Barn, Ballong och Bedrövelse
Plötsligt fann jag mig själv högröd i ansiktet av återhållen panik, stående i den pyttelilla, jättedyra butiken Boomerang på A6. Ihållandes en gigantisk blå ballong i ena handen och ytterligare tre ballonger av betydande storlek i den andra. Där inne i skyltfönstret vajade skyldockorna betänkligt på sitt stelbenta vis när vår sistfödda varelse kryssade runt mellan fötterna på dem, upprymt och upprepat tjoandes:
- "FSÖK Å TA MIG, MAMMA!!"
Övriga barn jag krystat fram har jag i det här läget ingen aning om var de befinner sig, mer än att jag avlägset hör att den ena ropar efter den andra nåt om vem som hade nåt först. Alltå kan jag ägna mig helhjärtat åt den här festliga tafatt-leken i skyltfönstret. Butiksbeträdet har nu hastat fram på ett obehagligt kontrollerat sätt. Hon ler mot mig och mitt härliga, lyckokvillrande lilla barn, utan att det påverkar hennes ögon alls. Tekniskt sätt får man nog ändå säga att hon ler. Hennes ögon har drabbats av någon form av låsning och påminner om två små rambutan-frukter som stirrar blankt, befallande och besvärjande på samma gång. I det här ögonblicket upplever jag ingen kärlek.
Det lilla barnet har nu förtjust börjat plocka med väskorna i skylten och tycker att vi ska leka med dem. Jag känner i min svettiga rygg hur rambutanerna INTE tycker att det är någon bra idé. Alls.
En kund går förbi och ler ursäktande mot mig och ganska vänligt mot mitt barn medan hon försöker trixa sig förbi min jätteballong som ändå råkar studsa in i hennes huvud med ett dovt litet "foff" innan hon helt lyckas passera frontlinjen och ta sig ut ur butiken.
Barnet har nu letat sig längst bort i hörnet där hon står och hälsar på den sista plastmänniskan av fyra i fönstret. Som Pippi Långstrump gör ögonblicket innan hela armen på dockan lossnar... Mitt huvud snabbspolar fram detta högst tänkbara scenario, jag hinner spekulera i hur stor ersättning man som mor till armbryterska skulle förmodas bli skyldig till, samtidigt som jag och mina provocerande clownprickiga ballonger försöker ta sig runt b a k o m skyltfönstret för att genskjuta det lilla stycket från a n d r a hållet där jag sett att det finns en öppning. HA!
Men det enda som händer är givetvis att jag ofrivilligt nu gett mig in i datten på riktigt, vilket ger parveln ny fart så att hon i hög fart nu pinnar förbi raden av kvinnokroppsföraktande dockben ännu en gång! Och nu blir det piggt nog lite liv i luckan på expediten också. I nåt skräckartat samarbete börjar vi nu med gemensamma stresshormon liksom leka henne åt ena hållet med outtalad förhoppning om att ungen då springer så långt åt andra hållet så jag kan plocka ut henne där.
Resultatet blir att barnet ställer sig i MITTEN av skyltfönstret och med rätta skriker förtjust åt sin egen skarpsinnighet. Då hör jag övriga av mina barn ropa efter mig några butiker längre bort. Nu gäller det att prioritera. Jag trasslar mig ut tillsammans med min färgglada disney-kuliss och ropar med lite för ilsk stämma till dem att jag är HÄR. Jag hinner reflektera över kontrasterna mellan stor ballong och sur barnamor och förstår att det hade varit lustbetonat i filmatiserad form.
När storbarnen börjat gå åt mitt håll, vänder jag mig åter mot skylten och där finns nu inte någon illbatting! Expediten är kvar, drar en förrymd hårslinga bakom örat och rättar till klockarmbandet. Hon pekar lugnad ut ur butiken och säger kort: "Hon sprang ditåt".
Sen fluffar hon till en liten handväska som hon installerar med precision på en därför avsedd plats. Nöjd med att lugnet åter infunnit sig.
(Själv älgar jag vidare genom köpcentrat och hör mig själv locka med bulle hos mormor och morfar bara alla kan tänka sig att röra sig lite långsammare och på en minde yta ett tag.)
Nu var det ju bara det här att få in barnen och ballongerna i bilen också...
Efter bullen hos mormor och morfar.
UTFLYKTSJINX!
Familjen Bergman, där jag alltså ingår, i Mullsjö är drabbade av utflyktsjinx.
Det är sommar i Sverige. Det regnar således allt som oftast, och om den återhållsamma solen sträcker på sig nån dag så är det snabba ryck ut för att sippa i sig de där små stunderna av utomhusfrukost, sandknastriga rullmackor och myggbettsben. Det är också då man tar kort så att barnen senare i livet kommer att minnas sina somrar som oändliga och alltigenom barfotavänliga, soliga och vattenglittriga. Så en dag sitter de själva inomhus med alla sina L-sklingar och :an innanför regnstrimmiga rutor och blir tokiga på att trilla chokladbollar, göra toarullsdockor och spela desperationsyatzy med frustrerade pallevantar. De stjäl en sekund med tekoppen ute i köket och blickar ut och undrar varför somrarna blivit så mycket regningare på senare år . När de var små var en sommar minsann varma bryggor och rännilar av smält glass mellan fingrarna, kommer de att tänka. Och deras fotoalbum kommer att nicka bekräftande.
Nå, då kan jag nu hamra in en kil i sommarillusionsbubblan och säga att nej, så var det inte!
Vi har pausat alla våra husprojekt för ett par veckor för att satsa helhjärtat på små och opretentiösa familjeutflykter.
Vi åker till stadsparken och måsarna skriker hål i huvudet på lilltösen, vi åker till Tabergs topp för att spela länge efterfrågad äventyrsgolf och himlen vrålar ner allt vatten som världen skådat precis efter att vi blivit lurade att köpa kanelbullar för 50kr styck i restaurangen och precis när klubborna börjat provas ut.
B. e. s. v. i. k. n. a. b a a a r n.
Vi åker till stranden och får filten nedkissad så snart vi lagt ut den men hinner glatt nog före regnet till bilen. Favoritglassen är slut, maten glömdes hemma, kexen har smält, badringen spricker, sol blir till regn och det blir tydligt att SMHI under semesterperioden låter en Keno-maskin dra prognoser ur tombola för att spara in på personal.
Men vi är djärva, envetna och fast beslutna att nu ska det bli mys och trevligheter, så på´t igen! I går gjorde vi ett nytt försök. Vi packade in oss, några fiskespön, badkläder och regnjackor och tog oss ner till sjön Stråken.Förväntningarna låga. Nära hem om det skulle gå fel. Vi tar oss ner till en avskild liten plats inne i skogen bland blåbärsris och Linnéa. Klorofyll och böjda sagostammar som hyser en liten bit strand och en glänta. Det är nu det vänder tänker jag... Då hör vi två koleriskt skällande hundar, uppeldad av en minst lika högröd matte braka loss från den lilla stranden vi var på väg mot. Så där ja... Vi skymtar två frysande barn och den dåliga energin osar genom skogen. Vi drar iväg lite åt andra hållet och lägger ut filtar och drar fram spön. Mitt första kast sätter sig i ett träd....
Sen händer det där magiska, som att nån bara byter filmmusik, justerar färgsättningarna lite och ger statisterna ledigt för resten av dagen och vi hör deras höga röster bli svagare när de går mot utgången.
Frid.
Den stolta ryggen på den lille killen som stoppat mackan i shortsfickan och just har lärt sig göra långa snygga kast med sitt fiskespö, Kast efter kast med ett lugnt, ljust sinne strålande över huvudet. Storasysterns händer som letar gröna stenar i vattenbrynet och skriver sitt namn med pinnar i den platta sanden. Lillasystern med korvsmörgås i hand som fnissar nöjt åt att bli placerad på en mossig trädstam som böjer sig ut över sjön. Mannen som ser det jag ser. Alla totalt närvarande. Sån där pekorallycka på nåt sätt. En känsla av fullständighet när man upplever det, men tämligen klibbigt och floskelstinnt i skrift.
Så håll i er, för till råga på denna plötsliga tomtebolycka blir det ännu gulligare när pappan i familjen nu ska lära barnen att kasta macka. Aktivitet utbryter. Vi letar platta stenar, instruerar, testar, kastar, uppmuntrar och skrattar. Nån klarar sin första studs. High five. Nån klarar två studs.
"Vill du också kasta macka?" Frågan ställs till lilltjejen som nöjd står bredvid och svänger med armarna.
"Plask" med en snabb knyck kastar hon sin korvmacka i sjön.
Utan studs.
Kastad macka
Om jinxen är hävd återstår att se.. annars får det bli en barndom av yatzy, regn och chokladbollar.
KVINNODAGEN DÅ JA!
Jaha, då var det kvinnodag.
"Att säga grattis till en kvinna på kvinnodagen är som att säga grattis till en HIV-smittad på världsaidsdagen" som Nanna i Tankesmedjan i P3 uttryckte det.
1910 instiftade man den här dagen i samband med kampen för kvinnors rösträtt. Det är ju inte det att jag inte är glad över att vi till sist lyckades norpa åt oss lite rösträtt, men det känns ju lite tunt att bli gratulerad för det idag och slå sig till ro med den bedriften så här 103 år senare. Vi är inte på lååånga vägar färdiga med den här jämställdhetsbiten.
Jag har levt ett högst vanligt och odramatiskt liv, men ändå ett litet axplock:
* Jag har blivit förföljd av en man på Londons gator, ända till mitt hotell där han stannade utanför och stirrade på mig genom fönstret, överlägset leende och medveten om att han skrämt mig.
* Jag har fått ett flertal sex-sms om mina bröst efter att ha satt ut en lägenhetsannons i lokalpressen
* Jag har varit med om ett sexuellt övergrepp (om än i lindrigare form) och klandrat mig själv för att ha "överreagerat".
* Jag anmälde inte ovan nämnda övergrepp på grund av övertygelsen att sådana anmälningar aldrig leder någon vart.
* Jag har fått höra vid ett par olika tillfällen att folk lyssnar på mig för att jag "argumenterar och pratar som en man". Ja, detta är ju både intresant och konstigt från en massa håll.
Självklart handlar det också om "småsaker" som att på mellanstadiet få spela handboll med en klumpig stor skumboll i stället för en riktig handboll och att jag när jag opponerade mig och sa att jag ville spela med killarna som hade en riktig boll och ett riktigt mål (tjejerna fick skjuta mål på förrådsdörrarna) fick höra av en frustrerad gympalärare "ja, men spela med killarna då, hoppas att de skjuter huvudet av dig!"
Jag gjorde det första målet.
Idrottslektioner med "tjejracket" i brännboll, regler om att man iaf måste ha minst två tjejer på plan samtidigt i innebandy och att var tredje passning i basket ska gå till en tjej. Regler som så tydligt får killar och tjejer att förstå killars och tjejers olika värde.
Så kom jag till högstadiet och fick lära mig av vår biologilärare i sexualkunskapen att "tjejer är som scouter när det handlar om sex, alltid redo". Han avsåg att på ett lustigt sätt upplysa oss alla om att killar behöver vara upphetsade för att ha sex men det behöver inte tjejer. Killarna skrattade.
Vid ett annat tillfälle samlade jag och två tjejkompisar mod och gick till rektorn när vår idrottslärare tafsat på oss ute på löprundan i skogen, och fick svaret att "ni tjejer är lite känsliga i den här åldern". Senare har jag fått veta att lärarenhade blivit flyttat från sin tidigare arbetsplats till min skola, efter att ha tafsat på tjejer där.
