DROSOPHILA MELANOGASTER ÄR ERT NAMN!
Det är ju uppenbart så att det föreligger ett märkligt förhållande mellan mig och små varelser, av många kallade "djur", som jag behöver dela jordklot med. (Andra små varelser som typ Nanne Grönwall har jag inga som helst problem med). Jag tycks i alla fall vara oförmögen att leva i symbios med allehanda fjäderfän, oknytt, arter som glider genom livet på sitt eget slem, såna som kallar sig fiskar och ilar runt kring toastolar och gnagare som livnär sig på mina fötters magasinerade klädnader*. Mycket ofta ligger jag och funderar över dessa små odågors leverne, livsgärningar, drivkrafter och ofta även på om jag skulle kunna styra deras öde ite grand, ja, med någon form av aktiv dödshjälp (läs mord) eller så. Jag inser med kristallklar blick att detta är ett högst osmickrande drag i min annars ganska fabulösa person. Men även solen måste ha sina fläckar, go vänner. Så nu är det alltså dags igen.
De senaste veckorna har det varit en vedervärdig och fullständig anstormning av dessa skitsmå, asirriterade och faktiskt ganska äckliga kräk. Nu kan jag av min godhet säga att de inte är äckliga av sig själva, som individer eller så. Äckligheten uppstår först när de är i grupp. Och det gäller inte bara bananflugorna eller Drosophila melanogaster om man ska kosta på sig att vara lite fin i kanten. Nej, jag tror mig vara av den åsikten att det mesta blir äckligt om det är tillräckligt mycket av det. Extremt många katter i en lägenhet är äckligt, en hel fålla till brädden fylld av iller är äckligt, jättemycket hår i en golvbrunn är äckligt, oövergripligt många höghus som står tätt tätt ihop känns lite äckligt, liksom överdådigt mycket mat på en barngala.. men det finns säkert undantag. Jättemycket glass känns mest trevligt när jag tänker på det...
Jag är en enkel kvinna. Jag sjunger måttlighetens lov! Jag skulle trivas bättre med att sitta i EN lägenhet i ETT höghus, med EN katt, EN iller, EN matbit och ETT hårstrå i govbrunnen, möjligen med EN bananfluga i mitt kök. Men sen finns det ju vissa saker som aldrig finns i singular eller i små doser. Typ krill... Men sådana möter jag så sällan så det må va hänt! (säger man ett krill om man bara menar en enda sån där liten, eller är ett krill liksom alltid hela gänget?)
Tilllbaka till bananflugan. Eller bananflugorna då, eftersom det är bra mycket mer än en som huserar här.
De började med att inta äpplen, balsamico-flaskor och fantasilöst nog, bananer. Sedan dessa ting placerats i kylskåpet kunde man ju tro att vingfolket skulle dra sig tillbaka. Det gjorde de inte. De tycks föröka sig ur intet, så nästa morgon är det ungefär hundratusen nyförlösta typer som sitter och softar på sladdar och vattenkokare. När man så sträcker sig efter sin kanna för att hetta upp te-vatten så är det som att det svarta handtaget upplöses framför ens ögon och lyfter och stiger till taket i form av ett svart moln av småflugor. Det har därför bivit vardagssyssla att gå på jakt med dammsugaren och suga upp så många osm möjligt när de sitter och sover på morgonen, och sen göra samma sak på eftermiddagen när de mirakulöst nog återigen har fördubblats i antal. Min blodtörstige man föredrar att smälla ihjäl dem med ett rappa och rytmiska handklapp, men då han nyligen ådrog sig ett köttsår i sin vilda jakt på så vis att han råkade drämma i den vassa kanten på spisfläkten, fick han foga sig till gängse dammsugarmetod.
