anniesauditorium

För att få sitt barns bild publicerad uti denna stads tidning på barnets självaste födelsedag, ska man pallra sig iväg till det lilla kontoret på hörnet kapellgatan/skolgatan, och fotografera pallevanten minst en vecka innan dagen D. Välinformerade som vi var begav vi oss därför dit i går, nio dagar innan förestående födelsedag. Mycket välartat beteende från vår sida om jag får säga det själv. Liksom varken precis på gränsen (sju dagar innan), eller i alldeles för god tid (14 dagar innan), utan precis lagom för att framstå som så där avslappnade och coola föräldrar, men ändå pålitliga och rutinerade.

Så kom vi då in i den lilla fotostudion och hälsar på den arma fotografen som sitter där under närmare tre timmar varje dag för att fotografera barn i åldrarna knappt mätbart till tolv år, eller vad det kan vara. Hennes främsta uppgift är givetvis att ta bilder på den lilla personen, men också att göra allt som står i sin makt för att få densamma att fyra av ett litet leende. 

Nu var den blivande jubilaren inte helt upplagd för att knata in i studion, hoppa upp på träbanken och helt sonika börja le mot kvinnan som sitter två meter bort och vars ansikte är halvt dolt bakom kameran. Fullt förståeligt. Fotografen började omgående dra igenom sin repertoar av knasigheter som det på nåt sätt förväntas att alla barn ska tycka är skäl till att skratta och le. Hon gjorde ett pruttljud med munnen, pratade jollrigt bebisspråk och frågade vad kissen kunde tänkas heta, lekte tittut lite krampaktigt och körde hela registret. Paradnumret tycktes vara att studsa en liten tanig apa upp och ner i ett gummiband:
- Titta på den skojiga apan!
Allt detta medan vår dotter tittade på henne som om hon vore helt slut i huvudet. Hon tittade på sina föräldrar med en frågande blick för att få svar på vad i hela fridens namn hon höll på med.

En svettpärla föll från fotografens ögonbryn och hon bad oss att ställa oss bakom henne och "göra nåt roligt" för att få tösen att skratta. Prestationsångesten drabbade mig som en fallen fura i skallen. Och varför måste alla barn se s vansinnigt glada ut på bilderna? Kan de inte få se lite eftertänksamma och djupa ut? Om det nu är så de känner sig för stunden?

Vi gav oss inte in i kampen om leendet med någon större entusiasm, utan lät fotografen klara sig själv. Jag kände stor empati, och faktiskt även en viss stolthet över dottern som visade upp en viss reservation för galenskapen hon fick bevittna. Om jag skulle bli satt på en bänk, med en vilt främmande människa framför mig skulle det krävas ganska mycket för att den skulle få mig att brista ut i ett spontant skratt. Det bästa hade varit att bara be mig le...

När vi lämnat studion och stod utanför, hörde vi kvinnan vara igång med sitt nästa offer. Det slentrianmässiga pruttljudet och så kom det:
-Titta på den skojiga apan!

Arma barn...