När jag flyttat hemifrån handlade det om att vara rädd när jag skulle till tvättstugan, att lära sig att jag aldrig ska gå ensam hem på kvällen. Jag har fått upptäcka skillnader mellan mig och mina bröder och killkompisar under uppväxten; mitt ansvar att tänka på vad mitt klädval sänder för signaler till killar, skillnaden på att tågluffa ensam som tjej eller kille, vikten av överfallslarm, aldrig släppa sitt glas ur sikte på krogen, etc, etc, etc..
På "äldre dagar" och som fru och mamma har det varit tydligt i ex förebrående frågor om hur jag kan plugga tre förmiddagar i veckan och samtidigt ha barn, när min heltidsarbetande man står bredvid och får beröm vid samma tillfälle för att han både jobbar heltid och renoverar huset. Pssst.. han har också barn... vi har dem liksom tillsammans... och psst igen, jag renoverar lika mycket som han. Jag kan det, fast jag har bröst.
På oscarsgalan anno 2013 sjungs det roliga sånger om hur många gånger man har fått se de kvinnliga skådespelarnas bröst. Ett effektivt sätt att förminska kvinnnors prestationer då de har porträtterat ex våldtagna kvinnor på film. På TV sänds nya reklamfilmer där tonårstjejen skäms över sin mamma när två killkompisar går förbi och och tjejen är orolig att de inte ska tycka om henne och bara tänker på att hälsa coolt. Det är ju killarna som fäller avgörandet.Det uppmärksammade näthatet som väller över sina breddar, män som hotar kvinnor med allt som har med kvinnans kön, kropp och utseende att göra. Det är där man går på en kvinna. Det yttre, inte ens då handlar det om vad hon gör, utan om hur hon ser ut, att hon ska våldtas, förnedras sexuellt. Det är så den "starka" kvinnan ska lära sig sin plats.
Min dotter frågar vid tre års ålder varför det inte finns hårspännen med spiderman på utan bara katter, samma dotters tjejkompis på förskolan som blivit slagen av en kille fick rådet av personalen att "inte bry sig om honom" utan gå och leka nån annanstans. Han blev inte ens tillsagd.
En väns dotter undrade varför det bara var killdockorna i skyltfönstret som spelade "rockgitarr", (tjejdockorna var fansen..),
I. det. oändliga.
Och detta är små exempel från en vanlig, välmående kvinnas liv i ett av världens mest jämställda länder. Klart att man blir förbannad ibland.
SERVERING MED EN TWIST!
För någon månad sen satte jag mig på ett lämpligt tåg och for till goda kvinns i Göteborg, staden i väst. Göteborg känns fortfarande lite som hem trots att det var en hoper år sen jag bodde där och levde nåt slags bergochdalbaneliv med lösögonfransar och strålkastarljus å ena sidan och ångest och ruelse å andra sidan. Däremellan pendlade jag med swebus express. Alltihop var ändå betydligt roligare än vad det kan tänkas låta som!
Men innan detta leverne nådde sin peak bodde jag även ett par år på folkis i Mölnlycke och det var alltså där jag rände in i ett koppel härliga männniskor, och det var nu tre ur den skaran jag var på väg till den aktuella helgen.
Då det är en tämligen talför och åsiktsrik grupp individer hade själva organisatören, ja, nu är vi väl alla fyra det, men en av oss hade planerat den här helgen på föredömligt vis och alltså tagit med i beräkningen att en afton helt enkelt skulle ge oss för lite tid för all djupdykning, uppdatering och fria associationer. Alltså träffades vi vid lunchtid ena dagen för intagande av skaldjursplatå, för att sedan checka in oss på våra hotellrum för mellanlandning och därefter hoppa på vagnen till Hagabadet vid Järntorget. Planen var bad, snack och lite flärd och avsluta det hela med en trerätters i den lilla mysiga restaurangen i anslutning till spa-badhuset.
Det blev bad, det blev snack och det blev flärd, nästan...
När vi piffat oss i ordning gled vi in i restaurangen. Huvuden vändes och vi hörde folk kippa efter andan. Vi osade av intelligens och skönhet. Oemotståndligt naturligtvis. Vi visades till våra platser av en servitris och satte oss tillrätta vid vårt bord, beställde in en flaska vin och gjorde våra beställningar. Föga kunde vi då ana att vår servitris för aftonen var i ett mycket skört state of mind och att hennes liv låg och vägde på den tunna linjen mellan charmig förvirring och total förödelse. Hur det förhöll sig med detta fick vi snart en aning om då hon efter 15 minuter och en påminnelse från vår sida om att vi ännu inte fått vårt vin, närmade sig vårt bord med ökad intensitet i blicken, något förhöjd puls och en redan öppnad vinflaska endast till hälften fylld med vin. (I det här läget uppfattade jag ändå flaskan som halvfull och inte halvtom, vilket säger att kvällen hittills tankat mig med energi och ljus syn på livet).
"Förlåt att jag dröjde med ert vin, men jag hittade inte vinöppnaren och då fick jag ta en flaska som redan var öppnad.. men vi bjuder på den här."
Med oss i detta världsvana och driftiga sällskap har vi en kvinna som är krönt mästarinna i konsten att uttrycka sig milt, trevligt och dräpande i samma andetag. Hon kom att föra vår talan:
"Jaha, så kan det gå. Men ni har inte nån annan korkskruv då? Jag tänker, när vi nu är på en restaurang."
Nej, det hade de inte, men kocken bodde visst inte långt härifrån så han hade precis ilat hem för att hämta sin privata och för hemmabruk avsedda korkskruv. Iförd kockmössa och köttyxa tänker jag mig.
Vi tänkte återgå till vårt bröd som vi fått till bordet i samband med vår ankomst, men den tjänstvilliga, trevliga servitrisen behagade dröja sig kvar för att knyta an till oss som en kompensation för dröjsmålet och ville dela sina tankar med oss om vad som i herrans namn denna lilla skruvbatting kunde ha tagit vägen, och hur lustigt det var att det kunde hända nu då det aldrig hade hänt förut. Vi log, vi förstod, vi stöttade.
Då det är en tämligen talför och åsiktsrik grupp individer hade själva organisatören, ja, nu är vi väl alla fyra det, men en av oss hade planerat den här helgen på föredömligt vis och alltså tagit med i beräkningen att en afton helt enkelt skulle ge oss för lite tid för all djupdykning, uppdatering och fria associationer. Alltså träffades vi vid lunchtid ena dagen för intagande av skaldjursplatå, för att sedan checka in oss på våra hotellrum för mellanlandning och därefter hoppa på vagnen till Hagabadet vid Järntorget. Planen var bad, snack och lite flärd och avsluta det hela med en trerätters i den lilla mysiga restaurangen i anslutning till spa-badhuset.
Det blev bad, det blev snack och det blev flärd, nästan...
När vi piffat oss i ordning gled vi in i restaurangen. Huvuden vändes och vi hörde folk kippa efter andan. Vi osade av intelligens och skönhet. Oemotståndligt naturligtvis. Vi visades till våra platser av en servitris och satte oss tillrätta vid vårt bord, beställde in en flaska vin och gjorde våra beställningar. Föga kunde vi då ana att vår servitris för aftonen var i ett mycket skört state of mind och att hennes liv låg och vägde på den tunna linjen mellan charmig förvirring och total förödelse. Hur det förhöll sig med detta fick vi snart en aning om då hon efter 15 minuter och en påminnelse från vår sida om att vi ännu inte fått vårt vin, närmade sig vårt bord med ökad intensitet i blicken, något förhöjd puls och en redan öppnad vinflaska endast till hälften fylld med vin. (I det här läget uppfattade jag ändå flaskan som halvfull och inte halvtom, vilket säger att kvällen hittills tankat mig med energi och ljus syn på livet).
"Förlåt att jag dröjde med ert vin, men jag hittade inte vinöppnaren och då fick jag ta en flaska som redan var öppnad.. men vi bjuder på den här."
Med oss i detta världsvana och driftiga sällskap har vi en kvinna som är krönt mästarinna i konsten att uttrycka sig milt, trevligt och dräpande i samma andetag. Hon kom att föra vår talan:
"Jaha, så kan det gå. Men ni har inte nån annan korkskruv då? Jag tänker, när vi nu är på en restaurang."
Nej, det hade de inte, men kocken bodde visst inte långt härifrån så han hade precis ilat hem för att hämta sin privata och för hemmabruk avsedda korkskruv. Iförd kockmössa och köttyxa tänker jag mig.
Vi tänkte återgå till vårt bröd som vi fått till bordet i samband med vår ankomst, men den tjänstvilliga, trevliga servitrisen behagade dröja sig kvar för att knyta an till oss som en kompensation för dröjsmålet och ville dela sina tankar med oss om vad som i herrans namn denna lilla skruvbatting kunde ha tagit vägen, och hur lustigt det var att det kunde hända nu då det aldrig hade hänt förut. Vi log, vi förstod, vi stöttade.
Till sist gick hon för att fortsätta sin jakt.
Vi återgår till vårt samtal och tar våra första tuggor av brödet. Kvinnan med den syrliga tungan stannade upp mitt i en tugga och något stelt uttryck svepte över hennes ansikte. Så plockade hon ut en avbiten tand. Ett solrosfrö hade tagit knäcken på kronan.
Men ingen i hennes klass kommer oförberedd till en restaurang, så hon ringde snabbt upp sin tandläkare för konsultation runt 22-snåret en lördagkväll. Dessvärre fick hon inget svar och valde att vänta till den traditionella arbetsveckan tagit fart. Gott så.
Efter ett tag gör servitrisen åter entré, glad och lättat i sin uppsyn den här gången. Hon stegar fram och berättar upprymt att hon nu faktiskt har hittat korkskruven.
"Jo, den hade fastnat i en gästs kofta! Jag såg den när jag gick förbi!"
"jamen så bra att det löste sig. Sånt där är ju lätt hänt."
Vi återgår till vårt samtal och tar våra första tuggor av brödet. Kvinnan med den syrliga tungan stannade upp mitt i en tugga och något stelt uttryck svepte över hennes ansikte. Så plockade hon ut en avbiten tand. Ett solrosfrö hade tagit knäcken på kronan.
Men ingen i hennes klass kommer oförberedd till en restaurang, så hon ringde snabbt upp sin tandläkare för konsultation runt 22-snåret en lördagkväll. Dessvärre fick hon inget svar och valde att vänta till den traditionella arbetsveckan tagit fart. Gott så.
Efter ett tag gör servitrisen åter entré, glad och lättat i sin uppsyn den här gången. Hon stegar fram och berättar upprymt att hon nu faktiskt har hittat korkskruven.
"Jo, den hade fastnat i en gästs kofta! Jag såg den när jag gick förbi!"
"jamen så bra att det löste sig. Sånt där är ju lätt hänt."
Extraordinärt.
In kom hon snart med vinet och ordningen började närma sig återställd. Men då var det dags att få in maten.
Jag och en av mina vänner fick det vi beställt utan mankemang. Därefter blev det återigen lite stökigt för vår tappra servitris. Ännu upprymd över att ha funnit korkskruven i gästens kofta och kunnat lösa situationen med vinet stegar hon frejdigt in i salongen med svängig stil och närmar sig vårt bord tillsammans med ankbrösten på tallrikarna. Hon börjar glatt berätta om rätten så ena tallriken vinglar till betänkligt för att ögonblicket senare explodera på golvet bredvid min väninna som redan offrat en bit tand för att riktigt få en helhetsupplevelse av kvällen.Servitrisen blir rödkindad och har en högre frekvens än tidigare på sin röst och känner nog att kvoten med misstag nog är fylld vad det gäller hennes insats för det här sällskapet.Hon vill bara att det ska vara över. Rafsar med sig tallriksbitarna ut till köket, stöter till besticken vid grannbordet på vägen ut. Sorti.
In kom hon snart med vinet och ordningen började närma sig återställd. Men då var det dags att få in maten.
