anniesauditorium

Här ska det jädrar i min lilla låda vankas tokshopping, tänkte jag och kastade mig upp på cykeln men min stora, rymliga TOMMA väska slängd över axeln och trampade iväg mot A6, detta vår stads stora varuhus. Väl medveten om att jag inte är den tätaste av kvinnfolk tyckte jag nu ändå att det var dags att bränna lite deg och köpa lite schyssta plagg efter allt barnafödande som har varit på den senaste tiden, och så här inför det stundande årstidsskiftet. Försäkringskassan har nämligen gjort något så häpnadsväckande som att få till skott några utbetalningar som har varit väntade ett tag. Dessutom är det ett knippe festliga tillställningar i antågande så några nya toppar/tröjor/byxor/skor/koftor till dessa och andra tillfällen vore önskvärt. William erbjöd sig att ta med sig barnen på lite nöjsamheter på annat håll så att jag skulle kunna röra mig obehindrat och oavbrutet från butik till butik.

Glad och taggad kliver jag in på A6 och rör mig snabbt och mjukt mellan butikerna. Vero Moda, H&M, Carlings, Din Sko, JC, BIKBOK, Åhlens etc. etc. In i dimman bara! Jag provar, väljer, förkastar, förtjusas, synar och jämför. Det var klok och oförhastat shopping jag ägnade mig åt. Det var de små godbitarna jag ville åt. Inte mindre än tre timmar senare lämnar jag penningruljansens paradis med imponerande få kassar som tillsammans innehöll två par nogsamt utvalda byxor, en tröja och ett par skor. Till EBBA!

Vad var det som hände?! Hur mycket kvinna och mamma får man bli? Fattas bara att jag hade kommit hem med ett par manchettknappar och en hög hatt till William också så hade bilden varit komplett! (Jag kunde ju överlämnat dem strax innan jag ställde mig att stryka hans näsdukar). Vansinnigt! Jag fick helt enkelt vända tillbaka, köpa mig en lunch och sätta mig ner och begrunda mina handlingar. Just då fick jag ett sms av min lagvigda make:
"Du kommer inte hem förrän du har köpt minst en vara till dig själv! Uppfattat!? ;)"
Hmm.. han känner mig tydligen bättre än jag gör själv i bland. 

Påeldad av insikten och uppbackningen gick jag in på Vero Moda ännu en gång och provade en rolig lite 80-talsaktig kofta som jag tittat på tidigare. Jag stod där i provhytten och vände och vred på mig. Skitsnygg, men funkar den till lite mer baggy-stilen också eller bara till de här tajta stuprörsjeansen? Jag behöver den ju inte egentligen... Njae... Då fick jag ännu ett sms, som från himlen:
"Köp den! Det är du värd. Se det som en investering. Den går ju att ha ihop med så mycket!"
Nu blev det inte nåt mer köpt i alla fall.

William kom hem från stan med ett par skor till Ebba han också, men även med ett par jeans som han sett till att köpa till sig själv! Så skall en slipsten dras!

Till vem?

Windmill heter det på engelska. En vindkvarn helt enkelt. En kvarn som drivs av vind.  Det känns ju rimligt. Väderkvarn på svenska ... För att det är en kvarn som drivs av ... väder?

Vi vet ju alla att det inte är väder i största allmänhet som driver dessa malverk (det blir dålig fart av ljuv sommarstiltje till exempel, ändå räknas det som väder. Ett vackert sådant til och med). För att det svenska ordet ska bli någorlunda rimligt får vi utgå från att väder innebär ett meteorologiskt tillstånd där någon form av blåst förekommer.

För att bringa klarhet i det hela slogs ordet "väder" upp i en av mina favoritböcker, nämligen min etymologiska ordbok som jag önskade och fick någon julafton i svunnen tid. Där står att läsa att ordet är gemensamt med germanskan och att det på tyska heter "wetter",  på engelska "weather" och att det bla bla bla kommer av en indoeuropisk ordgrupp med grundbetydelsen "blåsa". 