Nu verkar det trots detta som att de inte minskar ett dugg i antal och vi har annat att göra med vår tid än att jaga knytt med plastslang, så i dag blandade jag till en häxbrygd i en skål. 50% honung, 50% ättika och två droppar diskmedel. Jag ställde mig på behörigt avstånd, beredd på dramatik! Till min stora besvikelse hände det inte så mycket, men efter ett tag kom de susande en efter en och slog sig ner. Först träffades de bara där på skålkanten och resonerade över detta frestande bad. Någon anade oråd i mossen och bad dem alla att besinna sg och inte huvudlöst kasta sig över maten: "Har ni redan glömt att detta är samma kvinna som i morse svor åt oss och jagade Steve med dammsugaren?" "
De bev alla tysta och begrundade vad som sagts och plötsligt bröts tystnaden av den kortaste av dem:
"Jag vet! Vi bildar kedja ner till honungen! Om jag håller i din fot, så håller Håkan i min och du Billy håller i Håkans. Sen turas vi om så att alla får smaka".
Sen hörde jag tyvärr inte vad som sas, men de måste ha blivit osams om något för sen utbröt ett litet handgemäng och de splittrades upp med bryska miner och började gå ner mot ytan var och en för sig, och nu ligger det inte mindre än 15 hädangångna vingburna där i såsen. Ensam var inte stark i flugoras värd. Många är de som fortfarande cirkulerar omkring där ute i köket och fyller mitt belånade luftrum med små snuskiga vingslag. Så än är inte kampen vunnen.
Nu kan ju bananflugans vänner tycka att jag givit en mycket ensidig och tråkig bild av dessa väsen, så i rättvisans namn vill jag tillägga att det på många sätt även är en mycket framstående "djur"art. Bananflugan var enligt wikipedia det första "djuret" amerikanarna vade att skicka upp i rymden på en rundtur (no wonder). I flugornas salivkörtlar finns finfina kromosomer som är härligt stora och utomordentligt fördelaktiga att bedriva genetikforskning på (hur stora kromosomerna nu kan vara när hela fäet endast uppmäter 2mm). En annan fördel är enligt samma källa att de är billiga i drift (!). Nackdelen är att de tyvärr bara lever i ca 20 dagar...
Buhuuu..
* För att läsa inlägg om dessa varelser:
Sniglar under cover
http://www.anniesauditorium.blogg.se/2009/october/snigelslakt.html
Silverfiskar det naturliga urvalet
http://www.anniesauditorium.blogg.se/2009/june/silverfiskens-vara-eller-icke-vara.html
Råtta i flyttlådan
http://www.anniesauditorium.blogg.se/2010/june/ackligt.html
BANANFLUGOR!
De senaste veckorna har det varit en vedervärdig och fullständig anstormning av dessa skitsmå, asirriterade och faktiskt ganska äckliga kräk. Nu kan jag av min godhet säga att de inte är äckliga av sig själva, som individer eller så. Äckligheten uppstår först när de är i grupp. Och det gäller inte bara bananflugorna eller Drosophila melanogaster om man ska kosta på sig att vara lite fin i kanten. Nej, jag tror mig vara av den åsikten att det mesta blir äckligt om det är tillräckligt mycket av det. Extremt många katter i en lägenhet är äckligt, en hel fålla till brädden fylld av iller är äckligt, jättemycket hår i en golvbrunn är äckligt, oövergripligt många höghus som står tätt tätt ihop känns lite äckligt, liksom överdådigt mycket mat på en barngala.. men det finns säkert undantag. Jättemycket glass känns mest trevligt när jag tänker på det...
Jag är en enkel kvinna. Jag sjunger måttlighetens lov! Jag skulle trivas bättre med att sitta i EN lägenhet i ETT höghus, med EN katt, EN iller, EN matbit och ETT hårstrå i govbrunnen, möjligen med EN bananfluga i mitt kök. Men sen finns det ju vissa saker som aldrig finns i singular eller i små doser. Typ krill... Men sådana möter jag så sällan så det må va hänt! (säger man ett krill om man bara menar en enda sån där liten, eller är ett krill liksom alltid hela gänget?)
Tilllbaka till bananflugan. Eller bananflugorna då, eftersom det är bra mycket mer än en som huserar här.
