anniesauditorium

När jag var liten var det förenat med mys, trivsel och lite äventyr att åka till stadsbiblioteket och låna böcker. Jag åkte ner tillsammans med min mor eller far och tillbringade några kantlösa timmar bland hyllorna fyllda med så oändligt många ord! Berättelser och äventyr som bara stod där och levde mellan sina pärmar. Så mycket som utspelades på hyllmeter efter hyllmeter. Riddare, detektiver, långa farbröder, häxor, talande ugglor och helvetesgap i en salig röra. Konstigt att det inte hördes ett öronbedövande mummel inifrån bladen där jag stod och blickade upp mot dessa oändliga rader av böcker! Efter en tid av läsande och väljande gick vi mot lånedisken fullastade med böcker i olika färg, form och storlek. Jag minns fortfarande den härliga känslan av att komma hem och hälla ut alltihop på golvet och börja titta, läsa och bläddra utan att kunna välja bara en att börja med. En känsa av överflöd och förväntan som jag hade med mig ända upp i tonåren.
 
På senare år har biblioteksbesöken dessvärre nästan uteslutande handlat om jakt på kurslitteratur. Det ger inte upphov till alls lika många postiva känslor, utom möjligen en viss ekonomisk tillfredsställelse och nån fånig känsla av att ha lurat systemet då lånet friar en från köpet. Saklig, torr och praktisk upplevelse med litteraturlistan i näven bland facklitteratur och tillrättalagda formuleringar.

Men nu ska det bli ändring och förbättring! Jag är ju oerhört mammaledig nu och ett år framöver och tänker tillbringa den lilla lediga tid som i bland kan uppstå åt att läsa härliga, gränslösa och vidlyftiga berättelser!
Nu har ju dessutom dottern uppnått en ålder på dryga två år och sveps med lätthet in i sagovärlden, vilket vi som goda föräldrar gärna uppmuntrar. För någon vecka sen promenerade vi således ner till biblioteket, hela familjen, för att läsa, titta och låna. Ebba stortrivdes och började genast plocka bland böckerna... Det var "Lilla snopp-boken", "Lilla snippa-boken", "Bajskungen" och "Värsta prutten, Lolly"... Lustigt... kan just inte påminna mig att dessa titlar fanns att tillgå för tjugo år sedan. Både tack och lov och tyvärr, för de två först nämnda är nog riktigt bra för undrande, snart blivande tonåringar som vill läsa och slippa fråga. Men Bajskungen... känns inte riktigt lika hett. Det var först nu jag såg bredden på innehållet på barnavdelningen och så här i efterhand inser jag ju att mina föräldar måste ha haft ett finger med i spelet som gjorde att jag inte kom hem med precis vilka böcker som helst. Ett sanslöst brett utbud! Och det finns titlar som passar in på precis allt man skulle vilja väcka sina barns intresse för (eller påverka dem med):

                   

       Om jag får välja?                                               Om William får välja?

Efter någon timme kom vi därifrån med en stor, härlig kasse med bland annat Nicke nyfiken, Alfons Åberg, Mimmi, Alla vi barn i Bullerbyn och Pippi. Tydligen lättt hänt att man lånasr sånt man själv känner till...
Den här lät vi stå kvar tillsammans med en stilla undran över syftet med dess varande: