anniesauditorium

Se där ja. Mindre än 20 dagar kvar till det datum som knodden är beräknad att tita ut (förhoppningsvis inte bara titta ut, utan faktiskt sälla sig till oss andra som lever våra liv utanför de livmödrar som vi en gång vaggades i). Man vet ju inte hur lång väntan egentligen kommer att bli så det gäller ju att sysselsätta sig med lagom stora projekt som passar en växande och blivande tvåbarnsmor.

Ett av de små projekten jag då hade tänkt att dra igång var att pyssla ihop ett fotoalbum. Vi gjorde en stor och svulstig beställning på över 200 bilder för att jag skulle ha att göra. Men när jag väl börjar har jag svårt att sluta, så nu är albumet redan klart...  Vad ska jag ägna mig åt i stället?

Ett alternativt projekt som blåst in i bild är att hitta vägen fram till det perfekta istéet! Denna läskande dryck ligger mycket bra till hos mig för att bli sommarens uppfriskande dryckesinslag. Beställer man det ute på caféer och restauranger brukar det dessvärre serveras nåt så infernaliskt sött så att man går där i från som en raglande sockervadd. Så vill jag förstås inte ha det. Mit experimenterande har redan börjat och under de senaste dagarna har kylskåpet inrymt isté i små glas, stora glas, tillbringare och provrör. Än har jag långt kvar... Vilket te ska man använda sig av? Alternativa sötningsmedel? Citron? Bär? Kryddning? Hur koncentrerad ska basen vara? Frågorna hopar sig och bönar om att få röjas ur vägen en efter en.
Och om det nu faller sig så att bebisen föredrar att komma till världen efter detta av barnmorskor uträknade datum... när även projekt isté avslutats och utvärderats. Vad händer då med den outtröttliga snurrande blogg-bebisen här till höger? Börjar den räkna minus på dagarna?  Eller bara POFF försvinner den? Eller byts bebisen ut mot en arg, gravid kvinna med horn, vars fötter svullnar lite mer för var dag som tickar fram på räkneverket? Det kanske återstår att se!

Annars ser jag mig nog som en ganska harmonisk havande, som njuter av sitt tillstånd och sprider idel värme och moderlighet trygghet omkring sig. Som synes stämmer min egen uppfattning väl överens med omivningens.

Det bördiga landskapet ligger väntande, grönskande, dignande. Utanför grindarna har jag precis laddat och osäkrat pistolen och placerat densamma i dess specialutformade hållare vilken har placerats strax till höger om den hand som drar snabbare än min egen skugga…
Jag noterar att personalen har observerat min närvaro och de tittar smått oroade på varandra. Även de kunder som befinner sig i området närmast entrégrindarna ser på mig och min vagn med en viss rädsla och samlar nervöst ihop sina barn och övriga anhöriga som skulle kunna komma i vägen för min framfart. Mina händer kramar hårt om vagnens styrstång och jag skrapar lite med skon mot golvet för att inspektera underlaget.
Skurat för ca 3,5 timme sedan, konstaterar jag.
Perfekta förhållanden.
Antalet åldringar som har hunnit in är också förhållandevis lågt. Nu är det rätt läge. Med fokus i blicken och kroppshållning som en ballroomdansare passerar jag grindarna vilka, som vanligt, öppnas lite för långsamt för mig och min iver.
När jag kommer över på andra sidan stannar jag till för ett ögonblick och min kropp drar ett djupt andetag, in genom näsan och ut genom munnen. Här är det en annan luft. En luft med kraft och mening.
-Konsumtion.

Att storhandla är för mig en helt fantastisk upplevelse. Innanför entrégrindarna fylls jag av ett lugn och de måsten och problem som har legat och klämt på mina nerver utanför, på parkeringen, är som bortblåsta när jag väl har kommit in till mitt Kaba, Maxi ICA Stormarknad.
Jag blippar in fem stora papperskassar, trots att jag är medveten om att en kundvagn bara rymmer fyra, och tar de första stegen i mitt två timmar långa yoga-pass.
Hylla upp och hylla ner, likt Viktor Rydbergs tomte som känner på alla låsen inventerar jag varje paket, burk och flaska för att se om det är så att vi skulle behöva köpa hem en sådan.

