anniesauditorium

I går tillbringade vi den vackra, vackra eftermiddagen i stadsparken här i Jönköping. Vi hade tagit med oss fikakorg, filtar och all tid i världen. Tanken var att vi skulle flanera runt i parken och kika på djuren och så, men vi fastnade vi vid klätterställningar och gungor i stället. Det blev balansgång på staket, klättrande i stenrös, förtjust skrikande vid matande av duvorna och en liten hand i en stor.



En sak kunde vi dock konstatera efter några iakttagelser. Vid sandlådor och lekparker uppstår det någon konstig form av indirekt kommunikation föräldrar emellan. Som följande lilla dialog som uppstod efter att en liten kille sprang upp och ner för rutschkanan så att den pojken som stod efter honom i kö inte skulle hinna åka: 

- "Felix, klättra inte upp i rutchkanan den vägen. Ta stegen där, så att den andra pojken får åka."
- "så. Nu kan du åka, Linus. Sen är det pojkens tur igen. Bra! Använd stegen där sen."

Under liknande små ordväxlingar visar man på ett bra sätt föräldrar emellan att man har uppmärksammat situationen och att man nu kommit överens om hur rutschkaneåkandets regler ska se ut. Och det fungerar bra.

Problemet blir om det uppstår små konflikter mellan barn vars föräldrar har helt olika tankar om sociala regler och fostran. Ena sidan uppmuntrar barnet som "tar plats" (eller är buffligt), och tränger sig före, medan den andra sidan vill lära sitt barn att alla ska få åka oavsett hur kaxig eller blyg man är. Det gör ont i hjärtat att se ett litet barn bli bortknuffat eller ignorerat av något annat barn, utan att någon kommer till deras försvar. Men så där är det ju hela tiden. Det är väl i leken man tvingas lära sig att hantera saker och ting och stå upp för sig själv. Men det är en tuff värld, där i sandlådan.