Nå. Det skulle ju då kunna rättfärdiga att väderkvarn heter just väderkvarn, som allstå enligt ordets härkomst skulle betyda typ vindkvarn likt engelskans windmill. Men om det krävs blåst för att väder skall uppstå, vad kallar man det då de dagar då det inte blåser ... har vi något slags ickeväder då? Ett slags oväder?
Men med oväder menar vi ju att det ruskar och blåser som mest ...  och det vore ju perfekt för att driva en väderkvarn, eller är det då egentligen en oväderkvarn ...?

När jag var liten var det förenat med mys, trivsel och lite äventyr att åka till stadsbiblioteket och låna böcker. Jag åkte ner tillsammans med min mor eller far och tillbringade några kantlösa timmar bland hyllorna fyllda med så oändligt många ord! Berättelser och äventyr som bara stod där och levde mellan sina pärmar. Så mycket som utspelades på hyllmeter efter hyllmeter. Riddare, detektiver, långa farbröder, häxor, talande ugglor och helvetesgap i en salig röra. Konstigt att det inte hördes ett öronbedövande mummel inifrån bladen där jag stod och blickade upp mot dessa oändliga rader av böcker! Efter en tid av läsande och väljande gick vi mot lånedisken fullastade med böcker i olika färg, form och storlek. Jag minns fortfarande den härliga känslan av att komma hem och hälla ut alltihop på golvet och börja titta, läsa och bläddra utan att kunna välja bara en att börja med. En känsa av överflöd och förväntan som jag hade med mig ända upp i tonåren.
 
På senare år har biblioteksbesöken dessvärre nästan uteslutande handlat om jakt på kurslitteratur. Det ger inte upphov till alls lika många postiva känslor, utom möjligen en viss ekonomisk tillfredsställelse och nån fånig känsla av att ha lurat systemet då lånet friar en från köpet. Saklig, torr och praktisk upplevelse med litteraturlistan i näven bland facklitteratur och tillrättalagda formuleringar.

Men nu ska det bli ändring och förbättring! Jag är ju oerhört mammaledig nu och ett år framöver och tänker tillbringa den lilla lediga tid som i bland kan uppstå åt att läsa härliga, gränslösa och vidlyftiga berättelser!
Nu har ju dessutom dottern uppnått en ålder på dryga två år och sveps med lätthet in i sagovärlden, vilket vi som goda föräldrar gärna uppmuntrar. För någon vecka sen promenerade vi således ner till biblioteket, hela familjen, för att läsa, titta och låna. Ebba stortrivdes och började genast plocka bland böckerna... Det var "Lilla snopp-boken", "Lilla snippa-boken", "Bajskungen" och "Värsta prutten, Lolly"... Lustigt... kan just inte påminna mig att dessa titlar fanns att tillgå för tjugo år sedan. Både tack och lov och tyvärr, för de två först nämnda är nog riktigt bra för undrande, snart blivande tonåringar som vill läsa och slippa fråga. Men Bajskungen... känns inte riktigt lika hett. Det var först nu jag såg bredden på innehållet på barnavdelningen och så här i efterhand inser jag ju att mina föräldar måste ha haft ett finger med i spelet som gjorde att jag inte kom hem med precis vilka böcker som helst. Ett sanslöst brett utbud! Och det finns titlar som passar in på precis allt man skulle vilja väcka sina barns intresse för (eller påverka dem med):

                   

       Om jag får välja?                                               Om William får välja?

Efter någon timme kom vi därifrån med en stor, härlig kasse med bland annat Nicke nyfiken, Alfons Åberg, Mimmi, Alla vi barn i Bullerbyn och Pippi. Tydligen lättt hänt att man lånasr sånt man själv känner till...
Den här lät vi stå kvar tillsammans med en stilla undran över syftet med dess varande:

Situationen sådan att dottern toksomnat mitt i en mening och sover nu för natten, sonen ligger och smaskar på tumme samt napp (varför välja en sak om man kan ha båda?) bredvid mig på en soffkudde som för honom ter sig stor som en dubbelsäng, och min man är på möhippa. Bara en sån sak.
Själv har jag nyligen placerat min ömma kropp i soffan med en kopp roibos-te och en stilla het önskan om en lugn natt. Lägenhetsfesterna har börjat och det är tydligen den stora FF-kvällen denna augustilördag då det är ett kvalmigt moln av hormoner, fulsprit och tjuvrökta cigaretter som sänkt sig över området. 

