anniesauditorium

Tanken från allra första början var att min bror och hans sambo skulle ta sig en flygtur över vår vackra stad med omnejd med en kollega till honom vid spakarna. Den här kollegan är nämligen inte bara ortopedingejör, utan pilot också.
 
Då vi har en dotter som går i gång på flygplan rätt ordentligt (det började med att ett flygplan i Madicken, och sen har hon gått mot tyngre grejer allteftersom), blev vi omtänksamt medbjudna som publik för att hon skulle få chansen att se ett plan på riktigt och på nära håll. Mycket uppskattat vill jag lova! Det var en imponerad och lätt speedad 2-åring som den gode piloten lät klättra runt inne i planet.

Samma dag som vår son föddes, föddes det också en annan liten kille. På samma förlossningsavdelning. Men han klarade sig inte...
Det var en dödsannons insatt i gårdagens JP om deras lille ängel som kom, log och vände om. En Albin.

Jag vill bara skänka dem varma tankar på något sätt. Få saker kan vara värre här i livet än att förlora sitt barn och behöva åka hem till det inredda barnrummet och på något sätt möta verkligheten och leva vidare.

Det sätter onekligen lite perspektiv på saker och ting. Vad är väl sömnlösa nätter, magsjukor och ögoninflammationer egentlligen? Vi fick en frisk son med oss hem och vi har en livlig två-åring som springer runt och härjar och njuter av sommaren.

Vad mer kan man önska?

Nu har som sagt familjelivet på tre blivit till ett på fyra. Det känns mäktigt, stort och ändå förvånansvärt avslappnat på nåt vis. Rutinerna skiljer sig inte så mycket från hur de såg ut före hans ankomst och i början är det ju mest mat och sömn som gäller, vilket är tacksamt eftersom man då har en chans att komma ifatt sig lite grand. 

Jag har dessutom blivit några erfrenheter rikare i samband med den här förlossningen. Jag delar generöst med mig av två av dem här:

Lustgas
Nyttjade aldrig detta när Ebba skulle födas, men har undrat lite stilla hur jag skulle reagera på det. Den här gången blev det rätt intensivt på slutet och barnmorskan frågade om jag skulle vilja prova lustgasen. Med viss initial tveksamhet närmade jag mig denna plastorm med dess gapande käft som skulle komma att omsluta min dito. Efter några värkar som testomgång började jag få in tajmingen på den och har aldrig varit så sömnig i mitt liv tror jag. Jag förklarade för William att jag bara skulle sova lite först och sen föda lite barn. I dimma och motljus hörde jag honom svara att vi kanske skulle göra tvärtom i stället. Det lät inte så klokt i mina öron, men jag kände mig ofattbart storsint och gick med på förslaget.

Sen försvann dåsigheten och salongsberusningen infann sig och övergick i sin tur snart till en lättare fylla. Sakerna och personerna i rummet blev svåra att följa med blicken eftersom de envisades med att flytta sig lite, lite fram och tillbaka
så att de aldrig stod där man sist såg dem. Synnerligen Irriterande beteende om ni frågar mig.

På något sätt kändes det också tydligt att situationen krävde lite grova skämt med sexuella anspelningar som personalen skulle kunna tänkas uppskatta som lite förstklassig underhållning medan de kontrollerade mig invärtes och höll koll på min och bebisens hälsa i form av hjärtfrekvens, födelseförlopp, syretillförsel och annat oviktigt i sammanhanget.

Bad rodnande den arma barnmorskan om ursäkt för min frispråkighet när dimmorna lättat...

BB
Här var vi inte heller i samband med Ebbas födelse då vi åkte hem inom ett dygn och därför fick ligga kvar i ett eget rum på förlossningen i stället. Men nu tillbringade jag alltså lite mer än ett dygn i detta mellanland för nyförlösta.
Halvsittandes i en rullstol prydd med orange flagg med texten "Förlossningen" fastsatt på ryggstödet, rullas man storstilat in i BB:s korridor.

Och det är en annorlunda syn som möter en, och dess motstycke står inte att finna på någon annan plats på jorden. Lågmälda kvinnor hasar runt i allsköns märkliga mystofflor och ljusblå sjukhussärkar och hålls endast uppe med hjälp av ett krampaktigt grepp om den lilla plastlådan på hjul som man tilldelats att ha sin lilla framkrystade parvel i. Den här skjuter man framför sig som en sämre rullator och då den är bredare nertill än upptill slår hjulen ideligen emot stolsben, tidningskorgar eller andra bebislådor. Ljudet av dessa små dämpade krockar bildar tillsammans med toffelhas och bebisgurgel den ljudbilden som ligger över avdelningen. Signifikant för BB-kvinnorna är deras gamnackar och sengångar-aktiga rörelsemönster då de förflyttar sig mellan säng, badrum och dagrum som utgör nån slags helig treenighet. Det småpratas lågmält om hemorrojder, värkar, navelsträngar och smärtlindring medan fäder kommer och går med små kassar som de varit hemma och kärleksfullt packat åt sina kvinnor och deras nya lilla pyre.