Jag och en av mina vänner fick det vi beställt utan mankemang. Därefter blev det återigen lite stökigt för vår tappra servitris. Ännu upprymd över att ha funnit korkskruven i gästens kofta och kunnat lösa situationen med vinet stegar hon frejdigt in i salongen med svängig stil och närmar sig vårt bord tillsammans med ankbrösten på tallrikarna. Hon börjar glatt berätta om rätten så ena tallriken vinglar till betänkligt för att ögonblicket senare explodera på golvet bredvid min väninna som redan offrat en bit tand för att riktigt få en helhetsupplevelse av kvällen.Servitrisen blir rödkindad och har en högre frekvens än tidigare på sin röst och känner nog att kvoten med misstag nog är fylld vad det gäller hennes insats för det här sällskapet.Hon vill bara att det ska vara över. Rafsar med sig tallriksbitarna ut till köket, stöter till besticken vid grannbordet på vägen ut. Sorti.
Anka på golv
Tre av fyra fick till sist ändå det vi beställde, den fjärde, en driftig mor och projektledare från vår huvudstad, fick nöja sig med nån form av potatiskaka-substitut eftersom potatiskakan plötsligt och utan någons inblandning tagit slut... Vid det här laget får man ändå anta att kocken hunnit pinna tillbaka till köket efter sitt korkskruvsuppdrag, men tydligen hade han inte längre lust att laga den mat som stod på menyn och då fick projektledaren snällt tugga på sin alternativa mat.
Nåja, middagen fortlöpte utan vidare problem och vi avhandlade ämnen inom kultur, politik, sex, karriär, moderskap och kroppsbehåring. Inga konstigheter.
Efter avslutat måltid tackade vi vår servitris och försäkrade henne om att det blir en bättre dag imorgon. Hon Svarade tacksamt att det nog förhöll sig på det sättet.
Kanske var hon bara himlastormande nykär och lycklig den här servitrisen och hade mer fantastiska saker som pågick i hennes huvud och hjärta än att servera några tjejer en bit djur. Fullt begripligt i så fall!
Vår kvartett drog sig tillbaka till hotellet och fortsatte kvällen där.
Tack, älskade, kloka, starka, driftiga, ärliga, smarta och roliga väninnor för att ni finns!!!!
Inte fulltaliga på bilden tyvärr..
KÄNDISSKAPET!
"Hönshus ska ge familjen egna ägg
Bergmans nya projekt är ett bygge i villaträdgården"
Jag är i tidningen.
Inte för att jag gjort en fantastisk rolltolkning i ett smaskigt drama eller varit magisk i musikalernas musikal. Inte heller för att jag var en av huvudpersonerna i en skandalomsusad galafest eller skrivit den där starka romanen som snart ska översättas till mandarin. Nej, jag peakar stort genom att träda fram i ett riktigt helyllereportage i lokalpressen för att jag ämnar hushålla en handfull fjädriga fän utanför husknuten. Precis som jag tänkte mig min framtid för tio år sen…
Nåja, alltid nåt!
Nu när jag trots allt äntligen breakar kan jag alltså med förtjusning se fram emot ett stort, och rikligt sponsrat kändisskap! Anonyma fans kommer inom kort att skicka custom made fodermatare, kycklinggym med tillhörande spa, reseburar från Louis Vuitton och namnskyltar i mässing att fästa på de näbbprydda damernas värpreden. Jag kommer att sitta utanför den lokala mataffären och signera ägg och klappa barn på huvudet och säga till dem att skolan är viktig så att de sedan kan uppnå precis vad de vill. Jag kommer att vara tillgänglig för mina beundrare i officiella sammanhang, men annars värna om mitt privatliv och röra mig genom byn med tonade rutor på barnvagnen, stora solglasögon och en latte decaf i pappmugg. Nu kommer allt detta att bli verklighet! Jag tackar livet för dess generositet och storhet!
Jag har länge förberett mig på att min tid ska komma och nu när jag äntligen står här på tröskeln till erkännandet och kändisskapet är jag givetvis även införstådd med den smutsigare baksidan av självaste myntet. För ni förstår att allt är inte så fantastiskt som det kan verka för er vanliga människor som står utanför som hänförda betraktare.
Vissa saker har visat sig vara svåra att riktigt förbereda sig på. Redan nu för någon timme sedan skymtade jag ett gäng paparazzis bakom skottkärran! Eller i alla fall betedde sig kaninen lite konstigt. Som att det var någon okänd i trädgåden. Kaniner är ju som bekant väldigt duktiga vaktdjur och varnar instinktivt sina ägare vid fara. Alla kändisar borde ha en dvärgvädur... Riktiga stridspittar. Jag ska ringa Madonna och tipsa.
Kändisskap är också ett utanförskap och det är nu jag kommer att se vilka mina verkliga vänner är.
Nu ska jag hälla upp ett bad med jungfrumjölk och bladguld. Tack för mig.
Annie Mc Feather Bergman
ARG OCH NAKEN!
Hej vad det går som flickan sa. Ett halvår sen jag låg där på förlossningen och tjongade ut en bebistös. Sex månader sen barnmorskan i vild förtjuning höll upp ännu en moderkaka framför mig och min man och med tindrande ögon sa det som tycks ingå i bebisförlösningsmanuset:
"Titta, vad vackert. det kallas för livets träd."
Och det där med livets träd sägs liksom långsamt och andaktsfullt. Visst, jag kan se att det är bra att den funnits och det bär mig inte så mycket emot att titta på den, men i det läget känner jag nog större vördnad för den klibbiga bebisen som luktar rådjur och den världsomvälvande känslan av att faktiskt ha fått, och fött, en ny liten unge. Ett alldeles riktigt litet barn.
No offence, mothercake.
6 månader.
Här har hon just rivit av en argentinsk flamencolåt. Ungen är ett geni!
I övrigt: 3 månaders sommarlov. Alla friska. Allt smått i hemmet sover gott halva dygnet och leker glatt den andra halvan. Min kropp är åter min och träning och renovering fortlöper. Livet är gött... om det inte vore för solens frånvaro och det tröstlösa regnandet. Det förvånar mig inte om jag nästa morgon öppnar dörren och hör cikadorna vråla till ljudet av regnet som dånar ner i backen och ser en kolibri lättjefullt svinga sig i lianerna mellan garaget och päronträdet.
Det många inte vet är att Mullsjö numer räknas till tropikerna. Hyfsat varmt, vansinnigt fuktigt och fullt av konstiga små djur. Alla i krypform.
Från 20.00 är det tyst i huset, släckta äro ljusen. Då tar trivsamt samkväm vid i form av god mat, bra film, yatzymatch eller läsning av allehanda magasin. Klockan blir 23.15. Alltid 23.15. Min man ligger då och läser i en tidning där svartvita gubbar i mustasch pryder omslaget, och jag stör honom genom att ta upp diskussionsämnen som plötsligt kändes viktiga och intressanta att resonera kring. Antingen blir han engagerad och då somnar jag medan han förklarar sin ståndpunkt, eller så blir han inte det och då somnar jag i brist på respons. Därefter är det intensiv sömn tills babywatchen skrapar igång 07.00 eller nån kommer nedbrötandes i trappan med en pruttkudde alternativt sjungandes på Sean den förste banan. Trevligt.
Men ett superlitet djur kan förändra en hel del. Att vakna efter en timme för att någon hävt sig in i innerörat, tagit ett djupt andetag och nu vrålar ett pyttelitet "bzziiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii" 1 millimeter från trumhinnan, är inte okej! INTE okej. Jag vaknar tvärilsk och på nåt sätt vill jag helst vara påklädd när jag är arg. Ilska kräver liksom kläder för att den ska tas på allvar. Så är nu oftast inte fallet då detta utspelar sig. Jag får alltså finna mig i att vara arg utan kläder. Jag rusar upp, muttrar fula ord, tänder lampor och greppar tidningen med svartvita gubbar. Där står jag nu. Högröd, förorättad och redo för strid skärper jag hörseln.
Men då är det tyst, sååååå tyyyyyyst. Jag vet att det sitter en mygga nånstans i rummet och håller för munnen för att inte brista ut i ett avslöjande asgarv över synen av den fåniga kvinnan med sitt desperata vapen i näven. Efter att ha stått sådär ett tag ensam i natten börjar det kännas fånigt. Således släcker jag, kryper till sängs och försäkrar mig om att täcket täcker hela mig och är säkrat även under kroppen. Bara ansiktet och vänster hand som håller om täcket sticker ut lite. Väl dold försöker jag varva ner, klöser lite på det dussin myggbett jag förärats med under tidigare nätter. Efter ett tag känner jag att pulsen går ner och ögonlocken dråsat ihop. Då händer det. ""Bzzziiiiii HUGG". Nästan helt utan förvarning högg hon mig i de få blotttade kvadratcentimetrar av min hand som fanns att tillgå!! Jag rusar upp igen! Naknare och argare än förut står jag återigen på trägolvet med tillhygget höjt! Då vänder sig min make och wingman sömnigt om i sängen och utför slumrande ett stadigt handklapp intill sitt vänstra öra, och sover sedan vidare. Bredvid honom på lakanet ligger en död mygga... Lugnet sänker sig. Jag avlägsnar myggans kropp från lakanet och slänger henne hånfullt i en krukväxt som varit död sedan ett tag, och väser "hasta la vista, baby".
Under tystnad lägger jag mig åter i sängen och tittar på min sovande man med ny beundran i blicken. Så säker i jakt, så dödliga handklapp och så god lokaliseringsförmåga. Jag läggger ömsint min arm om krigarens rygg och somnar om.
"Titta, vad vackert. det kallas för livets träd."
Och det där med livets träd sägs liksom långsamt och andaktsfullt. Visst, jag kan se att det är bra att den funnits och det bär mig inte så mycket emot att titta på den, men i det läget känner jag nog större vördnad för den klibbiga bebisen som luktar rådjur och den världsomvälvande känslan av att faktiskt ha fått, och fött, en ny liten unge. Ett alldeles riktigt litet barn.
No offence, mothercake.
6 månader.
Här har hon just rivit av en argentinsk flamencolåt. Ungen är ett geni!
I övrigt: 3 månaders sommarlov. Alla friska. Allt smått i hemmet sover gott halva dygnet och leker glatt den andra halvan. Min kropp är åter min och träning och renovering fortlöper. Livet är gött... om det inte vore för solens frånvaro och det tröstlösa regnandet. Det förvånar mig inte om jag nästa morgon öppnar dörren och hör cikadorna vråla till ljudet av regnet som dånar ner i backen och ser en kolibri lättjefullt svinga sig i lianerna mellan garaget och päronträdet.
Det många inte vet är att Mullsjö numer räknas till tropikerna. Hyfsat varmt, vansinnigt fuktigt och fullt av konstiga små djur. Alla i krypform.
Från 20.00 är det tyst i huset, släckta äro ljusen. Då tar trivsamt samkväm vid i form av god mat, bra film, yatzymatch eller läsning av allehanda magasin. Klockan blir 23.15. Alltid 23.15. Min man ligger då och läser i en tidning där svartvita gubbar i mustasch pryder omslaget, och jag stör honom genom att ta upp diskussionsämnen som plötsligt kändes viktiga och intressanta att resonera kring. Antingen blir han engagerad och då somnar jag medan han förklarar sin ståndpunkt, eller så blir han inte det och då somnar jag i brist på respons. Därefter är det intensiv sömn tills babywatchen skrapar igång 07.00 eller nån kommer nedbrötandes i trappan med en pruttkudde alternativt sjungandes på Sean den förste banan. Trevligt.