När jag sedan står vid utcheckningen med en vagn, överpackad upp till näsan på mig, och med den femte papperskassen desperat hängd på ena handtaget på sidan av vagnen känner jag mig som ett litet lyckligt barn. Att få packa in allt detta i kofferten på bilen, ge sig av hemåt och fylla upp kyl, frys och skafferi är en fantastiskt härlig känsla.
Nu har vi det bra.
Nu klarar vi oss länge.
Familjen.

Jag är något av en slarver. Alltså inte sådär lite charmigt förvirrad att jag kliar mig i mitt rufsiga hår och undrar lite förstrött vart jag la mina glasögon, för att förläget leende snart upptäcka att de sitter på huvudet. Nej, inte alls så. Nu har jag inte heller några glasögon så jag känner inte att jag riktigt fått rätt förutsättningar här i livet för att agera just så där charmigt tankspridd.

De flesta har väl i ärlighetens namn förlagt sina nycklar en eller annan gång, eller undrat vart man la plånboken, oftast för att snart komma på att man la den i den andra väskan den dagen. Tänk så nesligt... Men jag känner inte så mycket medlidande för denne gemene man. Ni har bara nosat på den tillvaro som en verkligt glömsk person tvingas leva i!

Saker som jag har förlagt under årens lopp är oräkneliga! Och senast i dag var det mitt bankkort och körkort som tycktes gått förlorade. De är nu upphittade igen. I en jackficka jag inte visste fanns. Men det har blivit bättre med åren!

Min mest intensiva period i det här avseendet måste helt klart ha varit min gymnasietid. Jag gick musiklinjen och var ett socialt yrväder som hade fullt upp med att prata, fika och tända rökelse för att dessutom klara av att ha koll på andra materiella ting än min tekopp. Nycklar och plånbok är inte ens värt att ta upp som exempel på försnillade saker, då det varit mer regel än undantag att de inte varit på sina rätta platser. Väldigt ofta satte jag upp lappar i musikhuset med de inledande orden: "Har någon sett min/mina..." Ett tag var det till och med så att jag inte behövde underteckna lapparna för folk visste redan vem det gällde. Förvånansvärt nog så har jag väldigt sällan förlorat något helt och fullt. Det mesta har faktiskt kommit tillbaka, och det fina med detta är att jag därför har utvecklat en ganska god tilltro till folks ärlighet.

Något som ytterligare spär på bilden av mig som en något yr gymnasist är det faktum att jag hade althorn som mitt andra instrument. Den enda som gjorde det valet... inte nog med det. Jag hade då trakterat detta instrument i inte mindre än sju år! Dessutom var jag rätt ordentligt usel på det. Men det var ju trevligt att spela med folk ,som man kunde prata med under repetitionerna.

Så kom den oundvikliga dagen då jag fakiskt tappade bort mitt althorn. Jag använde fult naturligt väskan som bord att lägga min fralla på. Jag åt upp frallan under skratt och snack och gick sedan därifrån. Utan väska. Utan althorn. Jag kan säga att det ger inte det seriösa intryck jag hade önskat att komma till sin individuella althornslektion och trevande börja förklara hur man tänkte sig att spela, utan instrument. Min och lärarens relation var väl inte idel gröna ängar från början (inte min och hornets heller faktiskt...), men från denna stund tappade han sitt sista lilla flämtande hopp för mig, och han gjorde det med en liten, knappt märkbar suck och något slocknade i hans blick som gick förlorat för alltid.

En vecka senare upphittades hornet i ett skumt rum högst upp i skolans huvudbyggnad. Ingen vet hur det hamnat där. Jag slutade ta althornslektioner och började spela congas. I batikmönstrade tunikor.  

Man har alltid ett val, som det brukar heta. Och så är det nog med det allra mesta, även om vi i bland väljer omedvetet eller upplever det som att vi faktiskt inte har några alternativ att välja på.

Val i det stora och i det lilla alltså. Några aktiva val som jag har gjort bara i dag är till exempel valet av räksallad framför pasta carbonara, studier på bibliotekets andra våning i stället för på första eller tredje, hämta dottern på förskolan framför att låta bli (ett mindre svårt val, men ändå ett val). Och så valde jag att göra det minsta möjliga  för att få godkänt på en skriftig examinationsuppgift framför att göra mittt bästa möjliga. Och det är just detta jag vill komma till. Valet mellan att göra det lätt för sig eller att göra det där lilla extra.