En lite magisk och andaktsfull stämning som stor kontrast till den intensitet, styrka och fokusering som råder på förlossningen.

Nu kan man ju tycka att den här lilla bebisen som haft den goda smaken att slå rot i mig snart borde ta och komma ut och sälla sig till oss andra i familjen på andra sidan min kropp. Det är ju inte utan att man längtar som en tok efter att det ska hända! Men så vet man ju också att det innebär att man ska in i dimman liksom. Första tiden lär gå åt till att lära känna den lille typen, hitta nya rutiner som fungerar för alla inblandade, försöka lokalisera sina magmuskler och leta upp sin tyngdpunkt på nytt etc etc. Alltså vore det nog att betrakta som klokt att försöka njuta av den här sista tiden pre-bebis, och inte bara låta den bli ett längtande till något annat. Allting har ju sin tid, som bekant.

Så vad blir det av denna dag? En av de sista med en familj på tre. Dottern går sin sista vecka på förskolan nu och både W och jag är klara i skolan för terminen. Igår blev det till Ebbas stora förtjusning picnic i vattenledningsparken med bror min och hans goda sambo. Hon hittade en "spunk", skrapade knät och såg nästan en ekorre. En lyckad utflykt helt enkelt.


Idag satsar nog herr och fru Bergman på en lunch på tu man hand. I solen på en uteservering i stan. Små livets njutningar som förtjänar sin uppmärksamhet!

Tjopp och hej!

I gryningen var den havande kvinnan uppe och vinkade mjukt leende av man och barn genom köksfönstret.  Solen öste in sina honungslena strålar genom fönstren och välsignade vårt hem med sitt varma sken.

Fylld av hemmafrusanda fjädrade jag på lätta fötter mot den vitlaserade kökshyllan och letade fram en bok fylld av recept på hemvävdhet. Jag tänkte mig att baka "några trevliga små kakor så här till helgen" (redan här hade jag med viss självinsikt kunnat skönja varningsklockorna som frenetiskt ringande försökte nå mig genom dimman). Mitt bläddrande i boken ledde mig fram till det självklara valet. Hallongrottor. Härligt mumsiga hallongrottor! Gyllene små bakverk som ömt omgärdar den söta klarröda sylten som ligger däri som en sommarens frestelse.

Ännu rusig av familjelycka och förrädiskt vilseledande hormoner gav jag mig in i projektet med liv och lust! Mjöl, bunkar och slevar yrde i luften och en tunn hinna av mjöl och fett lade sog öve mitt rödglödgade ansikte. Sen kom verkligheten i fatt mig, och fötterna började åter vidröra mark. Jag tycker verkligen inte att det är roligt att baka. Faktum är att jag tycker att det är tråkigt. Jag är desutom ganska dålig på det. Konsistensen blir fel, kakorna spruckna och disken enorm. Efter några incidenter som för kall deg som bara blir till smulor, för mycket sylt som rinner iväg och bränner fast i plåten under gräddningen och en ugn som felaktigt ställts in på grillning kunde jag nyss ta ut de förbaskade sötsakerna ur ugnen. Där låg de i skeva rader, och hånlog mig sliskigt rätt upp i ansiktet!

När Leila bakar däremot då är det minsann idel rosenfat, pastell och harmoni! Det är ju så man kan bli vansinnig! 

I går tillbringade vi den vackra, vackra eftermiddagen i stadsparken här i Jönköping. Vi hade tagit med oss fikakorg, filtar och all tid i världen. Tanken var att vi skulle flanera runt i parken och kika på djuren och så, men vi fastnade vi vid klätterställningar och gungor i stället. Det blev balansgång på staket, klättrande i stenrös, förtjust skrikande vid matande av duvorna och en liten hand i en stor.



En sak kunde vi dock konstatera efter några iakttagelser. Vid sandlådor och lekparker uppstår det någon konstig form av indirekt kommunikation föräldrar emellan. Som följande lilla dialog som uppstod efter att en liten kille sprang upp och ner för rutschkanan så att den pojken som stod efter honom i kö inte skulle hinna åka: 

- "Felix, klättra inte upp i rutchkanan den vägen. Ta stegen där, så att den andra pojken får åka."
- "så. Nu kan du åka, Linus. Sen är det pojkens tur igen. Bra! Använd stegen där sen."

