anniesauditorium

Idag kände jag åldern flåsa mig i nackhåren. Min födelsedag är i antågande. Det är inget som i sig stressar mig eller stör mig på något vis. Tvärtom så ser jag fram emot den. Men det finns ett aber…

Jag har aldrig varit en våghals som rusat mellan fria fall, hang-overs och loopar på landets nöjesparker, men nu blir jag yr och lätt illamående bara jag tittar på chokladhjulet som snurrar runt i väntan på att en ny vinnare ska ropas ut. Att det är jag som håller väskorna när livsföraktande vänner kastar sig upp i bergbanor, är numera självklart. I smyg klamrar jag mig fast även under en åktur i Lisebergs pariserhjul, och sneglar förskräckt med ett stelt leende på alla glada barn som ställer sig på tå i korgarna och med förtjusta skrik pressar ut näsan mellan metallpinnarna för att se så mycket som möjligt av den hisnande utsikten. Gärna i kombination med små glada hopp som får hela den skrangliga korgen att gunga högst oroväckande.

Mitt element som barn var vatten. Jag dök, hoppade och gjorde undervattenskullerbyttor, kast och grejer utan att blinka. Nu är det säkert tio år sen jag vågade dyka senast. Man kan ju typ… landa fel, eller nåt.

Jag har i alla fall slutit mig till att det hela hänger ihop med åldern, då jag ser en tydlig nedåtgående trend gällande mod, och klart ökade mått av risktänkande, från mina yngsta år och fram till nu. Då det oroar mig lite grand, beslöt jag mig för att blunda och kasta mig ut. Jag ville se om jag fortfarande har spår av det där vilda och galna i mig, och det var i dag det skulle ske. När jag lämnat av dottern på förskolan och cyklade hemåt igen, tittade jag mig över axeln ett par gånger och kontrollerade att ingen såg mig. Sen gjorde jag det bara! Jag släppte styret!! Jag cyklade säkert tio meter utan att hålla mig i!! JIHOOOO!! I´ve still got it!! Come what may!! Vinden slet i tröjan och ögonen tårades av fart och framgång! Jag har bevisat att jag är befriad från försiktighetens bojor! Jag är stark, modig och oövervinnerlig!

Tur att jag hade hjälm…