anniesauditorium

Hur svårt ska det behöva vara!!!??
Vi vill ha ett hus. Ett hus med några sovrum, en trädgård och ett tak som inte behöver läggas om igår. Efter ett par års letande och ett antal förlorade budgivningar hittade vi nu ännu ett litet objekt. Förvisso i Mullsjö... men efter ett evigt pratande fram och tillbaka kom vi överens om att det skulle kunna vara ok det också och att vi skulle kunna få det att funka för oss. Vi var och tittade på huset som var väldigt välvårdat och schysst med en underbar trädgård som angränsar mot en liten mysig allmänning. Bra rum och goda utvecklingsmöjligheter. Ett hus att växa i.

MEN till och med i Mullsjö finns de. De där som utan att blinka kan slänga på 60 000kr i stöten under budgivning. De där som har råd att köpa sig ett fint hus i Jönköping (eller Lidingö), men som nu råkar föredra att bo i lilla Mullsjö för att de har vuxit upp där, tycker samhället är charmigt eller (det mest troliga) bara vill sabba möjligheterna för andra små oansenliga människor. Vad vet jag? Vi genomgoda, vanliga, kämpande småbarnsföräldrar som bara så innerligt gärna vill köpa ett hus åt vår lilla familj och få se barnen springa fritt och leka bland vitsippor och björkstammar har inte en chans! Detta har fått mig att utveckla en övertygelse om att alla som vinner budgivningar är självgoda, nonchalanta, rika människor i hatt som redan har tre andra hus och som köper detta för att ha som ett litet projekt eller en sommarstuga. Den typen av tankar är mycket effektiva för att skapa en härligt drypande, stinkande missunsamhet och konspiratorisk anda. Sånt piggar ju upp och ger som bekant ett väldigt ljust och glatt sinnelag. =/

Vi har fått tänka om både en och tio gånger, vi har omvärderat, prioriterat, pratat, räknat, budat, hoppats och letat men vad får vi för det? Intet!

Surt? Japp.
Knäckande? You bet.
Bittert? Jajjemensan!

Nåja. Ännu en sommar i en lägenhet på tredje våningen ska väl bara bli kalas. Att behöva packa sig i väg med hela familjen varenda dag för att barnen ska få en chans att gräva lite, fika i solsken, plaska i vatten, äta sten eller få gräsflackar är ju bara ett sant nöje. Eller?

SJUKT trött på att aldrig nå ända fram.
Kunde inte ens sätta ihop ett pepparkakshus i julas. Är det Någon som försöker säga mig något? Tala tydligare i så fall.

Jag närmar mig de trettio! Snart passerar jag över den magiska gränsen och där på andra sidan kommer jag att begåvas med gränslös pondus och klokskap. Yngre människor kommer att se upp till mig med respekt, be mig om råd om hur man bäst hanterar livets små krumsprång och komma till mig för att vila sina stressade huvuden i mitt knä och höra på berättelser om hur det var förr, när jag var ung. Mitt lugn och stabila inre skall då lysa klart och leda vägen för andra och skänka mig själv idel harmoni och naturlig självkänsla. Mina frågor skall då få svar och grubblande skall bli ett minne blott.
När jag blir trettio.
Det är 17 dagar kvar.

Nån mental livskris blir det nog inte, för tack vare teatern har jag krisat så mycket tidigare i mitt liv, så den delen är nog avklarad för ett tag till framöver.
Jag känner mig överlag mycket tillfreds med att möta den analkande födelsedagen. Men det är klart att en del tecken på ålderdom har ju visat sig. Jag minns en hudvårdskvinna som sa att "efter 25 blir allt i huden bara sämre", och en sexolog och barnmorska som sa att "efter 30 så blir allt med att få barn bara svårare för kvinnan". Så man kan ju lätt få intrycket av att kroppen börjar sin nedrustning ordentligt för mig om 17 dagar exakt.

Men jag har faktiskt sett några tecken på detta redan nu. Mina ben är torra, hälarna är vassa och jag kan se in i mina egna blodkärl. Och när jag ska lägga på ögonskugga nu för tiden så är det lite som att bre smör på en utkavlad bulldeg. Huden liksom följer med applikatorn lite grann för att sen åka tillbaka när man släpper den. Det blir mer som att man flyttar runt lite på ögonlocket än att man faktiskt sminkar på ett jämt lager med skugga. Man kan ju då i stället dra ut ögonlocket lite i sidled så att ytan bli jämn innan själva appliceringen av färgen påbörjas. Detta får dock till följd att när man släpper locket och det drar ihop sig till sin plats så faller det tillbaka i sina små veck där färgen ansamlar sig och på så vis gör att skuggan ter sig ojämnt pålagd. Bara för att ge ett exempel.