Men ett superlitet djur kan förändra en hel del. Att vakna efter en timme för att någon hävt sig in i innerörat, tagit ett djupt andetag och nu vrålar ett pyttelitet "bzziiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii" 1 millimeter från trumhinnan, är inte okej! INTE okej. Jag vaknar tvärilsk och på nåt sätt vill jag helst vara påklädd när jag är arg. Ilska kräver liksom kläder för att den ska tas på allvar. Så är nu oftast inte fallet då detta utspelar sig. Jag får alltså finna mig i att vara arg utan kläder. Jag rusar upp, muttrar fula ord, tänder lampor och greppar tidningen med svartvita gubbar. Där står jag nu. Högröd, förorättad och redo för strid skärper jag hörseln.
Men då är det tyst, sååååå tyyyyyyst. Jag vet att det sitter en mygga nånstans i rummet och håller för munnen för att inte brista ut i ett avslöjande asgarv över synen av den fåniga kvinnan med sitt desperata vapen i näven. Efter att ha stått sådär ett tag ensam i natten börjar det kännas fånigt. Således släcker jag, kryper till sängs och försäkrar mig om att täcket täcker hela mig och är säkrat även under kroppen. Bara ansiktet och vänster hand som håller om täcket sticker ut lite. Väl dold försöker jag varva ner, klöser lite på det dussin myggbett jag förärats med under tidigare nätter. Efter ett tag känner jag att pulsen går ner och ögonlocken dråsat ihop. Då händer det. ""Bzzziiiiii HUGG". Nästan helt utan förvarning högg hon mig i de få blotttade kvadratcentimetrar av min hand som fanns att tillgå!! Jag rusar upp igen! Naknare och argare än förut står jag återigen på trägolvet med tillhygget höjt! Då vänder sig min make och wingman sömnigt om i sängen och utför slumrande ett stadigt handklapp intill sitt vänstra öra, och sover sedan vidare. Bredvid honom på lakanet ligger en död mygga... Lugnet sänker sig. Jag avlägsnar myggans kropp från lakanet och slänger henne hånfullt i en krukväxt som varit död sedan ett tag, och väser "hasta la vista, baby".
Under tystnad lägger jag mig åter i sängen och tittar på min sovande man med ny beundran i blicken. Så säker i jakt, så dödliga handklapp och så god lokaliseringsförmåga. Jag läggger ömsint min arm om krigarens rygg och somnar om.
R . I . P
DÖSKALLAR OCH SAUERKRAUT!
Dottern den äldre har föttter som växer. Det är helt i sin ordning. Fötter gör det inledningsvis. De övriga barnen i hushållet har också fötter som beter sig så. Detta är nånting vi som föräldrar känner till, och vi vet också att det krävs nya skoinköp ett par gånger per år. Det är inte bara skor som plötsligt blir för små, utan detta gäller också strumpor, även om de vanligtvis besitter en mer elastisk egenskap än låt oss säga sneakers gör. De sex växande fötterna i mitt hem hamnar ibland lite i ofas, så det kan vara dags för nya strumpor för två av dem medan de andra fyra trivs bra i de strumpor de redan har. Så var det i det här aktuella fallet. Den äldsta dottern hade strumphälen i hålfoten bara sådär helt plötsligt en dag. Jag hade ändå ett ärende i stan och svängde smidigt in på en av de större affärskedjorna i centrum för att köpa upp mig på några par i passande storlek. En enkel sak, kan man tro.
Jag rörde mig på ett sätt som skulle kunna beskrivas som effektiv strosning och befann mig snart vid strumpstället. Samtidigt som jag i vanlig ordning gruffade nåt för mig själv över märkningar som "pojkstrumpa" och "flickstrumpa" (som om färgställningarna inte var övertydliga nog), konstaterade jag förnöjt det stående erbjudandet "3 för 2" och gav mig i kast med att välja ut några godbitar. Jag hade just plockat till mig det tredje paret, rosa med döskallar för 35 spänn, när jag slängde ett öga på grannstrumpan. Ett par blå med döskallar. För 29 spänn. Hmmm... samma märke, samma mönster men olika färger och därför olika priser?
Jag såg en bit personal skymta fram mellan klädhögarna och haffade henne med all min leende trevlighet. Jag påpekade vänligt att det nog blivit något litet misstag då likadana strumpor kostar olika mycket att ta med sig hem. Jag väntade mig ett "Oj, hoppsan, det var bra attt du såg det. Det ska vi genast ändra på." Jag fick inte det. Däremot hade jag haft turen att stöta ihop med expedit Sauerkraut som dagen till ära föresatt sig att på inga villkor skapa ögonkontakt med folk eller på något sätt ge intryck av att ha tillmötesgående drag i sin person. En uppgift hon tycktes ta på största allvar. Till skillnad från sitt jobb.
"Ja, jag ser att de har olika pris", fick jag tillbaka. Hon fortsatte vika berget av randiga barntröjor och tyckte att ärendet var avslutat. Jag delade inte riktigt den uppfattningen utan påpekade att jag fann det lite märkligt att det förhöll sig på det viset med priserna.
"Ja, de har kommit med olika leveranser." Hon viker lite mer hetsigt nu.
Nu har jag bara bestämt mig för att rätt ska vara rätt. Jag frågar henne med mildaste av toner om hon inte upplevver det som lite märkligt att likadana strumpor med samma fabrikat, hänger bredvid varandra i en butik och är märkta med två olika priser? Jo, det kunde hon drista sig att hålla med om (fortfarande vikandes tröjor). Jag undrade då vidare vad som skulle kunna tänkas vara orsaken till detta. Svaret blev ett snäsigt "Ja, det kan bli så när de kommer med olika transporter."
Jaha, så samma vara i samma butik har olika priser beroende på om de kom igår eller för en vecka sen? Lite som bäst före datum, där de med kort datum säljs till reducerat pris?
Här nånstans avbröt hon sitt infernaliska vikande, såg mig äntligen i ögonen och suckade argt: "Jamen, det kan bli så, ska jag gå och kolla eller?" "Ja, tack vilken fin idé, det får du hemskt gärna göra", sa jag.
Fräsande och osande lämnade hon det randiga berget och stolpade bort till kassan med mina strumppar som jag vänligt bistått henne med. Efter en stund kom hon tillbaka, sur och förnärmad på nåt sätt och sa att någon kollega gjort nåt fel vid märkningen då de gick in i kassan för 29 kronor trots att det stod 35 på lappen. Jaha, vad bra att det löste sig tyckte jag och kände att om jag så yppar ett enda ord till så kommer den här kvinnan att blåsa huvudet av mig. Då jag starkt ogillar att folk är arga på mig höll jag så min käft efter att först bara jättesnabbt nämna att hon kanske-vill-märka-om-de-strumpor-jag-tänkt-köpa-så-att-det-inte-skulle-bli-något-problem-när-jag-kom-till-kassan. Hon drog sitt prismärkarvapen från höften och fyrade snabbt av det mot mina rosa oskyldiga strumpor, varpå jag tackade och snabbt pallrade mig därifrån.
Bakom mig hörde jag ett argt knattrande av prismärkningsvapnet som hon gick bärsärk med inne bland barnstrumporna!
Tycker man att kunder är skit och människor är en dålig sak, ska man inte jobba i butik. Inte ens om man gillar att vika randiga tröjor och sådana finns att tillgå!
Jag rörde mig på ett sätt som skulle kunna beskrivas som effektiv strosning och befann mig snart vid strumpstället. Samtidigt som jag i vanlig ordning gruffade nåt för mig själv över märkningar som "pojkstrumpa" och "flickstrumpa" (som om färgställningarna inte var övertydliga nog), konstaterade jag förnöjt det stående erbjudandet "3 för 2" och gav mig i kast med att välja ut några godbitar. Jag hade just plockat till mig det tredje paret, rosa med döskallar för 35 spänn, när jag slängde ett öga på grannstrumpan. Ett par blå med döskallar. För 29 spänn. Hmmm... samma märke, samma mönster men olika färger och därför olika priser?
Jag såg en bit personal skymta fram mellan klädhögarna och haffade henne med all min leende trevlighet. Jag påpekade vänligt att det nog blivit något litet misstag då likadana strumpor kostar olika mycket att ta med sig hem. Jag väntade mig ett "Oj, hoppsan, det var bra attt du såg det. Det ska vi genast ändra på." Jag fick inte det. Däremot hade jag haft turen att stöta ihop med expedit Sauerkraut som dagen till ära föresatt sig att på inga villkor skapa ögonkontakt med folk eller på något sätt ge intryck av att ha tillmötesgående drag i sin person. En uppgift hon tycktes ta på största allvar. Till skillnad från sitt jobb.
"Ja, jag ser att de har olika pris", fick jag tillbaka. Hon fortsatte vika berget av randiga barntröjor och tyckte att ärendet var avslutat. Jag delade inte riktigt den uppfattningen utan påpekade att jag fann det lite märkligt att det förhöll sig på det viset med priserna.
"Ja, de har kommit med olika leveranser." Hon viker lite mer hetsigt nu.
Nu har jag bara bestämt mig för att rätt ska vara rätt. Jag frågar henne med mildaste av toner om hon inte upplevver det som lite märkligt att likadana strumpor med samma fabrikat, hänger bredvid varandra i en butik och är märkta med två olika priser? Jo, det kunde hon drista sig att hålla med om (fortfarande vikandes tröjor). Jag undrade då vidare vad som skulle kunna tänkas vara orsaken till detta. Svaret blev ett snäsigt "Ja, det kan bli så när de kommer med olika transporter."
Jaha, så samma vara i samma butik har olika priser beroende på om de kom igår eller för en vecka sen? Lite som bäst före datum, där de med kort datum säljs till reducerat pris?
Här nånstans avbröt hon sitt infernaliska vikande, såg mig äntligen i ögonen och suckade argt: "Jamen, det kan bli så, ska jag gå och kolla eller?" "Ja, tack vilken fin idé, det får du hemskt gärna göra", sa jag.
Fräsande och osande lämnade hon det randiga berget och stolpade bort till kassan med mina strumppar som jag vänligt bistått henne med. Efter en stund kom hon tillbaka, sur och förnärmad på nåt sätt och sa att någon kollega gjort nåt fel vid märkningen då de gick in i kassan för 29 kronor trots att det stod 35 på lappen. Jaha, vad bra att det löste sig tyckte jag och kände att om jag så yppar ett enda ord till så kommer den här kvinnan att blåsa huvudet av mig. Då jag starkt ogillar att folk är arga på mig höll jag så min käft efter att först bara jättesnabbt nämna att hon kanske-vill-märka-om-de-strumpor-jag-tänkt-köpa-så-att-det-inte-skulle-bli-något-problem-när-jag-kom-till-kassan. Hon drog sitt prismärkarvapen från höften och fyrade snabbt av det mot mina rosa oskyldiga strumpor, varpå jag tackade och snabbt pallrade mig därifrån.
Bakom mig hörde jag ett argt knattrande av prismärkningsvapnet som hon gick bärsärk med inne bland barnstrumporna!
Tycker man att kunder är skit och människor är en dålig sak, ska man inte jobba i butik. Inte ens om man gillar att vika randiga tröjor och sådana finns att tillgå!
Strumpor med en mycket arg liten prislapp!
THE DÄCKWHISPERER!
50 minuter har gått sedan jag körde in genom Hades portar. Jag funderar på vilket jag njuter mest av.. snålblåsten, vyn över skitiga och trasiga däck, eller möjligen den oslagbara kombinationen av de båda? Herregud! Hur lång tid ska det behöva ta att slänga på några däck?!?!
Som föräldraledig är man den som står för flexibiliteten i vardagen, rent sysselsättningsmässigt alltså. Vissa typer av uppdrag tillfaller således helt naturligt den som för perioden är den hemmavarande parten. Just nu är det jag. Med jämna mellanrum dyker det ju upp saker som måste göras på kontorstid och då är det den "ledige" som får det på sitt bord. Det kan handla om att ta bilen till besiktning, fixa eventuella bankärenden eller gå till BVC och svara på frågor om mat och bebisbajs. I går var mitt uppdrag enligt denna princip, att ta bilen till andra sidan Vättern och få nya sommardäck inköpta, balanserade och monterade på vårt åk.