De började med att inta äpplen, balsamico-flaskor och fantasilöst nog, bananer. Sedan dessa ting placerats i kylskåpet kunde man ju tro att vingfolket skulle dra sig tillbaka. Det gjorde de inte. De tycks föröka sig ur intet, så nästa morgon är det ungefär hundratusen nyförlösta typer som sitter och softar på sladdar och vattenkokare. När man så sträcker sig efter sin kanna för att hetta upp te-vatten så är det som att det svarta handtaget upplöses framför ens ögon och lyfter och stiger till taket i form av ett svart moln av småflugor. Det har därför bivit vardagssyssla att gå på jakt med dammsugaren och suga upp så många osm möjligt när de sitter och sover på morgonen, och sen göra samma sak på eftermiddagen när de mirakulöst nog återigen har fördubblats i antal. Min blodtörstige man föredrar att smälla ihjäl dem med ett rappa och rytmiska handklapp, men då han nyligen ådrog sig ett köttsår i sin vilda jakt på så vis att han råkade drämma i den vassa kanten på spisfläkten, fick han foga sig till gängse dammsugarmetod.
Nu verkar det trots detta som att de inte minskar ett dugg i antal och vi har annat att göra med vår tid än att jaga knytt med plastslang, så i dag blandade jag till en häxbrygd i en skål. 50% honung, 50% ättika och två droppar diskmedel. Jag ställde mig på behörigt avstånd, beredd på dramatik! Till min stora besvikelse hände det inte så mycket, men efter ett tag kom de susande en efter en och slog sig ner. Först träffades de bara där på skålkanten och resonerade över detta frestande bad. Någon anade oråd i mossen och bad dem alla att besinna sg och inte huvudlöst kasta sig över maten: "Har ni redan glömt att detta är samma kvinna som i morse svor åt oss och jagade Steve med dammsugaren?" "
De bev alla tysta och begrundade vad som sagts och plötsligt bröts tystnaden av den kortaste av dem:
"Jag vet! Vi bildar kedja ner till honungen! Om jag håller i din fot, så håller Håkan i min och du Billy håller i Håkans. Sen turas vi om så att alla får smaka".
Sen hörde jag tyvärr inte vad som sas, men de måste ha blivit osams om något för sen utbröt ett litet handgemäng och de splittrades upp med bryska miner och började gå ner mot ytan var och en för sig, och nu ligger det inte mindre än 15 hädangångna vingburna där i såsen. Ensam var inte stark i flugoras värd. Många är de som fortfarande cirkulerar omkring där ute i köket och fyller mitt belånade luftrum med små snuskiga vingslag. Så än är inte kampen vunnen.
Nu kan ju bananflugans vänner tycka att jag givit en mycket ensidig och tråkig bild av dessa väsen, så i rättvisans namn vill jag tillägga att det på många sätt även är en mycket framstående "djur"art. Bananflugan var enligt wikipedia det första "djuret" amerikanarna vade att skicka upp i rymden på en rundtur (no wonder). I flugornas salivkörtlar finns finfina kromosomer som är härligt stora och utomordentligt fördelaktiga att bedriva genetikforskning på (hur stora kromosomerna nu kan vara när hela fäet endast uppmäter 2mm). En annan fördel är enligt samma källa att de är billiga i drift (!). Nackdelen är att de tyvärr bara lever i ca 20 dagar...
Buhuuu..
* För att läsa inlägg om dessa varelser:
Sniglar under cover
http://www.anniesauditorium.blogg.se/2009/october/snigelslakt.html
Silverfiskar det naturliga urvalet
http://www.anniesauditorium.blogg.se/2009/june/silverfiskens-vara-eller-icke-vara.html
Råtta i flyttlådan
http://www.anniesauditorium.blogg.se/2010/june/ackligt.html
INNERDÖRRAR OCH JÄKELSKAP!
Mitt nya projekt här i huset ääär: *trumvirvel* innerdörrar! De befintliga är oljade teakdörrar som stolsterar på inte mindre än åtta platser i vårt hem i all sin traditionsenligt bruna glans. Min uppgift är att tämja desa sunkbruna bestar och måla dem vita så att de förhoppningsvis sprider lite ljus och fräschör omkring sig i stället för 70-tals ångest och brunsås. (Tycker egentligen inte att de är så vansinnigt anskrämliga, men föredrar helt klart vita dörrar framför bruna).
