anniesauditorium

När jag i går natt tog mig en sömnrusig tur till toaletten för att där slå en liten drill, kom de stora frågorna till mig. När jag tände lyset spratt det till på golvet och inte mindre än tvenne små djur rasslade till för att sedan stelna till med stirrande blick i nån slags fåfäng förhoppning om att inte synas. Silverfiskar. Ganska äckliga små varelser, sin harmlöshet till trots. Modig som jag är så kastade jag mig över dem och med en säker nacksving brottade jag ner dem och dräpte dem båda med en bit toalettpapper, med tryckta hjärtan på. (Jag vill gärna se det som en för all del mordisk, men ändå omtänksam handling på nåt sätt. Därav beskrivningen av papprets tryckta mönster). 


När jag åter installerat mig i sängen tog jag upp händelsen med min man så jag kände att det hela behövde bearbetas. Inte morden i sig, de belastade inte mitt samvete det minsta. Nej, det var alla de frågor som åsynen av djuren väckt inom mig. Vart står de i näringskedjan? Hur länge har de funnits? Vart höll de hus innan det fanns toaletter? Varför finns de kvar och inte dinosaurierna?

Frågan som dock fick det största utrymmet var frågan om hur de har kvalificerat sig till att tillhöra "det naturliga urvalet" som Darwin talade om? Tanken att de mest anpassningsbara arterna överlever och således utvecklas vidare genom evolutionens svindlande tunnlar känns inte fullt naturlig att applicera på dessa insekters varande. Med risk för att förringa silverfiskens intelligens och rätt till liv, tillåt mig sammanfatta:
De lever på badrumsgolv med toalettstolar och WC-ankor som  närmiljö.
De äter saker som klister, bokbindningar, hår och mjäll.
Det kliar över hela kroppen när man skriver om dem
Jag skulle även vilja sticka ut hakan och hävda att deras självbild är mycket bristfällig.

Det senare uttalandet här grundar jag på min nattliga erfarenhet. Då jag tände lyset uppfattar de blixtsnabbt att det är fara och färde. Det är väl i och för sig ett tecken på ganska god kännedom om sin låga status bland homo sapiens. Men vad gör de då för att undslippa döden? Jo, de stirrar runt och hattar hit och dit och fram och tillbaka för att slutligen besluta sig för att ila in mitt på den bländvita badrumsmattan och lägga sin mörka lekamen platt till marken och med ryckande ögonlock fästa den uppspärrade blicken på toalettborsten och rabbla tyst för sig själv: "syns inte, syns inte, syns inte".
Suck.
En säkrare död är svårt att tänka sig. 

Silverfisken har tydligen funnits på jorden i över 300 miljoner år! Vad tusan har den använt den tiden till om detta är vad den utvecklades till?