Allt ter sig underligt färglöst på den här ödesmättade platsen och det grälligaste jag ser är däckmannens grå arbetsställ prytt med de karakteristiska fläckarna i svart, som skymtar förbi innanför garagedörrarna nere i källarhålan. Inte en människa har synts till på hela tiden och jag finner mig själv och min rump förvisad till en knögglig liten betongklump i ett skjul med plåttak. Mycket pigggt. Här sitter jag nu och blickar ut över travar av bråte. Humöret sjunker i takt med kroppstemperaturen och jag känner hur en extremn tristess byggs upp inom mig och liksom går ut i kroppen och blir fysisk!
Situationen påminner om en prao-plats jag hade som 14-åring då jag hamnade just på en däckmonteringsfirma. Gubbarna som jobbade där hade aldrig haft en tjej som praktikant där förut och jag citerar: "Ja, killarna brukar ju få hjälpa till med däckmonteringen, men.. ja, du kan väl städa fikarummet.." Jag dammsög lite, cyklade hem på lunchen den dagen och gick aldrig tillbaka. Men fram till lunchrasten efter att ha städat lite pliktskyldigt, strosade jag runt i monteringshallen och memorerade så många däcknummer som möjligt för att pånågot sätt driva minutvisaren framför mig. En liknande överlevnadsstrategi var det som slog till hos mig nu.
Det inledande korta mötet med däckmannen var till en början trevligt, för att sedan bli märkligt och till slut lite hotfullt. Det har nämligen visat sig att det finns en hel värld där ute som jag bara inte förstår. Jag förstår inte däck. Jag kan titta på dem, men jag ser dem inte. Men det gjorde han. Han talade varmt om de här gummidoningarna och tycktes ha en personlig relation till dem alla och envar. Fint så. Men besvärande nog bar också den här däckschamanen på en missionerande sida som så gärna ville inviga mig i det han såg. Han stirrade mig in i ögonen när han sjöng sin gospel om sifferförkortningar som skulle stå för djup, mönster och trycktålighet och jag kunde läsa små stråk av sorg och förakt i hans sårade blick när jag inte kunde ge honom annat än noll och intet i gensvar. Jag ville bara ha mina däck bytta. Det var en besviken liten man som lommade ner i källarhålan med mina gamla däck.
50 minuter senare kryllar det alltså av rastlöshet i kroppen och jag vet nu att staketet bestående av ett galler uppsatt mellan några stolpar, är 26 hål högt (26,5 hål om man räknar med den lilla biten högst upp som fästet sitter i)Jag roar mig vidare med att skapa ett anagram av orden "köper, byter, säljer" som står tryckta över den skeva dörren som leder in till kontoret. Jag har just beslutat mig för "Per röker, byter ej säl", när the däckwhisperer gör entré ur sin källarhåla och kommer storstilat ut med lufttrycksmojen i ena handen och rullandes däck med den andra. Jag sitter kvar i bilen medan däcken slutligen monteras på under mig och jag kan äntligen åka därifrån. Tretusenfyrahundra kronor och åttio minuter fattigare.
Men bilen går bra...
Vägen ut!
Som föräldraledig är man den som står för flexibiliteten i vardagen, rent sysselsättningsmässigt alltså. Vissa typer av uppdrag tillfaller således helt naturligt den som för perioden är den hemmavarande parten. Just nu är det jag. Med jämna mellanrum dyker det ju upp saker som måste göras på kontorstid och då är det den "ledige" som får det på sitt bord. Det kan handla om att ta bilen till besiktning, fixa eventuella bankärenden eller gå till BVC och svara på frågor om mat och bebisbajs. I går var mitt uppdrag enligt denna princip, att ta bilen till andra sidan Vättern och få nya sommardäck inköpta, balanserade och monterade på vårt åk.
Allt ter sig underligt färglöst på den här ödesmättade platsen och det grälligaste jag ser är däckmannens grå arbetsställ prytt med de karakteristiska fläckarna i svart, som skymtar förbi innanför garagedörrarna nere i källarhålan. Inte en människa har synts till på hela tiden och jag finner mig själv och min rump förvisad till en knögglig liten betongklump i ett skjul med plåttak. Mycket pigggt. Här sitter jag nu och blickar ut över travar av bråte. Humöret sjunker i takt med kroppstemperaturen och jag känner hur en extremn tristess byggs upp inom mig och liksom går ut i kroppen och blir fysisk!
Situationen påminner om en prao-plats jag hade som 14-åring då jag hamnade just på en däckmonteringsfirma. Gubbarna som jobbade där hade aldrig haft en tjej som praktikant där förut och jag citerar: "Ja, killarna brukar ju få hjälpa till med däckmonteringen, men.. ja, du kan väl städa fikarummet.." Jag dammsög lite, cyklade hem på lunchen den dagen och gick aldrig tillbaka. Men fram till lunchrasten efter att ha städat lite pliktskyldigt, strosade jag runt i monteringshallen och memorerade så många däcknummer som möjligt för att pånågot sätt driva minutvisaren framför mig. En liknande överlevnadsstrategi var det som slog till hos mig nu.
Det inledande korta mötet med däckmannen var till en början trevligt, för att sedan bli märkligt och till slut lite hotfullt. Det har nämligen visat sig att det finns en hel värld där ute som jag bara inte förstår. Jag förstår inte däck. Jag kan titta på dem, men jag ser dem inte. Men det gjorde han. Han talade varmt om de här gummidoningarna och tycktes ha en personlig relation till dem alla och envar. Fint så. Men besvärande nog bar också den här däckschamanen på en missionerande sida som så gärna ville inviga mig i det han såg. Han stirrade mig in i ögonen när han sjöng sin gospel om sifferförkortningar som skulle stå för djup, mönster och trycktålighet och jag kunde läsa små stråk av sorg och förakt i hans sårade blick när jag inte kunde ge honom annat än noll och intet i gensvar. Jag ville bara ha mina däck bytta. Det var en besviken liten man som lommade ner i källarhålan med mina gamla däck.
50 minuter senare kryllar det alltså av rastlöshet i kroppen och jag vet nu att staketet bestående av ett galler uppsatt mellan några stolpar, är 26 hål högt (26,5 hål om man räknar med den lilla biten högst upp som fästet sitter i)Jag roar mig vidare med att skapa ett anagram av orden "köper, byter, säljer" som står tryckta över den skeva dörren som leder in till kontoret. Jag har just beslutat mig för "Per röker, byter ej säl", när the däckwhisperer gör entré ur sin källarhåla och kommer storstilat ut med lufttrycksmojen i ena handen och rullandes däck med den andra. Jag sitter kvar i bilen medan däcken slutligen monteras på under mig och jag kan äntligen åka därifrån. Tretusenfyrahundra kronor och åttio minuter fattigare.
Men bilen går bra...
Vägen ut!
PRAVIDEL - UTEKVÄLL PÅ BURK!?
Alltså! Låt oss prata lite om bröst och brunsås här en stund. Så här inledningsvis vill jag vara tydlig med att jag gillar bröst. Jag är tacksam för mina bröst. De har behandlat mig väl genom livet, vi har haft mycket roligt tillsammans och förvisso i unga år även stött på en del motgångar, men jag skulle säga att vi har en fin relation som bygger på ömsesidig respekt och tolerans. Hur jag känner för brunsås varierar. Som sås helt okej, som känsla helt värdelös.
Mina bröst och jag har följts åt på ett fint sätt genom graviditeten som för en månad sen utmynnade i en förlossning. De har varit extra runda, fina och på gott humör hela vägen, so far so good. Men så plötsligt för ett par veckor sen bestämde de sig för att lägga sig i bakhåll och helt enkelt en afton attackera mig i mitt svagaste ögonblick. Jag blickar ner mot min vanligtvis väl proportioneliga barm och möts helt oväntat av två aggressivt stirrande Dolly-kanoner som ser ut att vilja ta över min kropp. Drivna av trots och inte vet jag, (men Ranelid har säkert en teori)... hade de helt enkelt blåst upp sina egon med mjölk! Ja, detta är ju något att vänta av en kvinna som fött sitt tredje barn kan den oinvigde läsaren då tycka, men till saken hör att vi hade en deal! En överenskommelse om att vi inte skulle jobba så den här gången. De båda tu hade till och med i samband med förlossningen begåvats med varsin tablett för att förhindra detta okontrollerade mjölproducerande. Jag stirrade ner dem så hotfullt jag kunde och ringde samtidigt BB och frågade vad de har gjort med mina godingar och om de har snackat över dem på sin sida utan min vetskap. Barnmorskan lade all skuld på min kropp och pekade särskilt ut mina boobisar och menade att de är så starka i sig själva och hade helt sonika negligerat piller och på eget bevåg åstadkommit dessa monstruösa, hårda, ogästvänliga och värkande bomber. Intressant tyckte de. Synd, tyckte jag.
Samtalet var absurt och vi pratade liksom över huvudet på brösten. Det hela resulterade till slut i att ett recept på mjölkstopparpiller mejlades till ett apotek nära mig. Jag fick alltså ett litet medikament utskrivet åt mig vars enda syfte var att stoppa produktionen i fabriken. Förr lindade man helt enkelt doningarna när mjölken inte var önskvärd. Pravidel är det som gäller nu. Ja, medicinen heter så alltså.
Att läsa bipacksedeln till vilket läkemedel som helst kan få en att tro att en plötslig ondbråd död är en rimlig effekt att vänta sig. Huvudvärk, trötthet, magproblem och försämrad aptit är att betrakta som en regel. Att läsa bipacksedeln till Pravidel bjuder dock på lite fler överraskningar. Utöver skitsaker som hjärtinfarkt, epileptiska anfall, blödande tarmar, slaganfall och psykiska störningar är möjliga bieffekter, låt mig citera: "spelmani (överdrivet sysslande med hasardspel utan förmåga att hejda sig) samt ökad sexuell lust". Festligt! Låter ju som en bättre utekväll. Man kan ju dock fråga sig lite vad tusan det är för ämne som kan kila in i en männniskas kropp och få denna att signalera till hjärnan att nu vore det gött med lite Svarte Petter med en peng eller två som insats. Och är inte Svarte Petter ovanligt snygg i kväll förresten...
På Fass kan man också läsa att det aktuella läkemedlet vanligtvis ges till patienter med Parkinsson... och till kvinnor som inte önskar mjölk i sina bröst. Hmm... otippat att dessa grupper skulle ha en gemensam nämnare när det kom till behandling.
Huvudvärk, trötthet, yrsel och hallucinationer står under rubriken "vanliga biverkningar", men hur ofta drabbas man egentligen av det där som står på bipacken tänkte jag.
Jag tog en tablett.
Ridå.
Allt blev svart och avtrubbat. Jag somnade i princip sittande med dunkande huvud, grät över livet och världens sorger, såg barnen i blyertsgrått, mådde tokilla och kände konstiga lukter och metalliska smaker. (Konstigt nog inte ett dugg sugen på att gå på casino och ragga upp en croupier vid tillfället)... Sen fick det vara bra. Jag slutade med eländet, dimmorna lättade efter ett halvt dygn, brösten fatttade poängen och stillade sig på egen hand och så blev livet fint igen!
Men det får ju en att undra hur mycket av en själv som är en själv liksom, och hur mycket som är ren kemi. Är positiva människor som de är för att de har lite lyckade kopplingar i skallen och lite goa hormon som råkat hamna rätt? Om en vårbäck kan bli till brunsås efter att bara ha tagit ett litet piller... vad är då jag och vad är kemi?