Jag har det höga nöjet att leva med en man som är antingen defekt eller bara ärligt intresserad av att göra det där extra. Inte minst när det rör sig om förtärbara ting. Jag tänker att vi kan baka några lussekatter, han tänker att varför inte göra en deg som räcker för att försörja oss med de saffransdoftande bullarna året om? (vi har fortfarande ett par påsar kvar i frysen)



Jag äter hamburgare med måttligt med sallad och tomat, han pysslar ihop ett berg av smaker och vevar ihop experimentella såser som slår smaklökarna i backen av förtjusning.

Undrar hur det känns att vara en liten ofödd bebis. Att vara en färdig liten människa, redo att födas och rustad för ett fortsatt liv utanför livmoderns dämpade värld, utan att veta att det ska komma nåt mer. Utan att veta att ljuden man lyssnat till så länge är ledtrådar om att man ska vidare. Till nåt helt annat.

På Tisdag får vi veta om den lilla pilten har fixerat sig i startläge, vilket barnmorskan tror att den ska ha gjort vid det här laget. Undrar hur det känns? Att ligga upp och ner i en vattenfylld boll och sitta fast med huvudet i en benskål? Själv får jag i det närmaste panik av tanken. Trots detta läge drabbas oräkneligt antal fixerade bebisar i skrivandets stund av hicka när den dricker lite för slarvigt! Är inte det lite konstigt...? Jag har lärt mig att hicka botas genom att man står på huvudet och dricker vatten. Ett av universums många mysterier...


Och hur känns det att vara en liten ofödd bebis om det börjar att klia mitt på ryggen, precis på den där punkten som man inte kan komma åt att klia på själv? Navlesträngen kanske gled förbi och startade ett infernaliskt kliande nånstans strax under skuldrorna. Inte nog med att man har för korta armar för att nå, man sitter desutom ohjälpligt fast med huvudet och är helt och hållet omgiven av mjuka saker. Vad har man i det läget för nytta av att gnida ryggen mot en gosig moderkaka, en stunsig fosterhinna eller att tyngdlöst röra sig i ljummet vatten? Borde ju vara höjden av frustration... Akut kli under fötterna eller på ena skinkan måste ju vara en helt annan sak! Då skulle man ju i alla fall kunna leta upp ett schysst revben att gnida sig mot.

Hur känns det att leva i en ganska go tillvaro i nio månader? Man börjar få koll på hur livet funkar och man hittar i sin bubbla utan och innan och har stenkoll på vart allt sitter, hur saker och ting låter och känns. Man känner sig cool och ganska erfaren och lever livet helt enkelt. Men så plötsligt en dag förändras precis allt! Man pressas ut i ljus och kyla, tvingas fylla lungorna med luft för första gången och på några ögonblick förlora allt det som var världen och livet. Och så har folk mage att säga "välkommen till världen! Nu börjar livet!" Måste kännas väldigt svårt att ta till sig just då...

Undrar hur det känns att vara en ofödd liten bebis. Måste fråga henne, eller honom, när vi ses...

Ämnet "namn" har blivit hett för mig de senaste veckorna, och det tycks inte lämna min i bland överhettade hjärna.  I dag fick ämnet åter vatten på sin kvarn då jag nödgades sitta och stirra hålögt på allehanda kurslitteratur som jag plöjt de senaste åren. Litteraturen har varit av mycket skiftande kvalitet med lika varierande substans, som inom alla littteraturgenrer kan man tänka sig. Efter en stunds håglöst stirrande skingrade sig mina ögons dimslöjor och jag drabbades av en uppenbarelse.  Författarnamnen! Alla heter de ovanliga saker som Kuoppa, Morton, Igland, Dysthe och allt vad det kan vara. Den sistnämnda vill också "passa på att tacka Gunnhild Blåka som mycket entusiastiskt har delat mitt intresse för socikulturell teori." BLÅKA! I rest my case...

