VREDGAD LÄNGTAN!

Vrede!
I går kväll ville Ebba gå och lägga sig något tidigare än vanligt efter en dag av små äventyr. Efter att ha läst Alfons Åberg och sagt god natt somnade hon gott och William och jag siktade tacksamt in oss på en lugn kväll och ett tidigt sänggående med goda böcker och småprat.

Men icke! Då drog en förfest igång, som skulle fått de vildaste av röjarfester att framstå som mingelpartyn. Lägenheten under vår fylldes av dålig, dålig hårdrock på omänskligt hög volym samt dräggfulla typer med bleknade färgtatueringar föreställande Tors hammare och allehanda vikingar, blötdjur och blomster. En glädjens afton för alla oss andra. Till saken hör att den aktuella grannens balkong ligger just under vårt sovrumsfönster som besitter ungefär lika ljudisolerande egenskaper som gladpack. Hur som helst så var det Lördag och vi tyckte att de kunde få hållas ett litet tag till, så vi satte på en film av det enklare slaget och fördrev någon timme på detta sätt, allt medan festandet under oss tilltog. Några stod och hånglade på balkongen, ett par andra försökte komma fram till om de var buksvågrar eller inte, och resten härjade runt inne i lägenheten och började nu kasta saker omkring sig för sitt höga nöjes skull. Man vill ju inte hindra folk från att ha roligt, men man vill å andra sidan inte heller att ens barn ska vakna eller att man själv ska bli bestulen på sömn, så William traskade en trappa ner och ringde på dörren och lyckades efter en alkoholhaltande dialog förmedla att det vore önskvärt om all slags ljudnivå aänktes några snäpp.  Visst, det skulle de göra. Samtidigt blev William upplyst om att festen var till lägenhetsinnehavarens ära då han nyss fyllt 42 år. 42! Grattis, men låt mig säga att jag tänker mig min egen 42-års fest något annorlunda.

Gissningsvis hade jubilaren glömt bort besöket så snart dörren stängdes för snart drog det igång igen och någon slags konflikt blossade upp mellan ett par av festdeltagarna vilket ledde till lite skrikande för att sedan mynna ut i ett dramatiskt uppbrott för en av de inblandade.
 En timme senare ungefär flyttade festen ut och de började ta sig ut mot krogen. Skönt!! Vi gick och tittade till Ebba som börjat sova lite oroligt och lade oss sedan till rätta i sängen, släckte och sa god natt.

Tystnad. Underbara tystnad.

Men då hör vi det. Ylandet. Ett ylande som föregås av olyckliga skall. Ja, då har de lämnat kvar en stackars sällskapssjuk hund i lägenheten, som nu sitter och skäller och ylar i sin ensamhet. Det låter som att den sitter i örat på mig. Intressant nog ett fullständigt omöjligt ljud att stänga ute visar det sig. Vi tänder sänglamporna och börjar nysta i våra hundkunskaper. Vi kommer tilll slut fram till att hundar nog inte ger sig, utan troligtvis kan hålla på tills folket kommer hem igen. Eftersom krogen stänger 02.00 så lär de vara hemma tidigast då, om de inte drar hem till någon annan på efterfest. De kan förstås ha efterfest hemma hos sig och i så fall kommer det hela att dra igång igen om nån timme, men å andra sidan tystnar nog hunden då. Eftersom hunden inte bor där, kommer det gissningsvis dess husse eller matte att sova över i lägenheten och förmodligen ytterligare några i gänget. Detta skulle således kunna tala för att festen skulle kunna fortsätta ett ganska bra tag efter hemkomsten, om de inte har druckit så mycket vid det laget att de bara dråsar i säng och däckar helt enkelt. Och så vidare, och så vidare...

Störningsjouren lär ju inte kunna ringa på och be hunden lugna ner sig, så det var bara att försöka göra det bästa av situationen, frustrerade som vi var. William gav mig kärleksfullt vår enda förpackning med öronproppar så att jag skulle försöka sova. Jag tog tacksamt emot dem och lyckades till slut somna. Själv låg han vaken och räknade ut snittet på hur många ylanden en ensam hund i en lägenhet får ur sig under ett par timmar (för resultat, kontakta honom på mobil, mejl eller via facebook).

Till slut kom de i alla fall hem och hunden skällde lyckligt och sprang några varv och blev sedan förnöjd och betydligt ljudlösare. Efter ett tag blev det äntligen tyst och vi somnade tvärt!  Då vaknade Lukas och ville ha mat...




En dag...

Sammanfattningsvis kan man säga att min längtan till landet växte sig några snäpp starkare under natten som gått. Eller i alla fall längtan till en egen villa utan grannar precis på andra sidan väggen, på våningen under eller på våningen över. Tänk så njutbart att bo i ett hus där man faktiskt inte hör någon annans liv när man går och lägger sig. Underbart! För att få uppleva sådana kvällar skulle jag gladeligen måla fasad, klippa gräsmattor och jaga mördarsniglar i kökslandet.

Kommentarer
Postat av: Mikaela

Gah, vilken mardrömsnatt, jag hade nog själv dukat under fullkomligt!

2009-08-02 @ 15:16:47
URL: http://www.njutmaten.blogspot.com
Postat av: Annie

Ja, den var inte fantastisk om jag säger så... men man känner sig ändå trist när man säger åt folk att "festa tyst". =)

2009-08-02 @ 16:29:36
Postat av: Veronica

Jadu, jag har lite samma problem med min granne ovanför och det innefattar inte bara fredag och lördagar utan gärna veckans andra dagar också.. Men där är det dansmatta och guitarhero som är populärt. Förutom att det känns som att mina lampor skall trilla ner i huvudet på mig samtidigt som min ilska byggs upp brukar jag sysselsätta mig med att plocka ur alla grammatiska termer i saker jag har runt omkring mig.. :)

2009-08-02 @ 17:13:49
Postat av: Annie

Haha!! Imponerande självdisciplin, Veronica! Grammatikstudier har jag faktiskt inte prövat i det läget. Kanske är då man lär sig! Dansmatta kan inte vara så skoj att lyssna på...

2009-08-02 @ 18:38:52
Postat av: Lina

Haha, shit va roligt det är att läsa din blogg. Lite bilder vill jag dock ha?! Gärna på de urblekta tatiteringarna, be William att ta med kameran nästa gång ;0)

2009-08-02 @ 21:34:30
URL: http://linalindstrom.blogg.se/
Postat av: Annie

Haha, jo det vore ju en syn! "Jo, jag skulle vilja be er att hålla käften så att folk i huset kan sova! Förresten, vore det möjligt att få ta lite bilder på din rygg när jag nu ändå är här?"



Kul att det kan roa nån förresten! Tack.

2009-08-03 @ 07:38:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0