Så varför är då min kropp att benämna som "öm" denna afton? Orsakerna är säkert flera, men den främsta av dem alla är träningsvärken. Inte en sån där "shit, jag kan verkligen inte röra mig"-träningsvärk, utan mer en sån där "Okej, va gött att det känns att jag har tränat"-träningsvärk, ni vet. Jag har dock upplevt en träningsvärk av det första slaget några gånger i mit liv, men värst av dem alla var helt klart den som jag vaknade med dagen efter mitt livs första balett-pass! Mina vader smärtade nåt fullständigt venvettigt! Jag bodde vid tillfället på tredje våningen i ett gammalt träslott (jo, jo fint ska det va) och såg döden i vitögat vid varje steg jag nödgades ta på väg ner till frukosten på bottenvåningen. Men idag är det alltså träningsvärk ur den andra kategorin som råda.

Det senaste året har varit mer fyllt av moderkaka än av tuffa fyspass, och nu är jag taggad på att äntra träningslokaler och gym på nytt. I går startade jag alltså upp med ett skivstångspass lett av en charmig kvinna som alltså skulle leda mig in i en korridor av smärta, svett och en eller annan endorfin. Jag tänkte ta det hyfsat lugnt och anteckna hur mycket vikt jag tog för varje muskelgrupp så att jag skulle ha koll på det till nästa gång och även kunna följa min förväntade utveckling under terminen på det viset. Det gick mycket bra till en början och jag la mig snarare lite under än lite över min nivå för att säkert kunna köra hela programmen i stället för att klara färre repetitioner men med större vikter. Klokt.

Men så är det nåt som händer. Den pumpande musiken, den drivande ledaren, de övriga deltagarna och  de iaktagande ansiktena utanför fönstren in mot träninglokalen. Jag vet inte säkert vad det är, men jag går helt igång! Jag drabbas av nån slags show must go on - mentalitet och kör så det ryker och vägrar ge mig ens när det blir riktigt brännande tungt och det darrar i mina stackars muskelspillror. Löjligt svag och med triceps tunna som små rosa bomullsband, men jag utförde det hela mycket hängivet, snyggt och taktfast! Svetten rann i mitt leende ansikte och det är riktigt, riktigt kul att träna igen!!

Så plötsligt slog den då till med full kraft, vår eftertraktade sommar! Jag tillhör inte den skara människor som kastar mig ut ur sängen på morgonen och rusar fram till fönstret i hopp om att möta en klarblå himmel och en generös sol som välvilligt ler mot det svenska folkets bleka soltörstande själar och anleten. Bara för att i stället få väderprognoserna bekräftade. Växlande molnighet och tidvis regn. Nej, jag trivs mycket bra med lite moln, åska och annat som hör vår sommar till och menar till och med att brännande sol, hetta och ångande asfalt gör mig till en svettig, långsam och något irriterad liten människa. Och så vill man ju inte ha det under sina veckor av ledighet.

Jag har med andra ord haft en fullt acceptabel sommar och njutit av oväder, pyssel och filmkvällar. Men så skrällde det till riktigt ordentligt i det meteorologiska siandet, och det pratades plötsligt om sol och ökade gradantal. De fick rätt, och in trädde ett gassande av rang! Man ur huse, fyllda stränder och chockbrända axlar! Die sonne sheint! Och jag måste säga att jag gillar det. Frågan är ju om det finns så mycket större sommarnjutnig än den att kasta sin solheta kropp ner i det kittlande, svalkande vattnet och känna lyckan bubbla ända upp över huvudet på en. Och nya varma vädret öppnar ju helt klart dörrarna till lite andra aktiviteter än man har ägnat sig åt de senaste veckorna.

Det har blivit kanotutflykt (som bland annat bjöd på upplevelsen av en naken man som stod ute på en liten uddde och sköt luftpistol), bad och sol på Vätterns strand, poolparty och grillning hos bror min och ljumma kvällspromenader. Inte så svårt att tycka om...

Ett fåtal bilder från dessa soliga dagar (dessvärre ingen på den nakne pistolmannen, vi hade vid tillfället inte sinnesnärvaro nog).