Det konstigaste hittills är dock Ann Ahlberg, vars bok vi faktiskt har läst och begrundat. Namnet för genast tankarna till en hög av små ringmuskler. Har paret Ahlberg döpt henne till Ann utan att alls reflektera över hur ne båda namnen kommer att låta tillsammans i tal? Eller ännu värre, har Ann själv tagit efternamnet i samband med giftermål och varit så förblindad av kärlek till karln att hon inte slagits av det uppenbara utan bara sett dessa namn som en romantisk sammanslagning, ett monument över deras osvikliga kärlek?

Nåväl. Kurslitteraturens författare tycks skilja sig från skönlitterära, där folk faktiskt kan heta Linda Olsson, Iris Johansson och John Lindqvist och ändå bli publicerade och till och med få se sina skrivna verk bli till film! Missförstå mig nu rätt, jag är oändligt tacksam över att det hittills inte föresvävat någon att göra spelfilm av böcker som "kommunalpolitik", "rapporter och uppsatser" eller "Lärandets grogrund". Min poäng är bara att det är skillnad på författarnamn och författarnamn. Vilket kommer först? Namnet eller intresset? Hade fru Blåka lika gärna kunnat skriva en barnbok som att bedriva forskning inom det sociokulturella?

Det här att namn och personlighet eller intressen följs åt gäller givetvis inte bara inom författarvärlden, det pågår överallt! En kille i skolår åtta vid namn Leif (de finns faktiskt) MÅSTE liksom klä sig i jeans som är lite för höga i midjan och som aldrig har hört talas om passform. Klart att denne Leif ska ha ett lättare synfel också men aldrig glömma att ta med sig papper och penna till lektionen. Slutar en killes namn på "y" eller "ie" så är det liksom givet att det är han som slår i skåpsdörrarna i korridorerna och sitter längst bak i klassrummet, likväl som att Lisa är en schysst tjej med lagom många vänner att umgås med på rasterna.

Ni förstår ju själva vilka våndor sånt här grubblande kan leda till när det slagit rot i en hormonstinn, trött, smått vattenfylld och långsamt svällande kvinna som tillsammans med sin make spånar namn åt det nya lilla barn som snart skall födas. En student som förväntas fokusera på lärandeteorier sitter nu ohjälpligt fast i namnträsket och sjunker som i kvicksand bland övermäktiga känslor kring den makt vi tilldelats över våra barns levnadsöden genom vår till synes enkla roll som namngivande föräldrar. Det är för stort! Alldeles för stort!

(Nåja, även jag kan inse att fostran, personlighet och aktiva val kan spela en viss roll i det hela också... Och kanske att kurslitteraturens författarnamn är lite konstiga för att de oftast inte är svenska... MEN ÄNDÅ!)

Som sagt... det där med saker och händelser som är så mysiga i huvudet och bjuder på bilder präglade av harmoni, familjelycka och kvillrande skratt kan sannerligen slå i golvet med ett brak i bland. Detta är en sådan dag. Detta är Ebbas 2-års dag.

När William hade lagt tösen för natten i går kväll, avlossades ett lågmält startskott för pyssel och hemlighetsmakeri. På snabba, lätta fötter tassade vi runt i köket och slog in paket i glada presentpapper, krusade presentsnören, plockade ner det gömda staffliet från vindsförrådet, blåste upp ballonger, tog fram sverigeflaggan, knipsade av en blomma och satte den i vatten och riggade hennes matplats för ett födelsedagsfirande av rang och gemyt.


Hon vaknade som vanligt strax efter sju i morse. I vanliga fall brukar hon ta med sig sin dockvagn och sitt flygplan och gå in till oss när hon vaknat, men i dag låg hon kvar tills William kom och hämtade henne. När hon såg ballongerna som var upphängda i köket blev hon tvärarg över att det var så fina ballonger och så satt de FASTKNUTNA! Utom räckhåll dessutom! Vi gick från sömndruckna till chockvakna och försökte påvisa att vi även låtit några ballonger ligga på golvet för att möjliggöra fri lek. Det gick inte alls hem. Tårarna sprutade på det stackars födelsedagsbarnet, som på en ledsen Lille Skutt på repeat. När hon sen fick se paketet blev hon fullkomligt otröstlig. Vi öppnade paketet (som innehöll vattenfärger) åt henne och William uppvisade oanade mått av tålamod och faderlig pedagogik när han gjorde allt som stod i mänsklig makt för att vända det hela till något positivt. Han stod vid staffliet där ett stort papper satt uppspänt förberett och klart, och målade blå cirklar med svetten rinnande nedför ryggen under sina egna glada tillrop medan Ebba låg ilsken och gråtandes på golvet. Då hade vi inte ens börjat med "ja, må hon leva..."

