anniesauditorium

Dessa svettiga dagar och ångheta nätter! Det är så varmt att jag allt som oftast måste titta ner på fötterna för att kontrollera att det verkligen var mina flip-flop jag tagit på mig och inte mina duntofflor. Det är så varmt att jag till och med svettas under naglarna! Jag är inte, och har aldrig varit, något stort fan av fuktig tokvärme. Jag kan dock se en fördel med det hela, och det är att det ofta för med sig renande åska och befriande hällregn!

Nu för tiden tycker jag nämigen att åskoväder är riktigt mysigt och jag njuter oftast i fulla drag av den himmelska urladdningen och det vackra skådespel den bjuder. Men drar det på alldeles för mycket så blir det i bland lite otäckt och då vill jag inte vara ensam...

I går natt, när jag hade gått och lagt mig och åskan rullade över berget, låg jag ensam i vår stora bädd och darrade av rädsla och längtade innerligt efter tröst och trygghet från Hans ömma famn. 

Snart hör jag honom komma intassande i sovrummet och jag låtsas halvsova lite oroligt för att riktigt kunna njuta av känslan av hur han lägger sig bredvid mig, låter sina armar omsluta mig och viskar obetydliga berättelser i mitt öra för att lugna och stilla min skälvande oro. Jag hör hans välbekanta steg mot golvet och jag känner hans energi och vet precis var i rummet han befinner sig, utan att jag behöver titta. Och så de där välbekanta ljuden när han försiktigt, för att inte väcka mig, sätter sig i sängen och hur han sedan lägger i från sig sina glasögon på nattygsbordet. Jag hör ljuden redan innan de uppstår. Jag väntar på att hans armar ska omsluta mig... och väntar... men det händer absolut ingenting! Jag hör bara hur han lägger sig ner och sen blir det öronbedövande tyst. Inte ett ljud! None. zip. Nada.

Vad ska jag göra nu? Ska jag vända mig om och skälla ut honom? Ska jag iscensätta ett dramatiskt uppvaknande och med ett blekt ansikte med en pärlande svettdroppe på överläppen slänga mig om hans hals? Ska jag kasta mig ner på golvet och krälande på knä böna och be och erkänna min feghet, eller stolt svälja besvikelsen och bepansra mig med mod och tyst genomlida ovädret som drar fram utanför fönstret?

Då hör plötsligt något som bryter tystnaden. Ett svagt prasslande från min makes sida av sängen. Vad håller han på med? Min nyfikenhet vinner över rädslan för åskan och jag vänder mig om för att möta sanningen. Vad skådar då mitt uppspärrade öga?

I sängen bredvid mig ligger William med ettt mjukt leende på läpparna och suckar förnöjt. Han lyfter på täcket och drar fram... en påse med djupfryst bröd! Sen följer en synnerligen stolt makes förklaring. Då han om möjligt lider mer av denna hetta än undertecknad, har han kommit på något vansinnigt finurligt (enligt egen utsago). Ett par kvällar tillbaka har han i hemlighet framåt aftonen tagit fram en djupfryst limpa ur frysen och lagt under täcket på sin sida av sängen. För att kyla ner sin lilla lega till behaglig temperatur. Väldigt uppfinningsrikt. Det outgrundligt fiffiga med det hela ska alltså vara att man får både trivsam sängtemperatur och tinat frukostbröd i ett enda slag.

Limpan för aftonen var passande nog av märket Njuta...