1) Ebba på Vätterstranden
2) Lukas på partyhumör ute i skuggan
3) BADA!
4) Springer morfar till mötes i allén en ljummen sommarkväll
5) Kanotutflykt på Stråken
6) Fika och bad på en liten ö
7) I det fria!

(De små bilderna blir förstås större när de klickats på)

Så har jag då för andra gången på två år, limmat ihop lite kropp så illa att jag behövt ta till diverse lösningsmedel för att komma loss. För er som inte visste det så finns det sjukt effektiva lim på vår jord! Det ena är sånt där man använder när man sätter fast lösnaglar, och det andra fanns i min makes manligt utrustade verktygslåda. Nu ligger det i en soptunna tre trappor ner och möter snart sitt öde i sopkrossen. Moahaha!

Jag har börjat pyssla lite med armband och annat pynt, men är ännu novis på området. I eftermiddag gjorde jag mitt första makramésmycke, vilket visade sig vara lätt som en plätt så länge man inte försökte använda sig av den danska bruksanvisningen. Men ett värdefullt tips bjöd den åtminstone på: för att inte knytandet ska vara förgäves rekommenderas det att man kluttar dit en liten limhög i de avklippta trådändarna så att de har vett att hålla sig på sin plats. Jag försökte först lite halvhjärtat med papperslim som givetvis var fullständigt odugligt. Redan trött på halvmesyrer gick jag direkt på det tunga artilleriet. Monsterlimmet från verktygslådan. Jag har aldrig sett det tidigare, kanske för att det ska hållas utom räckhåll för barn och annat folk med ibland lite bristande försiktighet. Hmpf! Lim, det klarar ju minsta barnunge av att hantera, och oj hoppsan så lossnade inte bara hatten utan även den lilla applikatorpipen från tuben och innehållet flöt snyggt ut över mina fingrar och härdade ögonaböj! Innan jag hann inse vad som höll på att hända så hade det redan hänt och jag satt obönhörligen fast i mig själv och i den lilla helsikestuben. Ebba trodde att jag skojade när jag sa at den satt fast, så hon grabbade glatt tag i den och drog allt hon kunde! Jag trodde att hela handen skulle lossna från sitt fäste! Vänligt förslog jag att hon kanske kunde titta på Pippi på TV i stället, eller nåt...

Efter ett fingerbad i lacknafta och ett snabbt dopp i T-röd kom turen till tops och aceton. William kom till undsättning och med profylaxandning och lite pillande lossnade mitt pekfinger från långfingret. Bara tuben kvar. Jag började på riktigt tro att jag skulle få kapa av mig hela fingertoppen för att få loss eländet, men till sist blev mitt pekfinger befriat även från detta elände. Men man ser att det är ett finger som levt ett hårt liv och huden där ser nu ut att vara 50 år äldre än på övriga delar av näven.

                                                              
                                                               Den lilla svävande limtuben

Trots allt så lyckades jag pilla dit lite lim på armbandet där det skulle suttit från början. Det fattas ett par pärlor i fästet, men annars är det klart.


Passar på att slänga in några bilder här också. Det var nu någon vecka sen Lukas log första gången, och i dag satt jag och vaktade på honom med kameran och gjorde alla bebisbus jag kunde för att få honom att brista ut i ett av sina stora leenden. Men med en kamera med lite slö autofokus så tas bilderna antingen precis innan, eller precis efter leendet är som störst. Men här är de som kom närmast i alla fall.



Den lille leende Lukas

Vrede!
I går kväll ville Ebba gå och lägga sig något tidigare än vanligt efter en dag av små äventyr. Efter att ha läst Alfons Åberg och sagt god natt somnade hon gott och William och jag siktade tacksamt in oss på en lugn kväll och ett tidigt sänggående med goda böcker och småprat.

