MYSIGA STUNDER...
Vissa saker är helt enkelt mysigare i huvudet än i verkligheten. Det kan förmodligen gälla vad som helst, och inte minst bilder av idylliska familjeepisoder. Tänk vad mysigt att gå i väg med hela den lilla familjen på en liten picknick i stadsparken en ledig dag. Ta med sig en fikakorg och en stor filt och bara ha det gott och låta allting ta den tid det tar och se dottern glatt springa barfota i det gröna gräset. Att få insupa livet tillsammans med sitt barn och se världen genom hennes klara ögon. Strosa genom parken och titta på alla djuren och prata lite om ditt och datt. Att stolt och kärleksfullt möta sin makes blick som strålar av förundran över den lilla människa som går och håller oss i handen och det nya lilla liv som växer inuti mig... Underbara mirakel.
Men så ska man då göra slag i saken och packa korgen och ge sig iväg. När vi väl har lämnat vårt hemman (efter att ha vänt tillbaka ett otal gånger för att hämta gosekatten, en extra napp, bullpåsen och sitt eget närminne) börjar vi vår promenad mot stadsparken. Väl där visar det sig snart att dottern är livrädd för de skitiga fårens brunstiga brölanden och hatar grässtrån som kittlas mellan tårna och fastnar på fotsulorna. Filten läggs ut på vad som visar sig vara myrornas högkvarter och när det plötsligt mulnar på påbörjas färden hemåt. Promenaden blir en plågsam upplevelse med fogar som sladdrar i väg åt olika håll och en geting som vägrar lämna vagnens sida. Väl hemma kan man pusta ut.
MEN så finns det de där verkligt underbara och mysiga små familjeögonblicken som uppstår i vardagen och när man som allra minst anar det. Ett kort liten dialog, en bamsekram när vi hämtar på förskolan eller när hon kravlar upp i vår säng på morgonen och bara vill mysa lite.
I lördags var det ett sådant ögonblick. William och Ebba klädde på sig direkt när de vaknat och gick ner till kvarterets bageri för att köpa frallor. Ebba tog med sig sin lilla resväska som hon ville ha för att lägga brödet i, sen gick de genom gamla torpa hand i hand och Ebba vände sig om en gång för att vinka till mig som stod på balkongen. Ett litet guldkorn i vardagen och ett av de sanna mysiga stunderna i livet...
Men så ska man då göra slag i saken och packa korgen och ge sig iväg. När vi väl har lämnat vårt hemman (efter att ha vänt tillbaka ett otal gånger för att hämta gosekatten, en extra napp, bullpåsen och sitt eget närminne) börjar vi vår promenad mot stadsparken. Väl där visar det sig snart att dottern är livrädd för de skitiga fårens brunstiga brölanden och hatar grässtrån som kittlas mellan tårna och fastnar på fotsulorna. Filten läggs ut på vad som visar sig vara myrornas högkvarter och när det plötsligt mulnar på påbörjas färden hemåt. Promenaden blir en plågsam upplevelse med fogar som sladdrar i väg åt olika håll och en geting som vägrar lämna vagnens sida. Väl hemma kan man pusta ut.
MEN så finns det de där verkligt underbara och mysiga små familjeögonblicken som uppstår i vardagen och när man som allra minst anar det. Ett kort liten dialog, en bamsekram när vi hämtar på förskolan eller när hon kravlar upp i vår säng på morgonen och bara vill mysa lite.
I lördags var det ett sådant ögonblick. William och Ebba klädde på sig direkt när de vaknat och gick ner till kvarterets bageri för att köpa frallor. Ebba tog med sig sin lilla resväska som hon ville ha för att lägga brödet i, sen gick de genom gamla torpa hand i hand och Ebba vände sig om en gång för att vinka till mig som stod på balkongen. Ett litet guldkorn i vardagen och ett av de sanna mysiga stunderna i livet...
JAG KÄNNER MOD!
