LÄGG DIG NER!
Pedagogiskt drillad som jag är efter flera års högskolestudier börjar jag naturligtvis omedelbart att fundera över möjliga användningsområden för den här typen av forskning. Inte minst inför den kommande yrkesrollen. En kort tillbakablick:
På en av högstadieskolorna jag har haft praktik på var lunchtid en kritisk del av skoldagen. Lärarna turades om att vakta matkön på sin egen lunchrast då hungriga tonåringar i kösituation inte utgjorde roten till det goda. Eleverna rök ofta ihop med varandra i väntan på chickibits och raggmunk. Det skulle göras upp om vem som hade gjort vad och när, sagt vad om vem, hånglat med vilka och vart, tagit vad och varför eller tittat på vem och hur. Hade jag hamnat på den skolan med den nyvunna kunskap psykologitidningen skänkt mig hade jag i dag kunnat föreslå en lösning på detta delikata problem. Eleverna skulle naturligtvis ha en liggande kö in till matsalen! Lärarna hade på så vis inte längre behövt vakta matkö på sina raster och elevernas blåmärken, konflikter och kallelser till rektorn hade blivit färre. Allt gott! Ja, kön skulle förvisso kräva mer utrymme än tidigare och sannolikt orsaka mången köldskador, urinvägsinfektioner och trasiga kläder... och det skulle dessvärre fortfarande vara chickibits som serverades när det blivit deras tur. Men väger ändå inte fördelarna över, så säg!?
På P1 kunde man dessutom i går höra om svenska undersökningar som gjorts kring vårt aktade kösystem. Slutsatserna där var att väntan upplevdes som kortare, och irritationen som lägre, om det fanns speglar uppsatta längs med den ringlande kön. Det dras alltså nytta av våra narcissistiska drag. Vidare visade reslutaten på att om köfolket dessutom fick lyssna på kända historiska radiosändningar eller klassiska sportreferat upplevdes plågan som ännu lindrigare. Nu får man nog anta att vilken påverkan det har beror lite på vem som står i den där kön. Till exempel så säger min självkännedom mig att just sportreferat snarare skulle gynna min testosteronproduktion ä nmin känsla av lugn, men låt gå...
Så om man vågar sig på att sammanställa den här informationen vore alltså den ultimata kösituationen en där alla väntande intagit vågrätt kroppsposition, tittar sig i spegeln och lyssnar på när Niel Armstrong landade på månen.
Om vårdcentralerna bara hade haft den här informationen och delat ut en kudde, en fickspegel och en MP3 till var och en så hade köerna till vaccinationen kunnat se helt annorlunda ut!! Visserligen MYCKET längre, men kanske något mer präglade av gemyt?
Lägg er ner och plocka fram spegeln så känns det bättre!
(Det finns naturlitvis inga gränser på användningsområden! Jag tänker mig en klassrumssituation: De nationella proven i svenska har rättats och ska nu lämnas tillbaka. Man vet en elev som har satsat allt och tycker att han gjort allt för att förtjäna MVG, men har dessvärre endast nått G. Med nöd och näppe. I det läget kan man alltså med fördel hala fram en kudde ur teknikskåpet och lugnt be personen i fråga lägga sig över ett par bänkar och invänta resultat och lärarkommentarer. Tada! Frid och harmoni skall råda!
Tyvärr tycks det finnas vissa luckor i forskningen så det är osäkert på om det skulle vara helt tryggt att använda sig av detta. Vad händer till exempel om eleven med uppsatsen reser på sig för fort efteråt? Kommer liksom attackimpulsen ifatt då. Retroaktivt och med fördubblad intensitet? Som en slags rysk roulette.
Och hur snart måste jag lägga mig ner om jag helt oväntat blir kritiserad, för att jag inte ska vilja gå till attack? Finns det nån inkubationstid att förekomma? Många frågor är ännu obesvarade.)
NOVEMBER, NOVEMBER...
November, November, du deppighet och trista hål. Du håglöshet och ångesttyngande månvarv. Det är mörkt ute. Jämt. Och det regnar krokigt regn som gör hela märgen stel och frusen. I vårt känsliga trapphus tänds lamporna 12.30 eftersom den hänsynslösa tekniken då helt klart ser sanningen, att det är för mörkt. För mörkt för att de arma människoskuggorna ska kunna famla sig fram till sina dörrar utan ledljus. 12.30. Förkrossande.