Men icke! Då drog en förfest igång, som skulle fått de vildaste av röjarfester att framstå som mingelpartyn. Lägenheten under vår fylldes av dålig, dålig hårdrock på omänskligt hög volym samt dräggfulla typer med bleknade färgtatueringar föreställande Tors hammare och allehanda vikingar, blötdjur och blomster. En glädjens afton för alla oss andra. Till saken hör att den aktuella grannens balkong ligger just under vårt sovrumsfönster som besitter ungefär lika ljudisolerande egenskaper som gladpack. Hur som helst så var det Lördag och vi tyckte att de kunde få hållas ett litet tag till, så vi satte på en film av det enklare slaget och fördrev någon timme på detta sätt, allt medan festandet under oss tilltog. Några stod och hånglade på balkongen, ett par andra försökte komma fram till om de var buksvågrar eller inte, och resten härjade runt inne i lägenheten och började nu kasta saker omkring sig för sitt höga nöjes skull. Man vill ju inte hindra folk från att ha roligt, men man vill å andra sidan inte heller att ens barn ska vakna eller att man själv ska bli bestulen på sömn, så William traskade en trappa ner och ringde på dörren och lyckades efter en alkoholhaltande dialog förmedla att det vore önskvärt om all slags ljudnivå aänktes några snäpp.  Visst, det skulle de göra. Samtidigt blev William upplyst om att festen var till lägenhetsinnehavarens ära då han nyss fyllt 42 år. 42! Grattis, men låt mig säga att jag tänker mig min egen 42-års fest något annorlunda.

Gissningsvis hade jubilaren glömt bort besöket så snart dörren stängdes för snart drog det igång igen och någon slags konflikt blossade upp mellan ett par av festdeltagarna vilket ledde till lite skrikande för att sedan mynna ut i ett dramatiskt uppbrott för en av de inblandade.
 En timme senare ungefär flyttade festen ut och de började ta sig ut mot krogen. Skönt!! Vi gick och tittade till Ebba som börjat sova lite oroligt och lade oss sedan till rätta i sängen, släckte och sa god natt.

Tystnad. Underbara tystnad.

Men då hör vi det. Ylandet. Ett ylande som föregås av olyckliga skall. Ja, då har de lämnat kvar en stackars sällskapssjuk hund i lägenheten, som nu sitter och skäller och ylar i sin ensamhet. Det låter som att den sitter i örat på mig. Intressant nog ett fullständigt omöjligt ljud att stänga ute visar det sig. Vi tänder sänglamporna och börjar nysta i våra hundkunskaper. Vi kommer tilll slut fram till att hundar nog inte ger sig, utan troligtvis kan hålla på tills folket kommer hem igen. Eftersom krogen stänger 02.00 så lär de vara hemma tidigast då, om de inte drar hem till någon annan på efterfest. De kan förstås ha efterfest hemma hos sig och i så fall kommer det hela att dra igång igen om nån timme, men å andra sidan tystnar nog hunden då. Eftersom hunden inte bor där, kommer det gissningsvis dess husse eller matte att sova över i lägenheten och förmodligen ytterligare några i gänget. Detta skulle således kunna tala för att festen skulle kunna fortsätta ett ganska bra tag efter hemkomsten, om de inte har druckit så mycket vid det laget att de bara dråsar i säng och däckar helt enkelt. Och så vidare, och så vidare...

Störningsjouren lär ju inte kunna ringa på och be hunden lugna ner sig, så det var bara att försöka göra det bästa av situationen, frustrerade som vi var. William gav mig kärleksfullt vår enda förpackning med öronproppar så att jag skulle försöka sova. Jag tog tacksamt emot dem och lyckades till slut somna. Själv låg han vaken och räknade ut snittet på hur många ylanden en ensam hund i en lägenhet får ur sig under ett par timmar (för resultat, kontakta honom på mobil, mejl eller via facebook).

Till slut kom de i alla fall hem och hunden skällde lyckligt och sprang några varv och blev sedan förnöjd och betydligt ljudlösare. Efter ett tag blev det äntligen tyst och vi somnade tvärt!  Då vaknade Lukas och ville ha mat...


Sammanfattningsvis kan man säga att min längtan till landet växte sig några snäpp starkare under natten som gått. Eller i alla fall längtan till en egen villa utan grannar precis på andra sidan väggen, på våningen under eller på våningen över. Tänk så njutbart att bo i ett hus där man faktiskt inte hör någon annans liv när man går och lägger sig. Underbart! För att få uppleva sådana kvällar skulle jag gladeligen måla fasad, klippa gräsmattor och jaga mördarsniglar i kökslandet.