anniesauditorium

Alltså! Låt oss prata lite om bröst och brunsås här en stund. Så här inledningsvis vill jag vara tydlig med att jag gillar bröst. Jag är tacksam för mina bröst. De har behandlat mig väl genom livet, vi har haft mycket roligt tillsammans och förvisso i unga år även stött på en del motgångar, men jag skulle säga att vi har en fin relation som bygger på ömsesidig respekt och tolerans. Hur jag känner för brunsås varierar. Som sås helt okej, som känsla helt värdelös.

Mina bröst och jag har följts åt på ett fint sätt genom graviditeten som för en månad sen utmynnade i en förlossning. De har varit extra runda, fina och på gott humör hela vägen, so far so good. Men så plötsligt för ett par veckor sen bestämde de sig för att lägga sig i bakhåll och helt enkelt en afton attackera mig i mitt svagaste ögonblick. Jag blickar ner mot min vanligtvis väl proportioneliga barm och möts helt oväntat av två aggressivt stirrande Dolly-kanoner som ser ut att vilja ta över min kropp. Drivna av trots och inte vet jag, (men Ranelid har säkert en teori)... hade de helt enkelt blåst upp sina egon med mjölk! Ja, detta är ju något att vänta av en kvinna som fött sitt tredje barn kan den oinvigde läsaren då tycka, men till saken hör att vi hade en deal! En överenskommelse om att vi inte skulle jobba så den här gången. De båda tu hade till och med i samband med förlossningen begåvats med varsin tablett för att förhindra detta okontrollerade mjölproducerande. Jag stirrade ner dem så hotfullt jag kunde och ringde samtidigt BB och frågade vad de har gjort med mina godingar och om de har snackat över dem på sin sida utan min vetskap. Barnmorskan lade all skuld på min kropp och pekade särskilt ut mina boobisar och menade att de är så starka i sig själva och hade helt sonika negligerat piller och på eget bevåg åstadkommit dessa monstruösa, hårda, ogästvänliga och värkande bomber. Intressant tyckte de. Synd, tyckte jag.
Samtalet var absurt och vi pratade liksom över huvudet på brösten. Det hela resulterade till slut i att ett recept på mjölkstopparpiller mejlades till ett apotek nära mig. Jag fick alltså ett litet medikament utskrivet åt mig vars enda syfte var att stoppa produktionen i fabriken. Förr lindade man helt enkelt doningarna när mjölken inte var önskvärd. Pravidel är det som gäller nu. Ja, medicinen heter så alltså.

Att läsa bipacksedeln till vilket läkemedel som helst kan få en att tro att en plötslig ondbråd död är en rimlig effekt att vänta sig. Huvudvärk, trötthet, magproblem och försämrad aptit är att betrakta som en regel. Att läsa bipacksedeln till Pravidel bjuder dock på lite fler överraskningar. Utöver skitsaker som hjärtinfarkt, epileptiska anfall, blödande tarmar, slaganfall och psykiska störningar är möjliga bieffekter, låt mig citera: "spelmani (överdrivet sysslande med hasardspel utan förmåga att hejda sig) samt ökad sexuell lust". Festligt! Låter ju som en bättre utekväll. Man kan ju dock fråga sig lite vad tusan det är för ämne som kan kila in i en männniskas kropp och få denna att signalera till hjärnan att nu vore det gött med lite Svarte Petter med en peng eller två som insats. Och är inte Svarte Petter ovanligt snygg i kväll förresten...

På Fass kan man också läsa att det aktuella läkemedlet vanligtvis ges till patienter med Parkinsson... och till kvinnor som inte önskar mjölk i sina bröst. Hmm... otippat att dessa grupper skulle ha en gemensam nämnare när det kom till behandling.

Huvudvärk, trötthet, yrsel och hallucinationer står under rubriken "vanliga biverkningar", men hur ofta drabbas man egentligen av det där som står på bipacken tänkte jag.

Jag tog en tablett.
Ridå.

Allt blev svart och avtrubbat. Jag somnade i princip sittande med dunkande huvud, grät över livet och världens sorger, såg barnen i blyertsgrått, mådde tokilla och kände konstiga lukter och metalliska smaker. (Konstigt nog inte ett dugg sugen på att gå på casino och ragga upp en croupier vid tillfället)... Sen fick det vara bra. Jag slutade med eländet, dimmorna lättade efter ett halvt dygn, brösten fatttade poängen och stillade sig på egen hand och så blev livet fint igen!

Men det får ju en att undra hur mycket av en själv som är en själv liksom, och hur mycket som är ren kemi. Är positiva människor som de är för att de har lite lyckade kopplingar i skallen och lite goa hormon som råkat hamna rätt? Om en vårbäck kan bli till brunsås efter att bara ha tagit ett litet piller... vad är då jag och vad är kemi?

Nåja, mina godingar är tillbaka, kropppen glad och sinnet lätt och barnen är återigen i färg. Alla är friska, våren står och filurar bakom snowracern och inspirationen är tillbaka! Undrar om det är jag eller mina hormoner som gör att jag vill tapetsera i morgon...