Det här med mörker är verkligen ingen partyhöjare för mig, så förra året bestämde jag mig för att göra något åt saken. Ryktet hade nått mig om att studenthälsan inrättat ett ljusrum åt mörkerdrabbade studenter, som tillfälligt och årligen tappar hållning och riktning. Jag beslöt mig för att ge det en chans.
För att få tillgång till detta livsgnistetändande rum måste man först gå på en liten audition hos en sjuksköterska eller kurator som jobbar på stället. I juryns rum finns det för det en uppsättning fina linjer att hålla sig på rätt sida om för att passera testet och bli godkänd som ljusklient. Det är till exempel ödestigert att öppna med ett citat eller sminktips av Marilyn Manson, eller prata om det meningslösa livet, för då kommer inget lysrör i världen att släppas till dig utan du ombeds i stället sannolikt att uppsöka "riktig" vård. Men det duger inte heller att bara tycka att "lite ljus vore gött" för att du saknar Mallorca. Nej, här gäller det att uttrycka sig på ett lagom melankoliskt vis och få till ett lite trevligt, men dämpat samtal och visa på lite självkännedom i meningar som: "Jag vet att jag blir så här varje år vid den här tiden. Men jag vill försöka förekomma det i år, och då hörde jag talas om ert ljusrum..." Sen är man inne!
Jag var ute i god tid och mycket entusiastiskt bokade jag direkt in ett par timmar i veckan under årets mest gudsförgätna månad i jakt på en liten energikänning. Jag skulle lura min kropp på endorfiner och defibrillera mitt hösttyngda hjärta med hjälp av en diger rigg av lysrör och bländvita möbler. Jag trampade i väg till min första lilla session med gott mod och tillit till ljusets välgörande krafter. En timme satt jag inne i detta så till den milda grad upplysta rum. Man ska inte blunda för då uteblir effekten, så jag satt och tittade på vit luft i 60 minuter. Till en början mycket fånigt. Men efter en stund omfamnades jag av ett avslappnat, skönt tillstånd och jag drömde mig bort till goda platser och lät känslor och tankar hoppa fritt från moln till moln. Drömmar, smaker och värme dansade runt mig och jag kunde nästan fysiskt känna bubblor av skingrande ljus sprida sig nånstans från mellangärdet och ut i hela kroppen. En förnimmelse av tyngdlöshet och lycka.
När timmen var till ända släcktes lampan, jag drog på mig min svarta kappa och tjocka mössa, gick genom den långa korridoren och närmade mig ytterdörren. Intet ont anande greppade jag handtaget med ett milt leende på mina läppar och tryckte upp dörren och smackade omedelbart i väggen av regnig, äcklig storm som krämade i allt vad den hade... På en millisekund var jag återigen nedkyld, nålstungen av små envisa regndroppar och totalt sänkt av det kompakta mörkret som slickar i sig mig. Strax efter lunch.
Så dessvärre hade ljusterapi den oväntade effekten att jag blev ännu deppigare när jag sen kom ut eftersom mörkret då framstod som ÄNNU mörkare när jag nu påmints om hur ljust ljuset kan vara. Obarmhärtigt. Jag avbokade resten av tiderna.
Men i dag skiner faktiskt solen!! Och nästa helg är det advent, och då blir allting bra!! Då får man plötsligt göra allt möjligt livsbejakande! Sätta upp underbara glittrande stjärnor i alla fönster, köpa julkalender, sätta fram änglar och adventsljusstakar, baka pepparkakor och lussebullar och julgodis. Sjunga sånger om ljus och frid, titta på Grinchen, skriva önskelistor, sprida sköna dofter av apelsin och nejlikor, tindra utav bara tusan och höra alla fötter springa tripp, tripp, tripp. Då lever man upp, vill jag lova! Och alldeles nyss kom min man och min dotter hem med ett stort fång färgsprakande höstblommor som nu står på bordet! Livet är allt fint ändå.
Illustration av William Bergman