Med Pravidel och utan Pravidel
Nåja, mina godingar är tillbaka, kropppen glad och sinnet lätt och barnen är återigen i färg. Alla är friska, våren står och filurar bakom snowracern och inspirationen är tillbaka! Undrar om det är jag eller mina hormoner som gör att jag vill tapetsera i morgon...
Mina bröst och jag har följts åt på ett fint sätt genom graviditeten som för en månad sen utmynnade i en förlossning. De har varit extra runda, fina och på gott humör hela vägen, so far so good. Men så plötsligt för ett par veckor sen bestämde de sig för att lägga sig i bakhåll och helt enkelt en afton attackera mig i mitt svagaste ögonblick. Jag blickar ner mot min vanligtvis väl proportioneliga barm och möts helt oväntat av två aggressivt stirrande Dolly-kanoner som ser ut att vilja ta över min kropp. Drivna av trots och inte vet jag, (men Ranelid har säkert en teori)... hade de helt enkelt blåst upp sina egon med mjölk! Ja, detta är ju något att vänta av en kvinna som fött sitt tredje barn kan den oinvigde läsaren då tycka, men till saken hör att vi hade en deal! En överenskommelse om att vi inte skulle jobba så den här gången. De båda tu hade till och med i samband med förlossningen begåvats med varsin tablett för att förhindra detta okontrollerade mjölproducerande. Jag stirrade ner dem så hotfullt jag kunde och ringde samtidigt BB och frågade vad de har gjort med mina godingar och om de har snackat över dem på sin sida utan min vetskap. Barnmorskan lade all skuld på min kropp och pekade särskilt ut mina boobisar och menade att de är så starka i sig själva och hade helt sonika negligerat piller och på eget bevåg åstadkommit dessa monstruösa, hårda, ogästvänliga och värkande bomber. Intressant tyckte de. Synd, tyckte jag.
Samtalet var absurt och vi pratade liksom över huvudet på brösten. Det hela resulterade till slut i att ett recept på mjölkstopparpiller mejlades till ett apotek nära mig. Jag fick alltså ett litet medikament utskrivet åt mig vars enda syfte var att stoppa produktionen i fabriken. Förr lindade man helt enkelt doningarna när mjölken inte var önskvärd. Pravidel är det som gäller nu. Ja, medicinen heter så alltså.
Att läsa bipacksedeln till vilket läkemedel som helst kan få en att tro att en plötslig ondbråd död är en rimlig effekt att vänta sig. Huvudvärk, trötthet, magproblem och försämrad aptit är att betrakta som en regel. Att läsa bipacksedeln till Pravidel bjuder dock på lite fler överraskningar. Utöver skitsaker som hjärtinfarkt, epileptiska anfall, blödande tarmar, slaganfall och psykiska störningar är möjliga bieffekter, låt mig citera: "spelmani (överdrivet sysslande med hasardspel utan förmåga att hejda sig) samt ökad sexuell lust". Festligt! Låter ju som en bättre utekväll. Man kan ju dock fråga sig lite vad tusan det är för ämne som kan kila in i en männniskas kropp och få denna att signalera till hjärnan att nu vore det gött med lite Svarte Petter med en peng eller två som insats. Och är inte Svarte Petter ovanligt snygg i kväll förresten...
På Fass kan man också läsa att det aktuella läkemedlet vanligtvis ges till patienter med Parkinsson... och till kvinnor som inte önskar mjölk i sina bröst. Hmm... otippat att dessa grupper skulle ha en gemensam nämnare när det kom till behandling.
Huvudvärk, trötthet, yrsel och hallucinationer står under rubriken "vanliga biverkningar", men hur ofta drabbas man egentligen av det där som står på bipacken tänkte jag.
Jag tog en tablett.
Ridå.
Allt blev svart och avtrubbat. Jag somnade i princip sittande med dunkande huvud, grät över livet och världens sorger, såg barnen i blyertsgrått, mådde tokilla och kände konstiga lukter och metalliska smaker. (Konstigt nog inte ett dugg sugen på att gå på casino och ragga upp en croupier vid tillfället)... Sen fick det vara bra. Jag slutade med eländet, dimmorna lättade efter ett halvt dygn, brösten fatttade poängen och stillade sig på egen hand och så blev livet fint igen!
Men det får ju en att undra hur mycket av en själv som är en själv liksom, och hur mycket som är ren kemi. Är positiva människor som de är för att de har lite lyckade kopplingar i skallen och lite goa hormon som råkat hamna rätt? Om en vårbäck kan bli till brunsås efter att bara ha tagit ett litet piller... vad är då jag och vad är kemi?
Med Pravidel och utan Pravidel
EN NY LITEN MÄNNISKA!
MIRA Wilhelmina Bergman
9/2-2012
två veckor i dag
9/2-2012
två veckor i dag
I dag är det två veckor sen vårt tredje lilla knyte tittade ut och bestämde sig för att ansluta sig till oss andra här på utsidan. Det ÄR konstigt att man liksom kan vara med och göra nya människor, och det är inte mindre konstigt att det händer hela tiden och dagarna i ända. Som tur är inte för en och samma kvinna, för man kan ju lätt uppleva ett visst behov av återhämtning efter en sån här resa.
En osannolikt smidig graviditet, en trevlig resa in till Ryhov följt av en fin och bra förlossning utan övrigt att önska. En till synes frisk liten onge har trillat in i familjen och fått sin rättmätiga plats bland syskon, föräldrar, familj och våra vänner. Mäktigt!
Liten eloge till mig också som den här gången använde mig av lustgas utan att som följd frikostigt dela med mig av smårunda ord och underlivshumor med en salongsberusads okuvade förtjusning. Tyckte själv att jag var osedvanligt klok, klarsynt och metodisk i mitt födande, och sanslöst receptiv för barnmorskornas instruktioner och upplysningar. Det kan eventuellt vara så att någon av de närvarande var av en annan uppfattning, men jag kan ha överseende med deras luddiga minne i så fall... På radion spelades Pink och September.
Två dagar senare dog Whitney Huston.
Som jag tidigare nämnt vet jag inte om det har med saken att göra, men en vecka efter vårt andra barns födelse dog Michael Jackson så nu är det nog bäst att vi spar vår säd.
I övrigt välkomnar jag våren som i dag gör en lite skrytig entré och låter solen vräka sig fram över hustaken och bjuder på nästan överdrivet piggt fågelkvitter och stora snöfria ytor. Vårt lilla berg är snudd på snöfritt och i morse traskade barnen ut genom ytterdörren i fleecejackor. Jag njuter av ett av vårsol lättat sinne och en av förlossning lättad kropp som numera tillåter fri sikt över tår och håriga ben. Att förlora 9 kilo i tyngd och 15 cm i omfång från den ena veckan till den andra gör sitt till. Negativt för magmuskulaturen, men positivt för rörligheten! Kroppen är ändå ganska märklig som klarar av såna här omställningar. Graviditet, förlossning, eftervärkar som ska dra ihop livmodern, hormoner som vrider hjärnan ur led och så lite andra helsikeshormoner som jag inte ens vet vad de är bra för. Säkert är de bra för något. Eller så är det inte det...
en vecka före förlossning två veckor efter förlossning
- ser bara buk - hej, fotrygg!
Vill bara tillägga attt det är så skönt att snart vara ur den här barnmorskevärlden. Vi har haft en fantastisk barnmorska under alla tre graviditeter. Irene Ohlson på kvinnohälsovården i Jönköping är helt enkelt fantastisk!!! I övrigt är jag ganska trött på den undermåliga inkluderingen av pappan från förlossningen och framåt, den maniska synen på amning och bristen på respekt för de som avstår. Vårt beslut att inte amma kommer inte av traumatiska upplevelser eller känsla av misslyckande, men för de kvinnor och par som har en sådan historia kan det säkert upplevas både respektlöst och sårande att ideligen få frågor om det av personal som borde vara införstådda med situationen, om de läst journalen och respekterat parets beslut.
Nu ligger det där bakom oss och vi kan vara familj och föräldrar på vårt sätt, som jag trivs så bra med. Gött!! =)
Välkommen, tjejen!
En osannolikt smidig graviditet, en trevlig resa in till Ryhov följt av en fin och bra förlossning utan övrigt att önska. En till synes frisk liten onge har trillat in i familjen och fått sin rättmätiga plats bland syskon, föräldrar, familj och våra vänner. Mäktigt!
Liten eloge till mig också som den här gången använde mig av lustgas utan att som följd frikostigt dela med mig av smårunda ord och underlivshumor med en salongsberusads okuvade förtjusning. Tyckte själv att jag var osedvanligt klok, klarsynt och metodisk i mitt födande, och sanslöst receptiv för barnmorskornas instruktioner och upplysningar. Det kan eventuellt vara så att någon av de närvarande var av en annan uppfattning, men jag kan ha överseende med deras luddiga minne i så fall... På radion spelades Pink och September.
Två dagar senare dog Whitney Huston.
Som jag tidigare nämnt vet jag inte om det har med saken att göra, men en vecka efter vårt andra barns födelse dog Michael Jackson så nu är det nog bäst att vi spar vår säd.
I övrigt välkomnar jag våren som i dag gör en lite skrytig entré och låter solen vräka sig fram över hustaken och bjuder på nästan överdrivet piggt fågelkvitter och stora snöfria ytor. Vårt lilla berg är snudd på snöfritt och i morse traskade barnen ut genom ytterdörren i fleecejackor. Jag njuter av ett av vårsol lättat sinne och en av förlossning lättad kropp som numera tillåter fri sikt över tår och håriga ben. Att förlora 9 kilo i tyngd och 15 cm i omfång från den ena veckan till den andra gör sitt till. Negativt för magmuskulaturen, men positivt för rörligheten! Kroppen är ändå ganska märklig som klarar av såna här omställningar. Graviditet, förlossning, eftervärkar som ska dra ihop livmodern, hormoner som vrider hjärnan ur led och så lite andra helsikeshormoner som jag inte ens vet vad de är bra för. Säkert är de bra för något. Eller så är det inte det...
en vecka före förlossning två veckor efter förlossning
- ser bara buk - hej, fotrygg!
Vill bara tillägga attt det är så skönt att snart vara ur den här barnmorskevärlden. Vi har haft en fantastisk barnmorska under alla tre graviditeter. Irene Ohlson på kvinnohälsovården i Jönköping är helt enkelt fantastisk!!! I övrigt är jag ganska trött på den undermåliga inkluderingen av pappan från förlossningen och framåt, den maniska synen på amning och bristen på respekt för de som avstår. Vårt beslut att inte amma kommer inte av traumatiska upplevelser eller känsla av misslyckande, men för de kvinnor och par som har en sådan historia kan det säkert upplevas både respektlöst och sårande att ideligen få frågor om det av personal som borde vara införstådda med situationen, om de läst journalen och respekterat parets beslut.
Nu ligger det där bakom oss och vi kan vara familj och föräldrar på vårt sätt, som jag trivs så bra med. Gött!! =)
Välkommen, tjejen!
TVÅNGSSTERILISERING 2012!?
Alltså är det något som triggar igång stridshästen i mig så är det orättvisor av olika slag! Jag har blivit arg två gånger det senaste dygnet. Först blev jag arg när jag läser kortsiktiga konstiga självsäkra uttalanden om att "Alla borde lämplighetsprövas för att få tillstånd att skaffa barn." Visst, detta kan man diskutera på ett hypotetiskt plan och som ett etiskt dilemma, men att uttala det på fullt allvar som en bra lösning på problemet med föräldrar som skadar sina barn på ett eller annat sätt, är bara pinsamt och upprörande korttänkt! Det räcker ju att tänka ett halvt steg längre så ser man ju orimligheten och det oetiska i detta. Kan man tro, men det är oväntat många som inte gör det. Skrämmande! Det hela kom på tal i och med bl.a händelsen med pappan som lämnade sin son i shorts mitt i vintern för att han spelat dåligt i en match.
