anniesauditorium

Nu har som sagt familjelivet på tre blivit till ett på fyra. Det känns mäktigt, stort och ändå förvånansvärt avslappnat på nåt vis. Rutinerna skiljer sig inte så mycket från hur de såg ut före hans ankomst och i början är det ju mest mat och sömn som gäller, vilket är tacksamt eftersom man då har en chans att komma ifatt sig lite grand. 

Jag har dessutom blivit några erfrenheter rikare i samband med den här förlossningen. Jag delar generöst med mig av två av dem här:

Lustgas
Nyttjade aldrig detta när Ebba skulle födas, men har undrat lite stilla hur jag skulle reagera på det. Den här gången blev det rätt intensivt på slutet och barnmorskan frågade om jag skulle vilja prova lustgasen. Med viss initial tveksamhet närmade jag mig denna plastorm med dess gapande käft som skulle komma att omsluta min dito. Efter några värkar som testomgång började jag få in tajmingen på den och har aldrig varit så sömnig i mitt liv tror jag. Jag förklarade för William att jag bara skulle sova lite först och sen föda lite barn. I dimma och motljus hörde jag honom svara att vi kanske skulle göra tvärtom i stället. Det lät inte så klokt i mina öron, men jag kände mig ofattbart storsint och gick med på förslaget.

Sen försvann dåsigheten och salongsberusningen infann sig och övergick i sin tur snart till en lättare fylla. Sakerna och personerna i rummet blev svåra att följa med blicken eftersom de envisades med att flytta sig lite, lite fram och tillbaka
så att de aldrig stod där man sist såg dem. Synnerligen Irriterande beteende om ni frågar mig.

På något sätt kändes det också tydligt att situationen krävde lite grova skämt med sexuella anspelningar som personalen skulle kunna tänkas uppskatta som lite förstklassig underhållning medan de kontrollerade mig invärtes och höll koll på min och bebisens hälsa i form av hjärtfrekvens, födelseförlopp, syretillförsel och annat oviktigt i sammanhanget.

Bad rodnande den arma barnmorskan om ursäkt för min frispråkighet när dimmorna lättat...

BB
Här var vi inte heller i samband med Ebbas födelse då vi åkte hem inom ett dygn och därför fick ligga kvar i ett eget rum på förlossningen i stället. Men nu tillbringade jag alltså lite mer än ett dygn i detta mellanland för nyförlösta.
Halvsittandes i en rullstol prydd med orange flagg med texten "Förlossningen" fastsatt på ryggstödet, rullas man storstilat in i BB:s korridor.

Och det är en annorlunda syn som möter en, och dess motstycke står inte att finna på någon annan plats på jorden. Lågmälda kvinnor hasar runt i allsköns märkliga mystofflor och ljusblå sjukhussärkar och hålls endast uppe med hjälp av ett krampaktigt grepp om den lilla plastlådan på hjul som man tilldelats att ha sin lilla framkrystade parvel i. Den här skjuter man framför sig som en sämre rullator och då den är bredare nertill än upptill slår hjulen ideligen emot stolsben, tidningskorgar eller andra bebislådor. Ljudet av dessa små dämpade krockar bildar tillsammans med toffelhas och bebisgurgel den ljudbilden som ligger över avdelningen. Signifikant för BB-kvinnorna är deras gamnackar och sengångar-aktiga rörelsemönster då de förflyttar sig mellan säng, badrum och dagrum som utgör nån slags helig treenighet. Det småpratas lågmält om hemorrojder, värkar, navelsträngar och smärtlindring medan fäder kommer och går med små kassar som de varit hemma och kärleksfullt packat åt sina kvinnor och deras nya lilla pyre.

En lite magisk och andaktsfull stämning som stor kontrast till den intensitet, styrka och fokusering som råder på förlossningen.