anniesauditorium

Vissa saker är helt enkelt mysigare i huvudet än i verkligheten. Det kan förmodligen gälla vad som helst, och inte minst bilder av idylliska familjeepisoder. Tänk vad mysigt att gå i väg med hela den lilla familjen på en liten picknick i stadsparken en ledig dag. Ta med sig en fikakorg och en stor filt och bara ha det gott och låta allting ta den tid det tar och se dottern glatt springa barfota i det gröna gräset. Att få insupa livet tillsammans med sitt barn och se världen genom hennes klara ögon. Strosa genom parken och titta på alla djuren och prata lite om ditt och datt. Att stolt och kärleksfullt möta sin makes blick som strålar av förundran över den lilla människa som går och håller oss i handen och det nya lilla liv som växer inuti mig... Underbara mirakel.

Men så ska man då göra slag i saken och packa korgen och ge sig iväg. När vi väl har lämnat vårt hemman (efter att ha vänt tillbaka ett otal gånger för att hämta gosekatten, en extra napp, bullpåsen och sitt eget närminne) börjar vi vår promenad mot stadsparken. Väl där visar det sig snart att dottern är livrädd för de skitiga fårens brunstiga brölanden och hatar grässtrån som kittlas mellan tårna och fastnar på fotsulorna. Filten läggs ut på vad som visar sig vara myrornas högkvarter och när det plötsligt mulnar på påbörjas färden hemåt. Promenaden blir en plågsam upplevelse med fogar som sladdrar i väg åt olika håll och en geting som vägrar lämna vagnens sida. Väl hemma kan man pusta ut.


MEN så finns det de där verkligt underbara och mysiga små familjeögonblicken som uppstår i vardagen och när man som allra minst anar det. Ett kort liten dialog, en bamsekram när vi hämtar på förskolan eller när hon kravlar upp i vår säng på morgonen och bara vill mysa lite.
I lördags var det ett sådant ögonblick. William och Ebba klädde på sig direkt när de vaknat och gick ner till kvarterets bageri för att köpa frallor. Ebba tog med sig sin lilla resväska som hon ville ha för att lägga brödet i, sen gick de genom gamla torpa hand i hand och Ebba vände sig om en gång för att vinka till mig som stod på balkongen. Ett litet guldkorn i vardagen och ett av de sanna mysiga stunderna i livet...