Som tur är så är man ju alldeles nerlusad av kärlek till denna lilla 2-åring oavsett vad hon tar sig till. Ett visst mått av besvikelse infinner sig ändå nånstans då man på nåt sätt är itutad att födelsedagar per automatik är roliga dagar.

Så. Då liger alltså resan bakom oss. Ullared tur och retur. Och jag skriver nu det avslutande inläggget i denna Gekås-trilogi som det faktiskt har blivit. Denna mycket enkla lilla tripp har på något vis tagit oanade proportioner och fått oförskämt stort utrymme i detta lilla forum. MEN nu har jag ju satt den metaforiska båten i sjön och ämnar såklart ro den i hamn. Skamligt vore det annars!

Hmm... Jag skulle egentligen skriva om skillnaden mellan veteranerna och noviserna på Gekås shoppingcenter. Men så blev det visst inte. Kort bara kan man konstatera att kvinnogängen som äter medhavd lunch i bilen på parkeringen, metodiskt går genom bygget utan att missa minsta lilla hyllrad, kommer till kassan med två överlastade kundvagnar fulla med kläder och hygienartiklar till barn, make och granne, de vet hur det ska gå till! Noviserna däremot avslöjar sig omedelbart genom att de har med sig sina barn, har jackorna med sig in i butiken och kommer till kassan med stress i blick och endast halva vagnen fylld...

Satt och kikade igenom gammal skåpmat och fann att det här med Ullared tydligen är något stort i mitt liv, som behövt bearbetas på allehanda sätt även tidigare:

Med sikte på Ullared
Den erfarna pensionären och tillika f.d militären (1225 Jansson), hade sedan November förra året blivit medlem I pensionärsklubben "Krämpan", och samtidigt beslutat sig för att han skulle organisera en resa till kommersens högborg för samtliga medlemmar. Den första söndagen i april kommande vår skulle det ske. Han skulle organisera den största och mest minnesvärda resa till Ullared som världen skådat! Han skulle gå till historien som den mest uppskattade och ordningsamme medlemmen i klubben, och damerna skulle dåna för hans pondus och väldiga förmåga.

Jansson hade för all del flera personlighetsdrag, men det var dock ett som överglänste de andra: hans förkärlek för ordning och kompromisslös struktur. Med denna kunskap om hans person är det inte svårt att ana den katastrof som uppstod när han på avresedagen blev informerad om att pensionärsklubben hade gjort det enda spontana sedan nakenbadet midsommaren 1974, och nu arrangerat en dag av maratonbingo och speed-dating på hotellet i stan! Plötsligt blev det svårt att andas och väggarna rusade emot honom där han stod framför anslagstavlan och lät ögonen om och om igen stressa över texten. Världen rämnade och blev ömsom kall, ömsom varm. Ett oanat hot hade dykt upp, och nu väntade ett slag han befarade att han skulle förlora. Man bör veta att tempot på dessa pensionärer efter ett erbjudande om bingo och lite kuckelimuck, är att jämföra med Paris Hilton på speed I en Gucci-butik! Mycket riktigt verkade gikt och reumatism som bortblåst hos hans pensionärskollegor när de fått nys om detta stundande evenemang, och namnunderskrifter ströks från Janssons anmälningslista och fylldes på på den konkurrerande i ett rasande tempo. Hade scenen varit tecknad så hade dammmolnen just lagt sig när han stod där ensam kvar med ett samlat och tillkämpat ansiktsuttryck och stred I sitt inre.

"Men banne mig om jag ska låta mitt rykte och min status falla p.g.a Ivar 30, trea, nolla och en dejtingrunda! Avvik aldrig från en plan! Tro på dig själv, Jansson!" Sagt och gjort! Han skulle ICKE ändra sina planer! Han hade ju beställt bullar, frallor, kaffe och småkakor från Bengtssons Bageri som skulle hämtas, bussen var bokad och kissepaus på shell var inplanerad och allt skulle bli som det hade sagts dem. Det skulle han bli man för! Han stegade iväg med en kampsång ringande bakom det höga hårfästet och med stoltheten bultande i hjärtat.