Jag har nästan sett fram lite emot detta då jag tänkte mig stor och positiv effekt som belöning för ett ganska enkelt och komplentativt målarjobb. Jag hakade loss toalettdörren, åbäkade mig ut med den till garaget, drog på mig jobbarbyorna och satte i gång. Ett ganska nogsamt grundarbete tyckte jag ändå att jag kunde stoltsera med då jag vaskat av alla sidor med målartvätt, slipat ytorna lätt med sandpapper, torkat med fuktg trasa, låtit torka och sedan grundmålat med den äran.
Det blev natt och det blev morgon. Det var den andra dagen.
På morgonen gick jag ut till garaget och såg på min dörr och fann att den var lite tonad åt gult på sina ställen. Jag drog på ett lager av den slutgiltiga färgen och såg att det gula ändå skulle slå igenom. Jag ringde till målarfolket på Grennborgs här i Mullsjö och fick brutal kunskap direkt i örat. "det är fett som har gått igenom. Teak är inget roligt material att jobba med, vettu." Därefter fick jag ingående instruktioner om hur jag skulle gå tilll väga, och svaret på mina problem var thinner, torktid och lacknaftebaserad grundfärg, och så de avslutande orden "behöver du måla nånting mer än tre gånger för att det ska täcka så har du gjort nåt fel". Det är ju bra att veta det.. efteråt. När det är för sent!
Jag hade hittills bara målat ena sidan på dörren (den som blev gul), så jag vände på den och gav mig på den orörda sidan för att med förnyad kraft och med ny kunskap i ryggen röna framgång. Jag följde alla konstens regler och gick nöjt till sängs om aftonen med en nygrundad sida på tork. Så långt allt ganska väl.
Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.
Jag äter en sedvanligt rörig frukost med familjen, går ut till garaget, drar på ett lager med den vanliga färgen och plötsligt händer nåt! Där mitt framför mina ögon framträder krumelurer som ser ut som, som... jo, det ÄR det. Bokstäver!! Min dörr försöker säga mig nåt! Eller så försöker någon (eller något?!) att sända mig meddelanden genom min dörr? Rollern skakar i min hand och munnen står på vid gavel. Blicken är oroligt fastnaglad vid bokstäverna som sakta men säkert blir tydligare och till slut ser jag att bokstäverna hör i hop. De bildar ett ord. Ett namn: "KAROLIN H"!! Det kändes helt klart lite rysligt, men jag hann ändå känna tacksamhet över att det inte stod typ: "jag är bakom dig" eller att det framträdde en bild på ett ledset barn med speldosa eller nåt. Jag går lätt skyndsamt in till min man och säger att det skrevs ettt namn på dörren när jag målade den. Lugnt och sakligt frågade han den första viktiga frågan:
"vilket namn var det?". När vi tänkt efter en kort stund kom vi i håg att en av döttrarna till mannen vi köpte huset av hette Karolin Hedström. (fortfarande i livet, så den hemsökta poltergeist-tolkningen av upplevelsen kunde vi gladeligt kasta åt häcklefjäll.)
Jag ringer till min teak-kontakt på Grennborgs igen och berättar att det nu framträtt ett namn på min dörr.
- "Vad säger du?! Står det ett namn på din dörr?"
Jag bekräftar. Ja, det står Karolin H på min dörr.
- "Står det Karolin H på din dörr?!" (Som om "Sara" hade varit mindre konstigt, och "Jonas" kanske till och med är nt man fått räkna med när man ger sig i kast med gamla teak-dörrar).
Jag bekräftade återigen och utökade med att säga att texten kom fram först på andra strykningen
-"På ANDRA strykningen?!"
och att det inte synts nånting genom grundfärgen
- "och det syntes ingenting genom grundfärgen?"
så vad ska jag göra nu?
- "Ja, vad ska du göra nu?!"
När vår verbala pingismatch avslutats, oavgjort, sa jag adjö utan att ha fått nya tips på vad man kan göra åt spöklikt framträdande namn. Men han ville gärna att jag skulle ringa tillbaka efter nästa strykningen och berätta vad som hände. Historien var för spännande för att han skulle klara av att inte få höra slutet på den.
Jag slipar på bokstäverna, drar på ett nytt lager grundfärg, samtidigt som jag grundar en ny dörr och gör allt arbete från grunden exemplariskt. Den första dörren går kanske inte att rädda, men den andra ska bli fabulös!
Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.