Idag kände jag åldern flåsa mig i nackhåren. Min födelsedag är i antågande. Det är inget som i sig stressar mig eller stör mig på något vis. Tvärtom så ser jag fram emot den. Men det finns ett aber…
Jag har aldrig varit en våghals som rusat mellan fria fall, hang-overs och loopar på landets nöjesparker, men nu blir jag yr och lätt illamående bara jag tittar på chokladhjulet som snurrar runt i väntan på att en ny vinnare ska ropas ut. Att det är jag som håller väskorna när livsföraktande vänner kastar sig upp i bergbanor, är numera självklart. I smyg klamrar jag mig fast även under en åktur i Lisebergs pariserhjul, och sneglar förskräckt med ett stelt leende på alla glada barn som ställer sig på tå i korgarna och med förtjusta skrik pressar ut näsan mellan metallpinnarna för att se så mycket som möjligt av den hisnande utsikten. Gärna i kombination med små glada hopp som får hela den skrangliga korgen att gunga högst oroväckande.
Mitt element som barn var vatten. Jag dök, hoppade och gjorde undervattenskullerbyttor, kast och grejer utan att blinka. Nu är det säkert tio år sen jag vågade dyka senast. Man kan ju typ… landa fel, eller nåt.
Jag har i alla fall slutit mig till att det hela hänger ihop med åldern, då jag ser en tydlig nedåtgående trend gällande mod, och klart ökade mått av risktänkande, från mina yngsta år och fram till nu. Då det oroar mig lite grand, beslöt jag mig för att blunda och kasta mig ut. Jag ville se om jag fortfarande har spår av det där vilda och galna i mig, och det var i dag det skulle ske. När jag lämnat av dottern på förskolan och cyklade hemåt igen, tittade jag mig över axeln ett par gånger och kontrollerade att ingen såg mig. Sen gjorde jag det bara! Jag släppte styret!! Jag cyklade säkert tio meter utan att hålla mig i!! JIHOOOO!! I´ve still got it!! Come what may!! Vinden slet i tröjan och ögonen tårades av fart och framgång! Jag har bevisat att jag är befriad från försiktighetens bojor! Jag är stark, modig och oövervinnerlig!
Tur att jag hade hjälm…
SJUNG DE STILLSAMMA FOGARNAS LOV!
Jag skulle vilja uttrycka mig djärvt och här i klartext hävda att bäckenets fogar inte till närmelsevis får den uppskattning som de faktskt förtjänar när de sitter där de ska och håller ett trivsamt och konstant avstånd till varandra. Kanske att det är som ett fogarnas rop på hjälp, när dessa tre musketörer ibland tar gravida kvinnor i sitt våld genom att påbörja en stillsam förflyttning? En skenbart oskyldig manöver som för att storögt säga: "Vadå då, man kan väl få röra på sig lite?"
Bortsett från att det vore väldigt otäckt om de faktiskt visade sig ha ögon att titta storögt med, så är upplevelsen av dessa små och knappt märkbara sidesteps, ganska otäck som den är.
Som man kanske kan ana har jag begåvats med ett gäng fogar som nu i veckan bestämt sig för att bjuda upp varandra till dans och mingla vilt. Och det är inte slow fox det handlar om. Socialt och trevligt för all del, men då jag inte känner mig inbjuden, försöker jag nu sårat blidka dem med hissåkning, hårda stolar och platta skor.
Jag säger bara det, att hade jag varit fog i någon kvinnas bäcken så hade jag sett till att be om roligare saker än så!
Nu är ju ändå lägt som det är, men jag vill uppmana folket till att sjunga de stillsamma fogarnas lov! Kanske att deras självkänsla då stärks, att ryktet sprider sig från bäcken till bäcken! Tillsammans kan vi skapa en lite vackrare värld, med lite gladare fogar! Sprid evangeliet!
Bortsett från att det vore väldigt otäckt om de faktiskt visade sig ha ögon att titta storögt med, så är upplevelsen av dessa små och knappt märkbara sidesteps, ganska otäck som den är.
Som man kanske kan ana har jag begåvats med ett gäng fogar som nu i veckan bestämt sig för att bjuda upp varandra till dans och mingla vilt. Och det är inte slow fox det handlar om. Socialt och trevligt för all del, men då jag inte känner mig inbjuden, försöker jag nu sårat blidka dem med hissåkning, hårda stolar och platta skor.
Jag säger bara det, att hade jag varit fog i någon kvinnas bäcken så hade jag sett till att be om roligare saker än så!
Nu är ju ändå lägt som det är, men jag vill uppmana folket till att sjunga de stillsamma fogarnas lov! Kanske att deras självkänsla då stärks, att ryktet sprider sig från bäcken till bäcken! Tillsammans kan vi skapa en lite vackrare värld, med lite gladare fogar! Sprid evangeliet!
