anniesauditorium

Du vet att du är en bebis...

... när ditt huvud antar formen av det underlag du senast låg på.

... när folk håller dig i fötterna när de pratar med dig.

... när längre människor lägger orden i mun på dig i meningar som "Ja, vad är det för en tokig gubbe, säg".

... när du blir förtvivlad, ledsen och arg över att nån drar dig i håret, för att i nästa stund upptäcka att det är du själv.

... när det trycks in proppar av latex eller silikon i munnen på dig just när du ska till att uttrycka din åsikt.

... när du blir förvånad över att plötsligt kunna sitta eller rulla runt (kan förvirrande nog också betyda att du är en hund).

... när naveln fylls av saliv då du sitter upp med bar överkropp.

... när det enda du erbjuds att dricka en het sommardag är varm mjölk.

... när du en gång i månaden måste väga dig naken hos en sjuksköterska.

... när den största hotbilden mot dig utgörs av dina egna fingernaglar som ideligen sveper obehagligt nära dina ögon.

... när folk petar på din näsa i tid och otid.


... när alla du möter närmar sig dig med kärlek, omtanke och leenden.

Treårstrots har man ju hört talas om. Jag har fram till denna dag uppfattat det som en trotsperiod som vanligtvis inträder runt den tid då tvååringen blir till treåring. Men på senare tid har jag undrat och funderat över hur det egentligen hänger ihop. Är det en trotsperiod som börjar långt tidigare och som börjar klinga av runt treårsdagen? Eller är det som med uttrycket "tremånaderskolik", som innebär att barnet har kolik från start fram till dess att hon är tre månader? Det skulle då i det här fallet innebära att barnet är trotsigt från födseln och tre år framåt... Men min erfarenhet är att de nyfödda små människorna inte kan beskyllas för att vara just trotsiga. Kladdiga? Ja. Trotsiga? Nej. (om det inte är så att de kräks på pin kiv precis när man bytt tröja bara för att visa att de bestämmer själva när det ska kräkas och inte, så det så! Men nej... jag kan inte känna i mitt hjärta att det skulle ligga till på det viset).

Jag vet som sagt inte vad uttrycket treårstrots egentligen betyder. Men hos oss har den eller någon annan slags trots i alla fall börjat dyka upp i en charmig liten kropp nära oss. Inga halvkassa, taffliga trotsförsök, eller sådana som i huvudsak går ut på att helt enkelt inte göra som man säger, utan lite mer finslipade varianter, med lite hjärna bakom.  Jag inser ju givetvis att jag måste ge ett exempel:

Tidigare i veckan när jag hade hämtat Ebba på förskolan och vi var på väg hem uppstod det någon form av konflikt oss emellan. I efterhand minns jag inte var det handlade om. Det kan ha varit skilda meningar om huruvida det är socialt accepterat eller inte att vara nakenfis inne i stan i september, eller om det egentligen är en bra eller dålig idé att kasta grus på den parkerade bilen på hörnet, eller om en sån sak som sömn verkligen skulle kunna hjälpa när man är så trött att man vinglar till och med när man sitter ner. Jag minns som sagt inte vad det hadlade om vid detta specifika tillfälle, men efter en stunds dividerande sammanfattade jag min ståndpunkt i en lång harang tydligt sprungen ur en frustrerad moders bristande tålamod. Då lutar hon sig tillbaka i vagnen, sluter ögonen och sätter fingrarna i öronen. Hon öppnar ögonen igen, tittar lugnt på mig och så kommer det: "Jag hör inte vad du säger, Annie".

I stunden var jag föga road, men efteråt  har vi skrattat åt det. I största hemlighet och bakom stängda dörrar, förstås. Fick någon dag senare höra om en annan liten krabat i ungefär samma ålder som under en utdragen, uppläxande tillrättavisning hade blundat en stund och sen slagit upp sina stora blå och sagt: "Oj, jag somnade visst".

Hyfsat kaxigt.


Det hade varit betydligt värre om hon alltid gjorde som vi sa...

En dag i förra veckan när jag vandrade hemåt efter en liten tur på Jönköpings gator och torg, drogs mina ögon till en av tusen affischer som satt uppsatta över nejden. På väggar, träd och soptunnor hade någon eller några smackat upp alla dessa exemplar som en del i en storsatsning för en krog i en av stadens äldre delar.

 

Reklam i Jönköping...

Vi smålännningar hyser en viss avsmak för bokstaven "r" och vill inte gärna göra en stor grej av den när den i tid och otid dyker upp i ord man behöver använda. I vissa ord går den utmärkt att utesluta helt, som i "kåv" (korv), "fott" (fort) eller "taapa" (Torpa, vilket är området vi bor i). Men i de fall där det inte är möjligt försöker vi slarva över dem med nåt slags halsgurglande kväde som skulle kunna passera som et "r" ungefär lika mycket som en folkabuss skulle tas för en cadillac. Det skulle kunna handla om ord som "temperera" eller "barrunda". Men vi brukar dock ge denna alfabetets artonde bokstav ett visst mått av erkännande och faktisk ta den med i skriftlig form.

Frågan var: Har de låtit r:et utebli för att driva lite med de lokala invånarna på ett självdistanserat sätt, eller har de helt enkelt skrivit fel och fallit offer för den r-fientliga dialekten? I dag fick jag svaret när jag såg att förra veckans affischer nu blivit utbytta mot andra, stavade enligt den mer gängse modellen...