Hur skulle ett sånt lämplighetsprov se ut? Som inför adoption? Ska överviktiga som löper större risk att dö i förtid nekas försök till familjebildning? Människor med cancer i släkten? Biltjuvar? Männsikor med diagnos av något slag? Arbetssökande? Studerande utan stadig inkomst? Eller bara pedofiler? Det vore ju fint, så kan vi fokusera på att framavla riktiga A-människor... Eller de som redan har barn, hur illa ska man bete sig för att förlora rätten till sina barn? En örfil? En psykisk kränkning? År i missbruksmiljö? Stöld? Eller en förälders lånvariga sjukdom?
Hur skulle man förhindra att dessa olämpliga människor ändå inte gick hem och gjorde bebisar för glatta livet? Tvångssterilisering? Jo, för det gick ju så bra i Sverige mellan 1934 till ca:1975 när man tvångssteriliserade "sinnessvaga" som inte ansågs lämpliga för föräldraskap. En tjusig merit för Sverige jag stolt brukar lyfta fram och känner är etiskt försvarbart...
Och de barn som, trots föräldrarnas av myndigheter förklarade olämplighet, föds. Hur gör vi med dem? Ska de bortadopteras vid födseln? Eller tvångsaborteras i v.20? Finns det utrymme att få sin lämplighet omprövad efter några år? Ska man få tillbaka sitt barn då? Föräldrar som i ren desperation skakar sönder sina bebisar, ska de fråntas sina barn för all framtid, eller som nu få hjälp, stöd och avlastning? Självklart kostar sådana insatser pengar, men jag lägger hellre skattemedel på det än på steriliseringar, tvångsaborter och lämplighetsprövningar på alla som funderar på att bilda familj någon gång.
Om den ena partern i en relation är lämplig och den andra inte, nekas de då fortplantning som par? Eller får de föröka sig ändå, med kravet att den lämpliga parten får hela vårdnaden efter födseln?
Det förvånar mig att i en diskussion med nio inblandade är det bara en som tänker så här, och åtta som tycks mena att det vore bra att statliga verk gick in och bestämde vilka som ska få bilda familj och inte. Märkligt och i min mening synnerligen skrämmande.
Undrar om jag och William hade blivit godkända? Våra två första barn föddes när båda var studerande, utan fasta inkomster. Vi låg under den rekommenderade inkomsten då man räknar med att 5000 kr varje månad går åt till ett barn. Vi fick in ca. 13.500kr tillsammans på den tiden. Med två barn. Jag var också sjukskriven för depression två månader knappt ett år innan första barnet blev till. Dessutom snattade jag ett par hårspännen när jag var 11 år. Tur att ingen frågade om det!
P.s jo, sen blev jag ju arg en gång till, men det handlade om orättvisor och inkonsekvens i uppsatsebedömningar och är en helt annan historia. D.s
Hur skulle ett sånt lämplighetsprov se ut? Som inför adoption? Ska överviktiga som löper större risk att dö i förtid nekas försök till familjebildning? Människor med cancer i släkten? Biltjuvar? Männsikor med diagnos av något slag? Arbetssökande? Studerande utan stadig inkomst? Eller bara pedofiler? Det vore ju fint, så kan vi fokusera på att framavla riktiga A-människor... Eller de som redan har barn, hur illa ska man bete sig för att förlora rätten till sina barn? En örfil? En psykisk kränkning? År i missbruksmiljö? Stöld? Eller en förälders lånvariga sjukdom?
Hur skulle man förhindra att dessa olämpliga människor ändå inte gick hem och gjorde bebisar för glatta livet? Tvångssterilisering? Jo, för det gick ju så bra i Sverige mellan 1934 till ca:1975 när man tvångssteriliserade "sinnessvaga" som inte ansågs lämpliga för föräldraskap. En tjusig merit för Sverige jag stolt brukar lyfta fram och känner är etiskt försvarbart...
Och de barn som, trots föräldrarnas av myndigheter förklarade olämplighet, föds. Hur gör vi med dem? Ska de bortadopteras vid födseln? Eller tvångsaborteras i v.20? Finns det utrymme att få sin lämplighet omprövad efter några år? Ska man få tillbaka sitt barn då? Föräldrar som i ren desperation skakar sönder sina bebisar, ska de fråntas sina barn för all framtid, eller som nu få hjälp, stöd och avlastning? Självklart kostar sådana insatser pengar, men jag lägger hellre skattemedel på det än på steriliseringar, tvångsaborter och lämplighetsprövningar på alla som funderar på att bilda familj någon gång.
Om den ena partern i en relation är lämplig och den andra inte, nekas de då fortplantning som par? Eller får de föröka sig ändå, med kravet att den lämpliga parten får hela vårdnaden efter födseln?
Det förvånar mig att i en diskussion med nio inblandade är det bara en som tänker så här, och åtta som tycks mena att det vore bra att statliga verk gick in och bestämde vilka som ska få bilda familj och inte. Märkligt och i min mening synnerligen skrämmande.
Undrar om jag och William hade blivit godkända? Våra två första barn föddes när båda var studerande, utan fasta inkomster. Vi låg under den rekommenderade inkomsten då man räknar med att 5000 kr varje månad går åt till ett barn. Vi fick in ca. 13.500kr tillsammans på den tiden. Med två barn. Jag var också sjukskriven för depression två månader knappt ett år innan första barnet blev till. Dessutom snattade jag ett par hårspännen när jag var 11 år. Tur att ingen frågade om det!
P.s jo, sen blev jag ju arg en gång till, men det handlade om orättvisor och inkonsekvens i uppsatsebedömningar och är en helt annan historia. D.s
FIX OCH FÄRDIG!
Den lille skvalpande bebisen som finns för beskådan här till höger ska som ni förstår symbolisera den pilt som huserar i min kropp för tillfället. Den har nu bott i mig i 35 hela veckor. Eller nja, imonn har den det.. tror man.. eller 33 förresten eftersom man får två veckor gratis i början.. suck, en vetenskap det där. Eller ovetenskap snarare eftersom man inte vet exakt när äggen trillar ner och allt det där. Nåväl. Idag var jag hur som helst hos min fina barnmorska som sa att bebisen nu är fixerad. Den skvalpar alltså inte runt sådär som på bilden till höger utan sitter nu obönhörligen fast, upp och ner, med huvudet nerkört i ett himla bäcken. Jaha, och där ska den sitta nu i ungefär fem veckor. Och tomt stirra in i en och samma fog. Livat... det är tur att man liksom inte trillar tillbaka i det stadiet senare i livet. Jag är övertygad om att jag skulle hantera det hela betydligt sämre om jag plötsligt fann mig själv sitta fast upp och ner i en säck fylld med vatten nu, än när jag var i samma livssituation som parveln och ännu inte fått blodad tand för det här med luft och upprätt kroppsposition.
Men å andra sidan, nu när jag drar mig till minnes så sa barnmorskan faktiskt inte VAD bebisen är fixerad vid... den kanske är fixerad vid tanken på att någon gång få sätta upp en musikal, skriva en bok eller tugga på en haklapp... Eller är det blicken som är fixerad? I så fall blir ju läget ett annat... Måste fråga nästa gång jag träffar henne. "Fix" står det i journalen hur som helst.
Fixerad bebis?
Men å andra sidan, nu när jag drar mig till minnes så sa barnmorskan faktiskt inte VAD bebisen är fixerad vid... den kanske är fixerad vid tanken på att någon gång få sätta upp en musikal, skriva en bok eller tugga på en haklapp... Eller är det blicken som är fixerad? I så fall blir ju läget ett annat... Måste fråga nästa gång jag träffar henne. "Fix" står det i journalen hur som helst.
Fixerad bebis?
ÅR 2012
Den första dagen anno 2012 började storstilat med dotterns entré nerför trappan på morgonkvisten, när hon lite förvånat och förundrat berättade att hon hade känt under natten att hon hade en lös tand. Vi som står för föräldraskapet här hemma bemötte det hela med skepsis då avkomman i fråga länge fascinerats av lösa tänder. En fascination som knappast bedarrat då hon några dagar tidigare haft beök av storkusinen på 6,5 år som stolt visat upp sina två lösa bissingar. För att visa min goda vilja som mor och stöttande medmänniska kände jag ändå något slentrianmässigt efter på den tandabatting som utpekats, och mycket riktigt så var den verkligen lös! Tanden bredvid ville väl inte vara sämre så den visade sig också glappa lite grann. Lycka för dottern och förvåning för föräldrarna som plötlsigt drabbades av den där "ojvadstoravårabarnharblivit-känslan", som man vid vissa milstolpar anat hos sina egna föräldrar genom tiderna.
Nyårsdagen var också den dag som nappceremonin skulle äga rum. Sonen skulle säga adjö till sina nappar, på sedvanligt sätt. Nyårsdagen för två år sen gjorde flickebarnet detsamma, och nu hade turen kommit till den yngre brodern. Vi satte presentsnören i alla napparna, 13 st blev det nog till slut, och packade oss i väg till Strömsbergsskogen där vi letade upp ett lämpligt träd för pynt av silikon. Där hängdes bitar av trygghet och tröst upp under glada tillrop och stor stolthet hos lilleman. Fint blev det också. Och som alla vet får man ett paket av trädet när man varit så himla redig, så under de kala grenarna i en lövhög kunde en present grävas fram. Glada hågar ångade sedan vidare och styrde upp en tårta som åts för att fira lösa tänder, upphängda nappar och nästan synbart växande barn (både fysiskt och psykiskt)! Fint det!
"Hej då, alla napparna!" Napp- och tandtårta
Sedan dess har den goda andan hållit sig uppe under heldag på Universeum, långa lekdagar i hemmet, frisörbesök, pyjamastrivsel och små utflykter. Bara en sån sak som att alla är friska samtidigt är en ynnest värd att begrunda. Jag trivs ICKE med att vara mammaledig och sånt, men när hela familjen är lediga tillsammans då är det som göttast!
Fåtöljen jag vill ha Nyklippt
I övrigt:
* det är 42 dagar till beräknad bebis
* det är 16 dagar till beräknad examen
* det är 13 dagar till opponering
* jag har hittat en fåtölj som skall bli min och läsas mycken litteratur i
* det är gott att våra renoveringsinsatser faktiskt ger resultat
* jag är livrädd för vinterkräksjuka i dessa höggravida tider
* jag är i ärlighetens namn ganska rädd för vinterkräksjuka i alla möjliga tider...
* jag ska snart ut i det "riktiga" livet och söka jobb och helst få ett jobb och helst vara bra på det jobbet...
* jag överväger att skaffa en sån där flashig telefon, och frågar mig själv varför.
Nu är det te, bok och choklad som hägrar!
Och nästa gång ska jag försöka undvika "mamma-bloggandet" som jag vet kan vara en mycket tröttsam läsning för alla utom möjligtvis den närmaste familjen. ;)
Nyårsdagen var också den dag som nappceremonin skulle äga rum. Sonen skulle säga adjö till sina nappar, på sedvanligt sätt. Nyårsdagen för två år sen gjorde flickebarnet detsamma, och nu hade turen kommit till den yngre brodern. Vi satte presentsnören i alla napparna, 13 st blev det nog till slut, och packade oss i väg till Strömsbergsskogen där vi letade upp ett lämpligt träd för pynt av silikon. Där hängdes bitar av trygghet och tröst upp under glada tillrop och stor stolthet hos lilleman. Fint blev det också. Och som alla vet får man ett paket av trädet när man varit så himla redig, så under de kala grenarna i en lövhög kunde en present grävas fram. Glada hågar ångade sedan vidare och styrde upp en tårta som åts för att fira lösa tänder, upphängda nappar och nästan synbart växande barn (både fysiskt och psykiskt)! Fint det!
