LÄGG DIG NER!
Jag är glad prenumerant av två tidningar. "Språk" och " Modern Psykologi". I den senare läste jag nyligen om ett gäng amerikanska forskare som i över tio år tittat på olika sätt att mäta hur folk hanterar ilska i olika situationer. All forskning har gjorts på studenter. En del i detta har gått till så att de har utsatt studenterna för förolämpningar (de bjuder tyvärr inte på några exempel) samtidigt som de höll på att lösa en skrivuppgift om ett känsligt ämne som abort eller liknande. Resultaten visade tydligt att om man ligger ner när man blir kritiserad aktiveras inte de delar av hjärnan som ger oss impulsen att gå till motattack. De sitttande däremot tänder till och är mer troliga att gå till hotfulla närmanden. Kroppsopsitionen hade dock ingen påverkan på hur arg man blev.
Pedagogiskt drillad som jag är efter flera års högskolestudier börjar jag naturligtvis omedelbart att fundera över möjliga användningsområden för den här typen av forskning. Inte minst inför den kommande yrkesrollen. En kort tillbakablick:
På en av högstadieskolorna jag har haft praktik på var lunchtid en kritisk del av skoldagen. Lärarna turades om att vakta matkön på sin egen lunchrast då hungriga tonåringar i kösituation inte utgjorde roten till det goda. Eleverna rök ofta ihop med varandra i väntan på chickibits och raggmunk. Det skulle göras upp om vem som hade gjort vad och när, sagt vad om vem, hånglat med vilka och vart, tagit vad och varför eller tittat på vem och hur. Hade jag hamnat på den skolan med den nyvunna kunskap psykologitidningen skänkt mig hade jag i dag kunnat föreslå en lösning på detta delikata problem. Eleverna skulle naturligtvis ha en liggande kö in till matsalen! Lärarna hade på så vis inte längre behövt vakta matkö på sina raster och elevernas blåmärken, konflikter och kallelser till rektorn hade blivit färre. Allt gott! Ja, kön skulle förvisso kräva mer utrymme än tidigare och sannolikt orsaka mången köldskador, urinvägsinfektioner och trasiga kläder... och det skulle dessvärre fortfarande vara chickibits som serverades när det blivit deras tur. Men väger ändå inte fördelarna över, så säg!?
På P1 kunde man dessutom i går höra om svenska undersökningar som gjorts kring vårt aktade kösystem. Slutsatserna där var att väntan upplevdes som kortare, och irritationen som lägre, om det fanns speglar uppsatta längs med den ringlande kön. Det dras alltså nytta av våra narcissistiska drag. Vidare visade reslutaten på att om köfolket dessutom fick lyssna på kända historiska radiosändningar eller klassiska sportreferat upplevdes plågan som ännu lindrigare. Nu får man nog anta att vilken påverkan det har beror lite på vem som står i den där kön. Till exempel så säger min självkännedom mig att just sportreferat snarare skulle gynna min testosteronproduktion ä nmin känsla av lugn, men låt gå...
Så om man vågar sig på att sammanställa den här informationen vore alltså den ultimata kösituationen en där alla väntande intagit vågrätt kroppsposition, tittar sig i spegeln och lyssnar på när Niel Armstrong landade på månen.
Om vårdcentralerna bara hade haft den här informationen och delat ut en kudde, en fickspegel och en MP3 till var och en så hade köerna till vaccinationen kunnat se helt annorlunda ut!! Visserligen MYCKET längre, men kanske något mer präglade av gemyt?
Lägg er ner och plocka fram spegeln så känns det bättre!
För den som vill:
(Det finns naturlitvis inga gränser på användningsområden! Jag tänker mig en klassrumssituation: De nationella proven i svenska har rättats och ska nu lämnas tillbaka. Man vet en elev som har satsat allt och tycker att han gjort allt för att förtjäna MVG, men har dessvärre endast nått G. Med nöd och näppe. I det läget kan man alltså med fördel hala fram en kudde ur teknikskåpet och lugnt be personen i fråga lägga sig över ett par bänkar och invänta resultat och lärarkommentarer. Tada! Frid och harmoni skall råda!