Under liknande små ordväxlingar visar man på ett bra sätt föräldrar emellan att man har uppmärksammat situationen och att man nu kommit överens om hur rutschkaneåkandets regler ska se ut. Och det fungerar bra.

Problemet blir om det uppstår små konflikter mellan barn vars föräldrar har helt olika tankar om sociala regler och fostran. Ena sidan uppmuntrar barnet som "tar plats" (eller är buffligt), och tränger sig före, medan den andra sidan vill lära sitt barn att alla ska få åka oavsett hur kaxig eller blyg man är. Det gör ont i hjärtat att se ett litet barn bli bortknuffat eller ignorerat av något annat barn, utan att någon kommer till deras försvar. Men så där är det ju hela tiden. Det är väl i leken man tvingas lära sig att hantera saker och ting och stå upp för sig själv. Men det är en tuff värld, där i sandlådan. 

När jag i går natt tog mig en sömnrusig tur till toaletten för att där slå en liten drill, kom de stora frågorna till mig. När jag tände lyset spratt det till på golvet och inte mindre än tvenne små djur rasslade till för att sedan stelna till med stirrande blick i nån slags fåfäng förhoppning om att inte synas. Silverfiskar. Ganska äckliga små varelser, sin harmlöshet till trots. Modig som jag är så kastade jag mig över dem och med en säker nacksving brottade jag ner dem och dräpte dem båda med en bit toalettpapper, med tryckta hjärtan på. (Jag vill gärna se det som en för all del mordisk, men ändå omtänksam handling på nåt sätt. Därav beskrivningen av papprets tryckta mönster). 


När jag åter installerat mig i sängen tog jag upp händelsen med min man så jag kände att det hela behövde bearbetas. Inte morden i sig, de belastade inte mitt samvete det minsta. Nej, det var alla de frågor som åsynen av djuren väckt inom mig. Vart står de i näringskedjan? Hur länge har de funnits? Vart höll de hus innan det fanns toaletter? Varför finns de kvar och inte dinosaurierna?

Frågan som dock fick det största utrymmet var frågan om hur de har kvalificerat sig till att tillhöra "det naturliga urvalet" som Darwin talade om? Tanken att de mest anpassningsbara arterna överlever och således utvecklas vidare genom evolutionens svindlande tunnlar känns inte fullt naturlig att applicera på dessa insekters varande. Med risk för att förringa silverfiskens intelligens och rätt till liv, tillåt mig sammanfatta:
De lever på badrumsgolv med toalettstolar och WC-ankor som  närmiljö.
De äter saker som klister, bokbindningar, hår och mjäll.
Det kliar över hela kroppen när man skriver om dem
Jag skulle även vilja sticka ut hakan och hävda att deras självbild är mycket bristfällig.

Det senare uttalandet här grundar jag på min nattliga erfarenhet. Då jag tände lyset uppfattar de blixtsnabbt att det är fara och färde. Det är väl i och för sig ett tecken på ganska god kännedom om sin låga status bland homo sapiens. Men vad gör de då för att undslippa döden? Jo, de stirrar runt och hattar hit och dit och fram och tillbaka för att slutligen besluta sig för att ila in mitt på den bländvita badrumsmattan och lägga sin mörka lekamen platt till marken och med ryckande ögonlock fästa den uppspärrade blicken på toalettborsten och rabbla tyst för sig själv: "syns inte, syns inte, syns inte".
Suck.
En säkrare död är svårt att tänka sig. 

Silverfisken har tydligen funnits på jorden i över 300 miljoner år! Vad tusan har den använt den tiden till om detta är vad den utvecklades till?

Ack, du sköna, vackra dag!!

Köksfönstrets vita gardiner fladdrar vilsamt i försommarbrisen och en behaglig svalka letar sig fram genom lägenhetens vindlar och vrår. En immig glaskanna fylld med den friskaste av bärdryck står på köksbordet och fångar då och då upp små gnistrande solkatter. Den stora läsfåtöljen i rotting står placerad vid balkongdörren och inbjuder mig till nya relationer som väntar mellan en god boks pärmar. En bok som låter mig översköljas av en värld bortom min.

Så ni förstår att mitt förhållande till läsningen av denna bok är mycket intrikat...

Till alla er romantörstande och dödsföraktande människor där ute vill jag dock å det varmaste rekommendera "En värld utan slut" skriven av Ken Follet.