Morgonen blev intensiv:
Bokstäverna var täckta, och fortsatte vara det även efter att ett nytt lager vanlig färg lagts på. Gillar!
Däremot bev ytan runtomkring bokstäverna prickig nu i stället. På TREDJE strykningen. Häpnadsväckande. Ogillar!
Den nya, supervälgjorda dörren såg enastående ut, men efter andra strykningen bev den gul. Och prickig. Ogillar skarpt!
Vad som sedan hände var att jag upprört och inte helt lugnt och metodiskt stormade in i huset, slängde mig ner vid datorn och googlade på "innerdörr-jäkelskap", men fick inte upp några uppmuntrande träffar som kunde vara till hjälp. Gick i stället in på blocket och sökte på innerdörrar, och vips så satt William i bilen mot Eksjö för att några timmar senare komma hem med inte mindre än sju vita innerdörrar till vårt hemman! Behöver jag säga att jag älskar honom!?
Jag har vart ute och moonat och räckt ut tungan mot de fula dörrarna i garaget, kysst min man och gläder mig nu åt att få sätta in sju vita dörrar utan mankemang!!!! Fröjdefullt!!
Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns.
Nu visade det sig att dörrarna är sprutlackerade i bruten vit och jag har målat karmarna i vit, så har jag riktig tur så får jag måla om karmarna så att det stämmer. Slipa, grunda, måla, slipa, grunda, måla, slipa, grund måla... suck =/
En dåres redskap
Jag har nästan sett fram lite emot detta då jag tänkte mig stor och positiv effekt som belöning för ett ganska enkelt och komplentativt målarjobb. Jag hakade loss toalettdörren, åbäkade mig ut med den till garaget, drog på mig jobbarbyorna och satte i gång. Ett ganska nogsamt grundarbete tyckte jag ändå att jag kunde stoltsera med då jag vaskat av alla sidor med målartvätt, slipat ytorna lätt med sandpapper, torkat med fuktg trasa, låtit torka och sedan grundmålat med den äran.
Det blev natt och det blev morgon. Det var den andra dagen.
På morgonen gick jag ut till garaget och såg på min dörr och fann att den var lite tonad åt gult på sina ställen. Jag drog på ett lager av den slutgiltiga färgen och såg att det gula ändå skulle slå igenom. Jag ringde till målarfolket på Grennborgs här i Mullsjö och fick brutal kunskap direkt i örat. "det är fett som har gått igenom. Teak är inget roligt material att jobba med, vettu." Därefter fick jag ingående instruktioner om hur jag skulle gå tilll väga, och svaret på mina problem var thinner, torktid och lacknaftebaserad grundfärg, och så de avslutande orden "behöver du måla nånting mer än tre gånger för att det ska täcka så har du gjort nåt fel". Det är ju bra att veta det.. efteråt. När det är för sent!
Jag hade hittills bara målat ena sidan på dörren (den som blev gul), så jag vände på den och gav mig på den orörda sidan för att med förnyad kraft och med ny kunskap i ryggen röna framgång. Jag följde alla konstens regler och gick nöjt till sängs om aftonen med en nygrundad sida på tork. Så långt allt ganska väl.
Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.
Jag äter en sedvanligt rörig frukost med familjen, går ut till garaget, drar på ett lager med den vanliga färgen och plötsligt händer nåt! Där mitt framför mina ögon framträder krumelurer som ser ut som, som... jo, det ÄR det. Bokstäver!! Min dörr försöker säga mig nåt! Eller så försöker någon (eller något?!) att sända mig meddelanden genom min dörr? Rollern skakar i min hand och munnen står på vid gavel. Blicken är oroligt fastnaglad vid bokstäverna som sakta men säkert blir tydligare och till slut ser jag att bokstäverna hör i hop. De bildar ett ord. Ett namn: "KAROLIN H"!! Det kändes helt klart lite rysligt, men jag hann ändå känna tacksamhet över att det inte stod typ: "jag är bakom dig" eller att det framträdde en bild på ett ledset barn med speldosa eller nåt. Jag går lätt skyndsamt in till min man och säger att det skrevs ettt namn på dörren när jag målade den. Lugnt och sakligt frågade han den första viktiga frågan:
"vilket namn var det?". När vi tänkt efter en kort stund kom vi i håg att en av döttrarna till mannen vi köpte huset av hette Karolin Hedström. (fortfarande i livet, så den hemsökta poltergeist-tolkningen av upplevelsen kunde vi gladeligt kasta åt häcklefjäll.)
