GYMNASIAL FÖRRVIRRING!
De flesta har väl i ärlighetens namn förlagt sina nycklar en eller annan gång, eller undrat vart man la plånboken, oftast för att snart komma på att man la den i den andra väskan den dagen. Tänk så nesligt... Men jag känner inte så mycket medlidande för denne gemene man. Ni har bara nosat på den tillvaro som en verkligt glömsk person tvingas leva i!
Saker som jag har förlagt under årens lopp är oräkneliga! Och senast i dag var det mitt bankkort och körkort som tycktes gått förlorade. De är nu upphittade igen. I en jackficka jag inte visste fanns. Men det har blivit bättre med åren!
Min mest intensiva period i det här avseendet måste helt klart ha varit min gymnasietid. Jag gick musiklinjen och var ett socialt yrväder som hade fullt upp med att prata, fika och tända rökelse för att dessutom klara av att ha koll på andra materiella ting än min tekopp. Nycklar och plånbok är inte ens värt att ta upp som exempel på försnillade saker, då det varit mer regel än undantag att de inte varit på sina rätta platser. Väldigt ofta satte jag upp lappar i musikhuset med de inledande orden: "Har någon sett min/mina..." Ett tag var det till och med så att jag inte behövde underteckna lapparna för folk visste redan vem det gällde. Förvånansvärt nog så har jag väldigt sällan förlorat något helt och fullt. Det mesta har faktiskt kommit tillbaka, och det fina med detta är att jag därför har utvecklat en ganska god tilltro till folks ärlighet.
Något som ytterligare spär på bilden av mig som en något yr gymnasist är det faktum att jag hade althorn som mitt andra instrument. Den enda som gjorde det valet... inte nog med det. Jag hade då trakterat detta instrument i inte mindre än sju år! Dessutom var jag rätt ordentligt usel på det. Men det var ju trevligt att spela med folk ,som man kunde prata med under repetitionerna.
Så kom den oundvikliga dagen då jag fakiskt tappade bort mitt althorn. Jag använde fult naturligt väskan som bord att lägga min fralla på. Jag åt upp frallan under skratt och snack och gick sedan därifrån. Utan väska. Utan althorn. Jag kan säga att det ger inte det seriösa intryck jag hade önskat att komma till sin individuella althornslektion och trevande börja förklara hur man tänkte sig att spela, utan instrument. Min och lärarens relation var väl inte idel gröna ängar från början (inte min och hornets heller faktiskt...), men från denna stund tappade han sitt sista lilla flämtande hopp för mig, och han gjorde det med en liten, knappt märkbar suck och något slocknade i hans blick som gick förlorat för alltid.
Althorn. Ett otroligt vackert instrument, i rätt händer...
Kan det vara så att förvirring och förmågan att lägga saker på platser som strax därefter glöms bort är ärftligt?? Du har en bror med samma förmåga...
Här vill jag på det bestämdaste protestera!! Egentligen skall jag väl vända mig direkt till Jessica, men det lär jag väl få tillfälle till så småningom. Ärftlighet?! Här gäller det att försvara min och min hustrus heder! Vi är nämligen båda utmärkta förebilder vad det gäller hållaredapåsakerochtingförmågan! Den försämring som möjligen skett på senare tid kanske mer kan förklaras av tilltagande ålder eller helt enkelt förslitning efter ett långt liv som föräldrar då det gällt att hålla reda även på avkommornas prylar. Annie kan ju knappast ärft något från sin bror, men det finns ju en debatt om vad som är orsakat av arv och vad som kan förklaras av den sociala miljön så möjligen kan syskonskapet förklara något. Förväxling på BB? Knappast! Vi höll blykoll på knytet från början eftersom tanken på förlust fyllde oss med en förskräckelse nästan lika stor som glädjen över ankomsten.
Det är alltså så här man effektivt startar upp en släktfejd!? ;)
Kan ju vara ett drag som liksom ligger vilande hos "smittbäraren" men som förs vidare ändå...?
Nåja, jag kan också tänka mig att helt ta på mig skulden. För mycket annat som varit för roligt helt enkelt. Då glömmer man lätt saker. =)
Det kan ju vara så, som i många andra fall där egenskaper, förmågor eller brister har genetiska kopplingar, att detta personlighetsdrag har hoppat över en generation... Ungefär som med rött hår.
Så där ja.... !! Nu var det alltså dags att blanda in ytterligare generationer i letandet efter orsaken till bortappade althorn, nycklar m.m. Smärtsamt! Man får vara glad att de slapp uppleva detta.
SLUTA!
JAG har i alla fall aldrig försökt lägga orsaken tll beteendet utanför mig själv! Slut nu fred och bliv åter den goda familj vi en gång var... =)
Annie, jag kommer ihåg detta! Det är 10 år sedan, men jag satt där i köket när jag nåddes av nyheterna och din stirriga letande blick! :)
Ja... det kändes inte helt bekvämt att erkänna förmodad förlust av instrument för folket i musikhuset. Du skulle till exempel ALDRIG ha förlagt din cello!!!! Spelar du än förresten? Du var ju duktig! kram
Jag fnissade igenkännande när jag läste detta underbara inlägg! Visst var det väl dessutom så att förutom själva althornet låg även Arnes munstycke i fodralet - och var därmed borttappat även det... Jag har för mig att detta faktum var det mest ångestframkallande i hela situationen... Tur att allt slutade väl! Kram! :-)
Just det! Så var det ju faktiskt. Inte konstigt att vår relation var fullständigt körd efter denna händelse... =/ Hans sista trevande försök var att låna mig sitt munstycke. Och så tappar jag bort det på bara en fikarast. Skam skall vara mitt namn!
Gullig du är! Jag har faktiskt jobbat ett gäng år on the road, varit rock- och popcellist med olika artister, varit en del i studio och sådär. Nu är det mer för husbruk. har precis kunnat börja spela igen efter att ha knäckt av den satans handleden kring nyår. Häpp!
