EN TEDRICKARES ÖDE!

Något jag aldrig till fullo lyckats förstå mig på är det infernaliska kaffedrickandet som råder i detta vårt svenska land. Det tycks vara huvudnyckeln till umgänge och socialiserande riket runt. Nu har jag ju tagit mina första steg mot ett yrkesliv inom den pedagogiska verksamheten, och under mina gästspel på skolorna har jag fått lära mig hur viktigt detta kaffesörplande är för den sociala samvaron som förväntas råda i fikarummen. HUR man föredrar sitt svarta guld verkar inte ha så stor betydelse, man är liksom invigd i gänget ändå. Med eller utan mjölk i brygden.

Men nu är det så att jag aldrig kan bli en av dem, och tro mig när jag säger att JAG HAR FÖRSÖKT! Men... jag är och förblir en av de där andra. De missförstådda och förskjutna.
Tedrickarna.

Nog har jag försökt till och från under åren att få i mig några stackars svarta droppar, men det går bara inte. Jag tycker att det är rätt och slätt äckligt helt enkelt. Jag har förlikat mig med detta för mycket länge sen, och njuter till fullo av tebladens heta drycker både i hemmet, på skolan och på fik. Jag har också funnit många vänner som jag delar denna böjelse med och tillsammans är vi starka och står enade. Och det behövs, mina vänner! När jag har varit på mina praktikperioder, de är sju till antalet, så har jag i vartenda lunchrum erbjudits kaffe och till följd av mitt avböjande blivit kraftigt ifrågasatt och folk har häpnat över min avhållsamhet. Stämningen har blivit spänd och nervös och jag tror mig ha hört dem väsa okvädesord bakom min rygg. Men jag kan ha fel där... Hur som helst, nu till några punkter jag vill lyfta här:
 
1) Vi tedrickare göms ofta bort vid sociala sammakomster som släktträffar, möten eller konferenser. "Nej, just det ja, du dricker ju inte kaffe, det glömde jag!" alternativt "Va? Dricker du inte kaffe? men, vad dricker du då?" (som att det enda somåterstår är röd saft), och så kokas det upp lite vatten under kärlekslösa förhållanden, som jag för övrigt tror att både vatten och te nog känner av, och så letas det fram nån stackars bortglömd tepåse från skafferiets mörkaste hörn medans man sitter där och känner sig omständig. Sorgligt.

2) En tedrickare sitter ofta ensam kvar. Detta torde ha sin förklaring i att kaffe oftast serveras vi den ultimata temperaturen för just denna vätska, medan tevattnet kommer direkt från kokande läge ner i dryckeskärlet. Nu ska ju egentligen inte téet beblanda sig med så hett vatten, men det är ändå oftast så det blir. Kanske beroende på att det får hetsas upp i sista minuten och serveras snabbt enligt punkten ovan. Följden blir då lätt att tedrickarens mugginnehåll når lämpligt gradantal för drickande just när kaffefolket just har tömt sina små krus. Detta snöpliga öde går naturligtvis att undvika om man lyckats finna en bundsförvant, en av de sina, på tillställningen som man kan dela denna ensamhet med. Det kan då i stället bli till en fin stund... tillsammans.

3) Uttrycket "kafferast" är i sig närmast diskriminerande då det helt utesluter oss andra. Det är smärtsamt.

Skänk oss tedrickare en tanke nästa gång det ska hållas möten, eller socialiseras! Värm vattnet med kärleksfullt handlag, räck oss tepåsar eller löste med ett leende och lämna oss inte ensamma kvar vid ett ekande tomt och kaffebefläckat fikabord. Våga kanske till och med gästa vår värld och pröva en kopp te på nästa "kafferast", så byggger vi broar!


Låt oss närma oss varandra, och vi skall få en något ljusare (och kissnödigare)  värld!



Kommentarer
Postat av: Anna E

Känner samma känslor. Jag skulle dock aldrig ens försöka klämma i mig kaffe, vilken jag dock tvingats göra med te. Jag kan numera uppskatta te. Men jag dricker det endast för att få vara med i det sociala Sverige. ;) Att bli lärare med detta handikapp är sjukligt, jag har nästan fått avdrag på mitt omdöme p.g.a. detta. (Har aldrig hänt, men det har nämnts av mina handledare.) :)

2009-07-25 @ 02:34:31
Postat av: Lotta Göransson

Är det så ni känner? Personligen höjer jag alla tedrickare och tycker de är lite smartare iom denna kontroll med vad som passerar deras läppar. Vi kaffedrickare dricker i stort sett vad sk..t som helst bara det är kaffe, att vi sedan har åsikter om vad som är bra kaffe är en annan sak. Jag blir alltid kallsvettig när jag skall bjuda på te, är det rätt sort? Svart, rött, grönt med eller utan diverse smaker...Snälla hjälp mig, finns det ett te som ALLTID är rätt alt. ALLTID är fel? Trots att även jag gillar te så brukar jag bara ha några stackars rädda tepåsar liggande hemma i skåpet som man förmodligen måste tjöta ur smaken för att det skall bli nåt....

2009-07-25 @ 09:34:43
Postat av: Annie

Jag förstår dig till fullo, Anna! Min senaste handledare i frågasatte skämtsamt hur jag tänkt överleva i allehanda lärarrum utan en kopp kaffe i näven. vi får ta oss an utmaningen helt enkelt! förmodar att det är ännu värre om man inte dricker te HELLER! Då vet de väl inte folk vad de ska ta sig till! =)



Lotta: det hedrar dig att du är beredd att sträcka ut en hand! Alltså jag tror inte att det kan bli så farligt fel. earl grey funkar faktiskt för de allra flesta tror jag. Basic liksom... annars är det väl snyggt att kunna erbjuda ett val mellan rött eller grönt till exempel. Men jag kan ju inte tala för alla andra förstås... kan ju bli känsligt. =)

2009-07-25 @ 12:38:59
Postat av: Anna-Kajsa

Jag älskar detta inlägg! haha skrattade gott, länge och väl =) jag är en blandras och njuter till fullo av båda sorter och lovar att tänka på dig om/när du kommer på fika hos mig i framtiden =)det du tar upp här är ju facinerande och du kunde ju inte ha mer rätt! Ni innehar inte samma "respekt" som oss övriga kaffedrickare, speciellt inte i pedagog-fikarummet. Där kan nog dock tänkas att ni klassas som lite hälsosammer =) något du missade att ta upp i bloggen. Kanske är du till och med vegetarian? Vegan? Håller på med yoga och kör helt på Feng Shui hemma? Något i den stilen tror jag. KUL att läsa din blogg Annie =) uppskattas och har idag vidarebefodrat den till 3 av mina kollegor som ses leende fråga HUR du ens HINNER skriva detta med 2 barn varav ett nytt (som jag för övrigt inte träffat än, vill vill vill, bjud gärna hem mig vid passande tillfälle..???) och jag håller med dem. Jag hinner inte ens med mig själv...så e det. Livet är inte rättvist haha =) ta hand om dej och din fina familj! KRAM

2009-08-07 @ 19:15:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0