Men jag bär även spår av ungdom då jag fortfarande oftare köper skor för att de är snygga än för att de är fotriktiga. Jag pluggar fortfarande, har aldrig jobbat med nån ordning och förderar saft framför kaffe. Så de ska nog gå bra det här!

Jag vill också passa på att avrunda med några talande ord som ni kan minnas:


Så jag lär väl märka på folks bemötande om jag anses vara värdig vördnad eller om jag bara är en toka med grånat hår!

Om man nu absolut vill förstöra en bra dag för sina barn, sig själv och stora delar av sin omgivning finns det bara en destination som gäller: SKOAFFÄREN! Få ställen kan så effektivt förvandla god till ond och förvrida lugna sinnen till vredgade.

Våren är i antågande och i och med sommartidsomställningen kan man väl säga att den ljusare tiden är ett faktum. Så även den varmare. Jag är av den kontroversiella åsikten att fodrade goretexkängor kanske inte är rätt melodi för solig vårlek i parken eller sommarens stundande picknickar och badutflykter. Därför tänkte jag ta med mig dotter och son upp till skopunkten på A6 efter förskolan för att shoppa några trevliga skor till den förstfödda. Då jag inte är fullständig novis på området hade jag planterat det hela redan på morgonen och sagt at vi skulle köpa skor och att vi sen kunde gå till lekplatsen där uppe så hon kunde få förlusta sig allt vad hon förmår.
Historien tar sin början.

Dag 1
Försök 1) Efter en trevlig promenad upp till köpcentrat närmade vi oss avgrundens portar och befann oss snart inne i Hades rike bland skohorn, skodon och... just det, mätstickor. Det var nämligen där det sprack. Jag hade missat att kratta för det här med mätstickan. Att hon skulle behöva mäta sin fossing var fullständigt ny information för henne och utgjorde en rejäl käpp i hjulet. En käpp omöjlig att få ut visade det sig. Jag rev av alla halvfula föräldraknep och hade snart både lockat, hotat, förhandlat, mutat, gett det allvarliga ögat, utövat avledning, lirkat, tröstat och pratat så där skräckinjagande lågmält sittande på huk i hennes höjd. Utan annat resultat än att hon gråtande riktigt kilat in sig på tvären och satt nu stenhårt fast.
Nya tag! Jag ville försöka mig på en omstart helt enkelt. Det brukar ju funka när datorn har hakat upp sig, eller mobilen låst sig, så varför inte när livssituationen har det?

Försök 2) Vi gick ut ur butiken och in i en annan för att leta efter en liten scarf till pojkabattingen. Vi engagerade oss hyfsat helhjärtat i detta och plötsligt gick solen upp och ur hallonröd barnamun kom orden: "Du får gärna mäta min fot, mamma".
Järnet är varmt, järnet är varmt! Men det kan svalna vansinnigt fort så på två röda och några snävt tagna kurvor senare var vi åter i skobutiken! En doft av seger inom räckhåll!

MEN återigen hade jag missat att delge viktig information: Man kan inte mäta foten med skorna på och inte heller sittandes i vagnen. Ny härdsmälta. Vi tog bussen hem. Utan mått, utan skor och utan att ha varit på lekplatsen.

Dag 2
Försök 3) Nu visste hon vad det skulle innebära att mäta en fot. Maken var ledig från jobbet och med samlade krafter gick vi åter mot skobutiken. Skrik från plågade barn och pressade föräldrar ledde oss rätt. Själva var vi lugna, trygga och målmedvetna med en väl genomarbetad plan i ryggen. Vi var inne. Än så länge inga utbrott och vi utbytte blickar med andra föräldrar som spänt småpratande ledde sina barn mot de hotfulla skohyllorna. Vi tog fram mätstickan, fick av goretexkängan och lyckades mäta foten! UNDERBART!
"Så. NU får jag gå och leka på lekplatsen!" Hrm... hennes ögon strålade av stolthet över att ha överkommit detta hinder mellan henne och lekplatsen. Men så var det ju det där med att vi faktiskt skulle titta på skor också. Det var ju trots allt det som var målet med hela mätningsprocessen. Konstigt nog saknas det lekhörna i skobutiker, medans klokt nog både bokhandlar, mataffärer, möbelbutiker och ett och annat gym är utrustade med en sådan. Efter ytterligare några duster hade vi i alla fall turen att hitta en stege (främst avsedd för personal, kan man tänka sig) som hon glatt klättrade runt i medan vi raskt letade upp några skor som skulle passa det närmsta halvårets väderlekar. Vi köpte dem och gick sedan med snabba steg därifrån mot lekplatsen. Mission accomplished!