anniesauditorium

Undrar hur det känns att vara en liten ofödd bebis. Att vara en färdig liten människa, redo att födas och rustad för ett fortsatt liv utanför livmoderns dämpade värld, utan att veta att det ska komma nåt mer. Utan att veta att ljuden man lyssnat till så länge är ledtrådar om att man ska vidare. Till nåt helt annat.

På Tisdag får vi veta om den lilla pilten har fixerat sig i startläge, vilket barnmorskan tror att den ska ha gjort vid det här laget. Undrar hur det känns? Att ligga upp och ner i en vattenfylld boll och sitta fast med huvudet i en benskål? Själv får jag i det närmaste panik av tanken. Trots detta läge drabbas oräkneligt antal fixerade bebisar i skrivandets stund av hicka när den dricker lite för slarvigt! Är inte det lite konstigt...? Jag har lärt mig att hicka botas genom att man står på huvudet och dricker vatten. Ett av universums många mysterier...


Och hur känns det att vara en liten ofödd bebis om det börjar att klia mitt på ryggen, precis på den där punkten som man inte kan komma åt att klia på själv? Navlesträngen kanske gled förbi och startade ett infernaliskt kliande nånstans strax under skuldrorna. Inte nog med att man har för korta armar för att nå, man sitter desutom ohjälpligt fast med huvudet och är helt och hållet omgiven av mjuka saker. Vad har man i det läget för nytta av att gnida ryggen mot en gosig moderkaka, en stunsig fosterhinna eller att tyngdlöst röra sig i ljummet vatten? Borde ju vara höjden av frustration... Akut kli under fötterna eller på ena skinkan måste ju vara en helt annan sak! Då skulle man ju i alla fall kunna leta upp ett schysst revben att gnida sig mot.

Hur känns det att leva i en ganska go tillvaro i nio månader? Man börjar få koll på hur livet funkar och man hittar i sin bubbla utan och innan och har stenkoll på vart allt sitter, hur saker och ting låter och känns. Man känner sig cool och ganska erfaren och lever livet helt enkelt. Men så plötsligt en dag förändras precis allt! Man pressas ut i ljus och kyla, tvingas fylla lungorna med luft för första gången och på några ögonblick förlora allt det som var världen och livet. Och så har folk mage att säga "välkommen till världen! Nu börjar livet!" Måste kännas väldigt svårt att ta till sig just då...

Undrar hur det känns att vara en ofödd liten bebis. Måste fråga henne, eller honom, när vi ses...