Det var nu dags för bussen att avgå från krämpans lokaler, och situationen såg nu annorlunda ut.. Bredvid honom på trottoaren stod Asta och Aron. Och ingen mer. Asta var blind och hade därför inte sett anslaget om bingo och flirt, och Jansson hade varit noga med att inte heller upplysa henne om detta. Aron stod vänd åt fel hall och ropade efter sin hamster som varit död sedan han som barn låtit den delta I ett forsök angående hur många gånger en hamster kan springa fram och tillbaka på en motorväg utan att dö, om den sprang på ett övergångsställe jämfört med om den inte gjorde det. Han hann en och en halv gång.. PÅ övergångsställe. Det andra problemet var att busschauffören vägrade köra en så liten grupp, och så hade han visst fått ett sista-minuten-erbjudande om att vara bingo-utropare på nåt hotell inne i stan.. Men skam den som ger sig, och Jansson hade handlingskraftigt nog i balanserat ursinne lånat sin gamla mammas gamla bil av okänt märke och ämnade nu själv köra den märkliga trion mot sitt mål. Fika för 60 personer fick de med envishet dock med sig i bagaget, det gick inte att avbeställa så snart inpå leverans, och förresten så skulle det få Jansson att framstå som ambivalent om han nu bara ville ha till tre, och det var en risk han inte tänkte ta.

Två minuter efter utsatt tid vred Jansson om startnyckeln och med Asta och Aron I baksätet, styrde han ut mot första anhalten: Rastplatsen.

(Och ja, jag har behövt fråga om vartenda teknikord i nedanstående text. Och nej, mina datorkunskaper sträcker sig egentligen inte längre än att jag vet att shift-tangenten heter just shift-tangent.)

För att nämna några saker:

* Den blir fullkomligt görsketavarm när den har stått på cirka 40 minuter, så pass att man faktiskt kan bränna sig på klickprylarna om man inte är försiktig.

* Den har en fullständigt usel wlan-mottagning som gör att den skulle kunna stå PÅ routern utan att hitta minsta lilla nätverksantydan. Detta är framför allt osmidigt när man vill sitta i skolan och plugga, då man måste jaga upp en liten teknikpelare att trycka in en nätverkskabel i. Det finns typ fyra sådana på hela skolan med tillhörande bibliotek. Mycket osmidigt! (Men å andra sidan finns det bara en student som behöver använda en sån kabel för att komma åt nätverket, så konkurrensen är ju inte så stor…)

* Den surrar och brusar! Mycket! När man suttit och skrivit på sitt lilla paper, sin uppsats, sin analys eller vad det nu vara må, i en timme ungefär, så är hjärnan en tung boll av brus och man blir trött som en tok. Ett mycket påfrestande ljud från en fläkt som dessutom är oduglig på att hålla värmen borta.

* Den har drabbats av klåfingrigt barn och har nu ett par tangenter som för all framtid kommer att vara opålitliga. En av dem är shift-tangenten som man måste ill-trycka på för att den ska funka hyfsat efter några försök. Med jämna mellanrum måste man även pilla bort tangenten och rätta till en liten metall-moj, sedan trycka fast eländet igen. Då fungerar den felfritt under de närmsta tio knapptryckningarna ungefär. Så nu vet ni hur mycket jobb det ligger bakom varje versal eller skiljetecken på den här lilla sidan!

Nu hade jag ju tänkt mig att göra slag i saken och köpa en ny dator till mig själv i födelsedagspresent eller bara som present rent allmänt. Jag hade tittat över mina behov av vad jag sökte efter och valt ut några lämpliga kandidater. MEN så begåvades vår brevlåda med en knippe kostsamma inbetalningskort från CSN som brutalt meddelar att jag skall punga ut med en hyfsat stor summa pengar vid ett flertal tillfällen. Både nyss, nu, snart och sen, och ytterligare nån gång däremellan. Så då brann ju datorn inne. En omständighet som nu alltså har gett förnyad kraft åt mina tidigare undertryckta aggressioner mot denna flitigt använda teknikpryl.

Ett inte särskilt allvarligt problem, utan mer som ett småstörande moment i vardagen. Lite som nyklippt hår på en svettig rygg... om det är ens egen rygg alltså...

