BARNDOMENS ÄNDELSE

Det är lite märkligt ändå. När det handlar om saker eller företeelser i små barns tillvaro tycks det finnas en stor förkärlek för användandet av ändelsen "-is".
För att ge några exempel:

Förskola: dagis (borde ju rimligtvis i alla fall vara "föris" då det trots allt hetat förskola i femton år nu, men det är en annan historia)
Öppna förskolan: öppnis (fullkomligt vedervärdigt ord)
Smakportion: smakis
Mellanmål: mellis
Förskoleklass: lekis
Tandläkare: tandis

En del marinerar verkligen sitt vokabulär i detta lilla språkliga fenomen och låter vart och vartannat ord låna denna nedrans ändelse, gärna kryddad med en tillgjort barnslig röst, som om det skulle vara lättare för ett barn att förstå en vuxen som med obegriplgt uttal använder ord som inte finns. Till exempel så blir hund blir lätt till "vovvis" och mamma till "mammis". (För att inte tala om annat konstigt som vuxna anser är ord speciellt utformade för barn. Ett barn kan tydligen inte sova. Det "nanar". Barnet använder heller inte napp, utan "tutte". För vems skull finns de här orden till egentligen?)

Det kan väl ändå betraktas som ganska harmlöst att vi i all välmening lägger till "-is" för att mysa till orden som våra små barn möts av under livets första era. Som att vi liksom vill bädda in dem lite i verbala bolster och ge en mjukstart för att verkligen välkomna och göra fint. Ett ganska hedervärt uppsåt alltså.

Men när tycker vi då att det ska vara slut med den språkliga smekmånaden? För hur det än är så studerar jag på högskolan och inte på "högis", och fikar i cafeterian i stället för att ätis mellis i ett kuddisrummis. Någonstans på vägen upphör alltså småbarnstidens mjuka "-is" och den brutala verkligheten träder in. När händer detta?

När det gäller våra barns utbildning tycks vuxenvärlden i alla fall ha tagit ställning. Efter "dagis" och "lekis" börjar sjuåringarna trots allt "ettan", eller "skolan", och inget annat....

Kommentarer
Postat av: Veronica

Jadu.. jag minns när mamma jobbade som dagmamma och en av föräldrarna lade på -is till allt som sades. Barnen skulle leka i sandis med grävis. Den du! Mamma gillade det inte... :P Kram på dig!

2009-05-05 @ 10:11:38
Postat av: Annie

Haha! Sandis och grävis. Underbart! =)

2009-05-05 @ 10:42:17
Postat av: Ulrika

Upps! Vad jag känner igen mig själv, det verkar som att jag blivit en mamma som säger både tutte och nana. Nu får jag skämmas och genast ändra mina ordval... ;)

2009-05-05 @ 13:03:56
Postat av: Annie

Haha! Man bör ha i åtanke att jag kan vara lite tillspetsad i bland! ;)Kram

2009-05-05 @ 15:37:10
Postat av: Lotta Göransson

Vad jag tidigare försökt skriva är att man fortsätter långt upp i åldrarna med is:andet. Vad sägs om följande exempel:

Person med nedåtgående formkurva= Dekis

Mallorca= Mallis

Mellanöl= Mellis (om det finns )

Flirt= Kurtis

Pensionär= Panchis

Gym= Friskis och Svettis

Kramis

2009-05-13 @ 19:13:21
Postat av: Annie

Du har faktiskt en poäng där. Kurtis är ju dock ingen smekform av flirt eller så, utan ett alldeles eget fristående och riktigt ord. Kramis och friskis och sånt är ju fortfarande ett sätt att gulla till det liksom. Medan dekis och Mallis mest låter slentrian och slang i mina öron... Intressant.

2009-05-13 @ 20:37:30
Postat av: Lotta Göransson

Ok, förstår hur du tänker vi tar bort kurtis,dekis och mallis. Vad tror du om bakis och sotis, två ganska negativt laddade ord som trots "is" inte blir speciellt gulliga ändå. Jag tror för barn använder vi is för att bli gulliga. När vi använder det på äldre dagar är det bara för att vi är trötta eller nå't

2009-05-13 @ 22:22:26
Postat av: Annie

Precis! Dekis och mallis är ju liksom mer slappt och slang. Bakis och sotis likaså.

2009-05-14 @ 08:50:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0