lille skvalpande bebisen som finns för beskådan här till höger ska som ni förstår symbolisera den pilt som huserar i min kropp för tillfället. Den har nu bott i mig i 35 hela veckor. Eller nja, imonn har den det.. tror man.. eller 33 förresten eftersom man får två veckor gratis i början.. suck, en vetenskap det där. Eller ovetenskap snarare eftersom man inte vet exakt när äggen trillar ner och allt det där. Nåväl. Idag var jag hur som helst hos min fina barnmorska som sa att bebisen nu är fixerad. Den skvalpar alltså inte runt sådär som på bilden till höger utan sitter nu obönhörligen fast, upp och ner, med huvudet nerkört i ett himla bäcken. Jaha, och där ska den sitta nu i ungefär fem veckor. Och tomt stirra in i en och samma fog. Livat... det är tur att man liksom inte trillar tillbaka i det stadiet senare i livet. Jag är övertygad om att jag skulle hantera det hela betydligt sämre om jag plötsligt fann mig själv sitta fast upp och ner i en säck fylld med vatten nu, än när jag var i samma livssituation som parveln och ännu inte fått blodad tand för det här med luft och upprätt kroppsposition.

Men å andra sidan, nu när jag drar mig till minnes så sa barnmorskan faktiskt inte VAD bebisen är fixerad vid... den kanske är fixerad vid tanken på att någon gång få sätta upp en musikal, skriva en bok eller tugga på en haklapp... Eller är det blicken som är fixerad? I så fall blir ju läget ett annat... Måste fråga nästa gång jag träffar henne. "Fix" står det i journalen hur som helst. 



Fixerad bebis?

Den första dagen anno 2012 började storstilat med dotterns entré nerför trappan på morgonkvisten, när hon lite förvånat och förundrat berättade att hon hade känt under natten att hon hade en lös tand. Vi som står för föräldraskapet här hemma bemötte det hela med skepsis då avkomman i fråga länge fascinerats av lösa tänder. En fascination som knappast bedarrat då hon några dagar tidigare haft beök av storkusinen på 6,5 år som stolt visat upp sina två lösa bissingar. För att visa min goda vilja som mor och stöttande medmänniska kände jag ändå något slentrianmässigt efter på den tandabatting som utpekats, och mycket riktigt så var den verkligen lös! Tanden bredvid ville väl inte vara sämre så den visade sig också glappa lite grann. Lycka för dottern och förvåning för föräldrarna som plötlsigt drabbades av den där "ojvadstoravårabarnharblivit-känslan", som man vid vissa milstolpar anat hos sina egna föräldrar genom tiderna.

Nyårsdagen var också den dag som nappceremonin skulle äga rum. Sonen skulle säga adjö till sina nappar, på sedvanligt sätt. Nyårsdagen för två år sen gjorde flickebarnet detsamma, och nu hade turen kommit till den yngre brodern. Vi satte presentsnören i alla napparna, 13 st blev det nog till slut, och packade oss i väg till Strömsbergsskogen där vi letade upp ett lämpligt träd för pynt av silikon. Där hängdes bitar av trygghet och tröst upp under glada tillrop och stor stolthet hos lilleman. Fint blev det också. Och som alla vet får man ett paket av trädet när man varit så himla redig, så under de kala grenarna i en lövhög kunde en present grävas fram. Glada hågar ångade sedan vidare och styrde upp en tårta som åts för att fira lösa tänder, upphängda nappar och nästan synbart växande barn (både fysiskt och psykiskt)! Fint det!



"Hej då, alla napparna!"                     Napp- och tandtårta

Sedan dess har den goda andan hållit sig uppe under heldag på Universeum, långa lekdagar i hemmet, frisörbesök, pyjamastrivsel och små utflykter. Bara en sån sak som att alla är friska samtidigt är en ynnest värd att begrunda. Jag trivs ICKE med att vara mammaledig och sånt, men när hela familjen är lediga tillsammans då är det som göttast!



Fåtöljen jag vill ha                                                                 Nyklippt


I övrigt:
* det är 42 dagar till beräknad bebis
* det är 16 dagar till beräknad examen
* det är 13 dagar till opponering
* jag har hittat en fåtölj som skall bli min och läsas mycken litteratur i
* det är gott att våra renoveringsinsatser faktiskt ger resultat
* jag är livrädd för vinterkräksjuka i dessa höggravida tider
* jag är i ärlighetens namn ganska rädd för vinterkräksjuka i alla möjliga tider...
* jag ska snart ut i det "riktiga" livet och söka jobb och helst få ett jobb och helst vara bra på det jobbet...
* jag överväger att skaffa en sån där flashig telefon, och frågar mig själv varför.

Nu är det te, bok och choklad som hägrar!

Och nästa gång ska jag försöka undvika "mamma-bloggandet" som jag vet kan vara en mycket tröttsam läsning för alla utom möjligtvis den närmaste familjen. ;)