Jag vet inte, men på något sätt så har min kropp och tillhörande hjärna börjat trappa ner litegrand. Jag har mina misstankar om att det beror både på förestående förlossning och terminsslut. Som att jag går ner lite för landning samtidigt som jag laddar för nästa fas. Just nu är det tydligen bebisrum, familj och vila som breder ut sig över hjärnan. Om man observerar mig under en kortare tid kan man tydligt se tecken på att denna process verkligen äger rum.

För att ta gårdagen som exempel. Till jubilarens ära smyckades frukostbordet denna morgon av en mängd godsaker, men inte minst av det lyxiga pålägget rostbiff! Då det även fanns en hel del annat att avnjuta så gick det inte åt mer än två-tre skivor av den åtråvärda ko-battingen. Men den som spar han har, som man brukar säga. Efter avslutad måltid dukade vi av och jag rullade nogsamt ihop den lilla plastförpackningen med rostbiff, torkade av bordet, plockade in maten på sina avsedda platser, gick och sminkade mig och trampade i väg till förskola och skola.

När jag kom hem sex timmar senare och möter min blick i spegeln ser jag att jag bara har sminkat halva ögonen, vilket gör att man förvisso ser vart ögat börjar, men liksom blir osäker på vart det slutar... Sen ska det vankas lite mellanmålsmacka med rostbiff och tomat. Jag travar ut i köket och sliter lystet upp kylskåpsdörren. På jakt. Jag sträcker ut handen mot den plats där jag har lagt det värdefulla lilla paketet, och blir bestört! Det ligger inte där! Jag rafsar vidare på hyllor och i lådor, men hittar den ingenstans!! Surt dunsar jag ner på en stol med en torr skorpa i näven. Få besvikelser här i livet är så allvarliga som när man ställt in sig på att få avnjuta en viss sorts mat OCH SÅ BLIR MAN SNUVAD PÅ KONFEKTEN OCH TVINGAS TÄNKA OM! Hur som helst... jag har bearbetat allt det där nu...

Ytterligare några timmar senare kommer min gode man och make hem. Efter att ha tillbringat en stund ute i köket kommer han ut i vardagsrummet och undrar stillsamt varför jag har valt att förvara rostbiffen i sophinken bland blöjorna...?

Det är lite märkligt ändå. När det handlar om saker eller företeelser i små barns tillvaro tycks det finnas en stor förkärlek för användandet av ändelsen "-is".
För att ge några exempel:

Förskola: dagis (borde ju rimligtvis i alla fall vara "föris" då det trots allt hetat förskola i femton år nu, men det är en annan historia)
Öppna förskolan: öppnis (fullkomligt vedervärdigt ord)
Smakportion: smakis
Mellanmål: mellis
Förskoleklass: lekis
Tandläkare: tandis

En del marinerar verkligen sitt vokabulär i detta lilla språkliga fenomen och låter vart och vartannat ord låna denna nedrans ändelse, gärna kryddad med en tillgjort barnslig röst, som om det skulle vara lättare för ett barn att förstå en vuxen som med obegriplgt uttal använder ord som inte finns. Till exempel så blir hund blir lätt till "vovvis" och mamma till "mammis". (För att inte tala om annat konstigt som vuxna anser är ord speciellt utformade för barn. Ett barn kan tydligen inte sova. Det "nanar". Barnet använder heller inte napp, utan "tutte". För vems skull finns de här orden till egentligen?)

Det kan väl ändå betraktas som ganska harmlöst att vi i all välmening lägger till "-is" för att mysa till orden som våra små barn möts av under livets första era. Som att vi liksom vill bädda in dem lite i verbala bolster och ge en mjukstart för att verkligen välkomna och göra fint. Ett ganska hedervärt uppsåt alltså.

Men när tycker vi då att det ska vara slut med den språkliga smekmånaden? För hur det än är så studerar jag på högskolan och inte på "högis", och fikar i cafeterian i stället för att ätis mellis i ett kuddisrummis. Någonstans på vägen upphör alltså småbarnstidens mjuka "-is" och den brutala verkligheten träder in. När händer detta?

När det gäller våra barns utbildning tycks vuxenvärlden i alla fall ha tagit ställning. Efter "dagis" och "lekis" börjar sjuåringarna trots allt "ettan", eller "skolan", och inget annat....