Jag ringer till min teak-kontakt på Grennborgs igen och berättar att det nu framträtt ett namn på min dörr.
- "Vad säger du?! Står det ett namn på din dörr?"
Jag bekräftar. Ja, det står Karolin H på min dörr.
- "Står det Karolin H på din dörr?!" (Som om "Sara" hade varit mindre konstigt, och "Jonas" kanske till och med är nt man fått räkna med när man ger sig i kast med gamla teak-dörrar).
Jag bekräftade återigen och utökade med att säga att texten kom fram först på andra strykningen
-"På ANDRA strykningen?!"
och att det inte synts nånting genom grundfärgen
- "och det syntes ingenting genom grundfärgen?"
så vad ska jag göra nu?
- "Ja, vad ska du göra nu?!"
När vår verbala pingismatch avslutats, oavgjort, sa jag adjö utan att ha fått nya tips på vad man kan göra åt spöklikt framträdande namn. Men han ville gärna att jag skulle ringa tillbaka efter nästa strykningen och berätta vad som hände. Historien var för spännande för att han skulle klara av att inte få höra slutet på den.
Jag slipar på bokstäverna, drar på ett nytt lager grundfärg, samtidigt som jag grundar en ny dörr och gör allt arbete från grunden exemplariskt. Den första dörren går kanske inte att rädda, men den andra ska bli fabulös!
Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.
Morgonen blev intensiv:
Bokstäverna var täckta, och fortsatte vara det även efter att ett nytt lager vanlig färg lagts på. Gillar!
Däremot bev ytan runtomkring bokstäverna prickig nu i stället. På TREDJE strykningen. Häpnadsväckande. Ogillar!
Den nya, supervälgjorda dörren såg enastående ut, men efter andra strykningen bev den gul. Och prickig. Ogillar skarpt!
Vad som sedan hände var att jag upprört och inte helt lugnt och metodiskt stormade in i huset, slängde mig ner vid datorn och googlade på "innerdörr-jäkelskap", men fick inte upp några uppmuntrande träffar som kunde vara till hjälp. Gick i stället in på blocket och sökte på innerdörrar, och vips så satt William i bilen mot Eksjö för att några timmar senare komma hem med inte mindre än sju vita innerdörrar till vårt hemman! Behöver jag säga att jag älskar honom!?
Jag har vart ute och moonat och räckt ut tungan mot de fula dörrarna i garaget, kysst min man och gläder mig nu åt att få sätta in sju vita dörrar utan mankemang!!!! Fröjdefullt!!
Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns.
Nu visade det sig att dörrarna är sprutlackerade i bruten vit och jag har målat karmarna i vit, så har jag riktig tur så får jag måla om karmarna så att det stämmer. Slipa, grunda, måla, slipa, grunda, måla, slipa, grund måla... suck =/
En dåres redskap
NYA ORD OCH NYSTART!
VA?! Nu är det ju höst! Vad hände med sommaren 2010?? Redan nästa vecka ska kottarna skolas in på den nya förskolan och maken börja på sitt nya jobb här på orten, och veckan därpå börjar jag skolan igen! Jag känner mig förvirrad, tagen på sängen och i allra högsta grad oförberedd! Här står jag med köpepotatis-sallad i ena handen och färgpensel i den andra med benen nerkörda i snickarbyxorna, och rumpan bar. Jag måste ju köpa kollegieblock, pennor, kurslitteratur, luktsuddi och bänkpapper. Och tänk så kommer jag inte ihåg hur man gör när man pluggar?! Slipmaskin, trappmålning och skruvdragare kan jag. Men litteratursociologi, fonetik och C-uppsats? Känns väldigt avlägset måste jag säga.
Osnyggt länge sen jag tog till ordet här i mitt auditorium, kanske inte kommer i håg hur mann gjorde det heller?! Måste ta ett litet steg och försöka att långsamt hacka igång inför hösten. Tror till och med att mitt ordförråd har krympt under sommaren. Vad betydde assimilation? Det professionella objektet? Inkludering? Elevanpassning och infärgning? Jag hänger löst...