"Hej då, alla napparna!" Napp- och tandtårta
Sedan dess har den goda andan hållit sig uppe under heldag på Universeum, långa lekdagar i hemmet, frisörbesök, pyjamastrivsel och små utflykter. Bara en sån sak som att alla är friska samtidigt är en ynnest värd att begrunda. Jag trivs ICKE med att vara mammaledig och sånt, men när hela familjen är lediga tillsammans då är det som göttast!
Fåtöljen jag vill ha Nyklippt
I övrigt:
* det är 42 dagar till beräknad bebis
* det är 16 dagar till beräknad examen
* det är 13 dagar till opponering
* jag har hittat en fåtölj som skall bli min och läsas mycken litteratur i
* det är gott att våra renoveringsinsatser faktiskt ger resultat
* jag är livrädd för vinterkräksjuka i dessa höggravida tider
* jag är i ärlighetens namn ganska rädd för vinterkräksjuka i alla möjliga tider...
* jag ska snart ut i det "riktiga" livet och söka jobb och helst få ett jobb och helst vara bra på det jobbet...
* jag överväger att skaffa en sån där flashig telefon, och frågar mig själv varför.
Nu är det te, bok och choklad som hägrar!
Och nästa gång ska jag försöka undvika "mamma-bloggandet" som jag vet kan vara en mycket tröttsam läsning för alla utom möjligtvis den närmaste familjen. ;)
Loppislycka!
Hej och hallå denna dag av höstnad!
Morgonen startade på värdelöst vis, men därifrån tog det liksom fart för att sedan långsamt runda av sig fint mot aftonen.
Höjdpunkten var att hitta den perfekta tapeten till Lukas blivande rum, avrundningen blev att det ett par timmar senare visade sig att den kostar 900 förmögenheter/rulle. Höjdpunkten var att otippat hitta det perfekta bordet till Ebbas rum och avrundningen att få samtal om att sjukt barn finns att hämta på förskolan. Dagen har trots allt följt en jämn kurva och varit dynamiskt tilltalande på nåt vis.
Nåja, jag väljer att fokusera på roligheterna denna oktoberstund. Att traska in i en risig och rörig loppislokal och där oväntat trilla över det man sporadiskt letat efter i några veckor är lycka! Det är nån slags jägarmänniska i mig som väcks till liv med ett ryck. Hon har höftskynke i skinn och spjut i näven och ska bara ha det där bordet! Det liksom triggar lite extra när det visar sig att en annan kvinna, med inte lika väl utvecklat jaktbegär nosat på samma byte en halvtimme tidigare och velat reservera det. En känsla av att ha spelat korten rätt, att ha kastat spjutet rakt mellan ögonen, eller var man nu med fördel ska träffa ett djur som man ämnar slita i stycken och glufsa i sig till aftonmålet. Vill man träffa ett djur för samkväm kanske en mysig glänta och levande ljus är att föredra, vad vet jag.
Lyckorus är vad det är i alla fall och nu är bytet mitt! Bra bord va?! =)
Del av rum som är typ klart..
Vägg som väntar på tapet från Holland... och det finfina bordet såklart!
Morgonen startade på värdelöst vis, men därifrån tog det liksom fart för att sedan långsamt runda av sig fint mot aftonen.
Höjdpunkten var att hitta den perfekta tapeten till Lukas blivande rum, avrundningen blev att det ett par timmar senare visade sig att den kostar 900 förmögenheter/rulle. Höjdpunkten var att otippat hitta det perfekta bordet till Ebbas rum och avrundningen att få samtal om att sjukt barn finns att hämta på förskolan. Dagen har trots allt följt en jämn kurva och varit dynamiskt tilltalande på nåt vis.
Nåja, jag väljer att fokusera på roligheterna denna oktoberstund. Att traska in i en risig och rörig loppislokal och där oväntat trilla över det man sporadiskt letat efter i några veckor är lycka! Det är nån slags jägarmänniska i mig som väcks till liv med ett ryck. Hon har höftskynke i skinn och spjut i näven och ska bara ha det där bordet! Det liksom triggar lite extra när det visar sig att en annan kvinna, med inte lika väl utvecklat jaktbegär nosat på samma byte en halvtimme tidigare och velat reservera det. En känsla av att ha spelat korten rätt, att ha kastat spjutet rakt mellan ögonen, eller var man nu med fördel ska träffa ett djur som man ämnar slita i stycken och glufsa i sig till aftonmålet. Vill man träffa ett djur för samkväm kanske en mysig glänta och levande ljus är att föredra, vad vet jag.
Lyckorus är vad det är i alla fall och nu är bytet mitt! Bra bord va?! =)
Del av rum som är typ klart..
Vägg som väntar på tapet från Holland... och det finfina bordet såklart!
ÄCKELTOMTENS REVIVAL!
Under min högstudentikosa era ägnades mycket tid åt deltagande och upptåg med pedagogernas sexmästeri. Mången fest anordnades, mången spex skrevs och framfördes och mången utstyrsel skapades. (Sannolikt en vedervärdig kongruensböjning här, vilket jag känner att jag bör visa att jag är medveten om då jag riskerar att ha en och annan blivande svensklärare i läskretsen. Inte så insatt i hur "mången" egentligen brukas, men gillar liksom gunget i ordet.)
Inför en av studieårets största sittningar, nämligen Tomtevakan, skrev jag och min parhäst Sandra ihop ett långt spex som bland annat innehöll två äckeltomtar från Mullsjö som framförde ett nummer modern dans. Min ömma moder hade hjälpt oss och vid sin symaskin om aftonen tillverkat två stora skjortor och utan att blinka även två par trovärdiga hängbröst. Namnade. Så att vi inte skulle ta fel.
Mullsjö. Den ort där vi som unga jönköpingsbor hade placerat våra äckeltomtar i, för att det kändes lite off och bonnigt. Fem år senare visade ödets ironi sitt fnissande ansikte och förde mig och min familj till ett hus just här. I Mullsjö.
Så fyllde då paret Bergmans förstfödda fyra år, och vi skulle anordna vårt första barnkalas. Då jag är lite rädd för barnkalas ville jag helst vara med i en annan skepnad så jag gick ut och rev i mina lådor med utklädningskläder. Redan i första lådan träffade jag på den figur som skulle få vara med på kalaset. Där låg äckeltomtens luva och skjorta, och vips så var saken biff. Hängbrösten mötte dessvärre en gång sitt slutgiltga öde i form av en råtta som efter sin första tugga sannolikt blev överöst av en flod av gula ärtor som måste ha rasat ner över skallen på gnagaren. (Läs om det här) En viss anpassning av luvan var också på sn plats, så jag knöt loss en tampong och en kondom som satt fastknutna i löshåret och satte dit lite pinnar i stället för en barnvänligare version. Voila! Äckeltomten var hemma igen!
Inför en av studieårets största sittningar, nämligen Tomtevakan, skrev jag och min parhäst Sandra ihop ett långt spex som bland annat innehöll två äckeltomtar från Mullsjö som framförde ett nummer modern dans. Min ömma moder hade hjälpt oss och vid sin symaskin om aftonen tillverkat två stora skjortor och utan att blinka även två par trovärdiga hängbröst. Namnade. Så att vi inte skulle ta fel.
Mullsjö. Den ort där vi som unga jönköpingsbor hade placerat våra äckeltomtar i, för att det kändes lite off och bonnigt. Fem år senare visade ödets ironi sitt fnissande ansikte och förde mig och min familj till ett hus just här. I Mullsjö.
Så fyllde då paret Bergmans förstfödda fyra år, och vi skulle anordna vårt första barnkalas. Då jag är lite rädd för barnkalas ville jag helst vara med i en annan skepnad så jag gick ut och rev i mina lådor med utklädningskläder. Redan i första lådan träffade jag på den figur som skulle få vara med på kalaset. Där låg äckeltomtens luva och skjorta, och vips så var saken biff. Hängbrösten mötte dessvärre en gång sitt slutgiltga öde i form av en råtta som efter sin första tugga sannolikt blev överöst av en flod av gula ärtor som måste ha rasat ner över skallen på gnagaren. (Läs om det här) En viss anpassning av luvan var också på sn plats, så jag knöt loss en tampong och en kondom som satt fastknutna i löshåret och satte dit lite pinnar i stället för en barnvänligare version. Voila! Äckeltomten var hemma igen!
Äckeltomten från Mullsjö
Det visade sig att det vimsade runt ett troll här nånstans i skogarna som hade tagit barnens fiskespö som de behövde till fiskdammen. Det var nämligen så att trollet hade glömt bort formeln som trollar bort lukten av barn, så nu stank det av barnkalas i skogen och det enda som hade funnts att tillgå var den här klädnypan. Men när barnen hjälpt trollet att komma på en ramsa och läst den tillsammans, fick de tillbaka spöet och trollet sprang till skogs.
Efter att ett barn bränt sig på nässlor, ett annat klättrat upp i stenröset och ett tredje gett sig av för att leta efter trollet bev det i alla fall fiskdamm och sockerstinna barn med väntat blodsockerfall skickades hemåt nöjda och glada till föräldrar som haft ett par timmar i lugn och ro. Trevligt!
För att slutligen ge den yngsta av våra knallhattar lite sinnesfrid gick vi ut i garaget där trollet lämnat sina kläder och så lekte de äckeltomtar i trädgården. Det du, Sandra! Vi har skapat ett par figurer som nu kommer att slå rot här på orten och en dag skall alla och envar känna till dem och vittneshistorier om att äckeltomtarna har skymtats i skogen kommer att florera. Vilket arv vi ska lämna efter oss!
Det visade sig att det vimsade runt ett troll här nånstans i skogarna som hade tagit barnens fiskespö som de behövde till fiskdammen. Det var nämligen så att trollet hade glömt bort formeln som trollar bort lukten av barn, så nu stank det av barnkalas i skogen och det enda som hade funnts att tillgå var den här klädnypan. Men när barnen hjälpt trollet att komma på en ramsa och läst den tillsammans, fick de tillbaka spöet och trollet sprang till skogs.
Efter att ett barn bränt sig på nässlor, ett annat klättrat upp i stenröset och ett tredje gett sig av för att leta efter trollet bev det i alla fall fiskdamm och sockerstinna barn med väntat blodsockerfall skickades hemåt nöjda och glada till föräldrar som haft ett par timmar i lugn och ro. Trevligt!
För att slutligen ge den yngsta av våra knallhattar lite sinnesfrid gick vi ut i garaget där trollet lämnat sina kläder och så lekte de äckeltomtar i trädgården. Det du, Sandra! Vi har skapat ett par figurer som nu kommer att slå rot här på orten och en dag skall alla och envar känna till dem och vittneshistorier om att äckeltomtarna har skymtats i skogen kommer att florera. Vilket arv vi ska lämna efter oss!
Äckeltomtens arvingar
Men kalaset avöpte väl, vilket stärker denna smått barnkalasfobiska moder. Jag och maken hade den goda smaken att dela upp oss på olika områden så jag konverserade föräldrar och bjöd på kaffe och bulle och William servade de korta små gästerna med saft och tårta, höll flocken samlad och lyckades beundransvärt nog få till en organiserad lek.
Målet är att den en dag ska resas en trästaty på torget i Mullsjö. En äckeltomte i naturlig storlek. Jag satsar på år 2018. Är ni med eller mot?
Förväntansfull tösabit Williams skapelse
Presentöppning. Att luta sig in i den klungan var tapper lekledare
som att sticka in huvudet i en masugn!
Målet är att den en dag ska resas en trästaty på torget i Mullsjö. En äckeltomte i naturlig storlek. Jag satsar på år 2018. Är ni med eller mot?