Häftig grej det där med språk i alla fall. För små barn är det ju ett riktigt härke av ord som flyger fram och tillbaka i luften, samma ord som uttalas på olika sätt, på olika dialekter, i olika sammanhang, nya ord hela tiden, konstiga ord och ingen kunskap om huruvida de är påhitt i stunden eller ord som är gångbara i hela landet. Mycket att bringa reda i. Att leva så måste liksom öppna för självklarheten att man kan leka med ljud, hitta på egna ord och använda dem så att vuxna, den egna familjen och till slut även andra förstår vad de betyder. I vår familj har det tillkommit några nya ord under sommaren som nu liksom är vedertagna.
Det första uppkom helt naturligt och från ingenstans under en promenad ner till hamnen i Gränna. Familjen och några vänner gick där tillsammans och skämtade lite och slängde käft med Ebba som till slut bara sa: "Nu är du Ycklig!" Hon sa det utan några åthäver och som den naturligaste sak i världen. Jag började fråga om vad det betydde och efter några vändor visade det sig alltså betyda att man är lite konstig och knepig och svår att förstå sig på, fast på ett lite roligt sätt. Kan efter tycke och smak även uttalas "ucklig".
Ett annat ord kom till när hon var lite låg en eftermiddag och jag frågade hur det var med henne, och fick veta att hon bara var lite spracklig. För att bli lite mer säker på att jag förstått henne rätt frågade jag lite om vad hon menade med det. När man är spracklig är man kanske lite snorig och låg så där allmänt. Lite somm krasslig, fast inkluderar sinnesstämning också på nåt sätt.
Skönt sätt att använda språket! Ska kanske ta med mig den språkliga friheten till fonetik ch grammatik-kursen i höst. Där brukar ju det fastlagda inte vara så viktigt och utanför-lådan-tänk stå högt i kurs! =/
Osnyggt länge sen jag tog till ordet här i mitt auditorium, kanske inte kommer i håg hur mann gjorde det heller?! Måste ta ett litet steg och försöka att långsamt hacka igång inför hösten. Tror till och med att mitt ordförråd har krympt under sommaren. Vad betydde assimilation? Det professionella objektet? Inkludering? Elevanpassning och infärgning? Jag hänger löst...
Häftig grej det där med språk i alla fall. För små barn är det ju ett riktigt härke av ord som flyger fram och tillbaka i luften, samma ord som uttalas på olika sätt, på olika dialekter, i olika sammanhang, nya ord hela tiden, konstiga ord och ingen kunskap om huruvida de är påhitt i stunden eller ord som är gångbara i hela landet. Mycket att bringa reda i. Att leva så måste liksom öppna för självklarheten att man kan leka med ljud, hitta på egna ord och använda dem så att vuxna, den egna familjen och till slut även andra förstår vad de betyder. I vår familj har det tillkommit några nya ord under sommaren som nu liksom är vedertagna.
Det första uppkom helt naturligt och från ingenstans under en promenad ner till hamnen i Gränna. Familjen och några vänner gick där tillsammans och skämtade lite och slängde käft med Ebba som till slut bara sa: "Nu är du Ycklig!" Hon sa det utan några åthäver och som den naturligaste sak i världen. Jag började fråga om vad det betydde och efter några vändor visade det sig alltså betyda att man är lite konstig och knepig och svår att förstå sig på, fast på ett lite roligt sätt. Kan efter tycke och smak även uttalas "ucklig".
Ett annat ord kom till när hon var lite låg en eftermiddag och jag frågade hur det var med henne, och fick veta att hon bara var lite spracklig. För att bli lite mer säker på att jag förstått henne rätt frågade jag lite om vad hon menade med det. När man är spracklig är man kanske lite snorig och låg så där allmänt. Lite somm krasslig, fast inkluderar sinnesstämning också på nåt sätt.
Skönt sätt att använda språket! Ska kanske ta med mig den språkliga friheten till fonetik ch grammatik-kursen i höst. Där brukar ju det fastlagda inte vara så viktigt och utanför-lådan-tänk stå högt i kurs! =/