Tyvärr tycks det finnas vissa luckor i forskningen så det är osäkert på om det skulle vara helt tryggt att använda sig av detta. Vad händer till exempel om eleven med uppsatsen reser på sig för fort efteråt? Kommer liksom attackimpulsen ifatt då. Retroaktivt och med fördubblad intensitet? Som en slags rysk roulette.
Och hur snart måste jag lägga mig ner om jag helt oväntat blir kritiserad, för att jag inte ska vilja gå till attack? Finns det nån inkubationstid att förekomma? Många frågor är ännu obesvarade.)
Pedagogiskt drillad som jag är efter flera års högskolestudier börjar jag naturligtvis omedelbart att fundera över möjliga användningsområden för den här typen av forskning. Inte minst inför den kommande yrkesrollen. En kort tillbakablick:
På en av högstadieskolorna jag har haft praktik på var lunchtid en kritisk del av skoldagen. Lärarna turades om att vakta matkön på sin egen lunchrast då hungriga tonåringar i kösituation inte utgjorde roten till det goda. Eleverna rök ofta ihop med varandra i väntan på chickibits och raggmunk. Det skulle göras upp om vem som hade gjort vad och när, sagt vad om vem, hånglat med vilka och vart, tagit vad och varför eller tittat på vem och hur. Hade jag hamnat på den skolan med den nyvunna kunskap psykologitidningen skänkt mig hade jag i dag kunnat föreslå en lösning på detta delikata problem. Eleverna skulle naturligtvis ha en liggande kö in till matsalen! Lärarna hade på så vis inte längre behövt vakta matkö på sina raster och elevernas blåmärken, konflikter och kallelser till rektorn hade blivit färre. Allt gott! Ja, kön skulle förvisso kräva mer utrymme än tidigare och sannolikt orsaka mången köldskador, urinvägsinfektioner och trasiga kläder... och det skulle dessvärre fortfarande vara chickibits som serverades när det blivit deras tur. Men väger ändå inte fördelarna över, så säg!?
På P1 kunde man dessutom i går höra om svenska undersökningar som gjorts kring vårt aktade kösystem. Slutsatserna där var att väntan upplevdes som kortare, och irritationen som lägre, om det fanns speglar uppsatta längs med den ringlande kön. Det dras alltså nytta av våra narcissistiska drag. Vidare visade reslutaten på att om köfolket dessutom fick lyssna på kända historiska radiosändningar eller klassiska sportreferat upplevdes plågan som ännu lindrigare. Nu får man nog anta att vilken påverkan det har beror lite på vem som står i den där kön. Till exempel så säger min självkännedom mig att just sportreferat snarare skulle gynna min testosteronproduktion ä nmin känsla av lugn, men låt gå...
Så om man vågar sig på att sammanställa den här informationen vore alltså den ultimata kösituationen en där alla väntande intagit vågrätt kroppsposition, tittar sig i spegeln och lyssnar på när Niel Armstrong landade på månen.
Om vårdcentralerna bara hade haft den här informationen och delat ut en kudde, en fickspegel och en MP3 till var och en så hade köerna till vaccinationen kunnat se helt annorlunda ut!! Visserligen MYCKET längre, men kanske något mer präglade av gemyt?
Lägg er ner och plocka fram spegeln så känns det bättre!
(Det finns naturlitvis inga gränser på användningsområden! Jag tänker mig en klassrumssituation: De nationella proven i svenska har rättats och ska nu lämnas tillbaka. Man vet en elev som har satsat allt och tycker att han gjort allt för att förtjäna MVG, men har dessvärre endast nått G. Med nöd och näppe. I det läget kan man alltså med fördel hala fram en kudde ur teknikskåpet och lugnt be personen i fråga lägga sig över ett par bänkar och invänta resultat och lärarkommentarer. Tada! Frid och harmoni skall råda!
Tyvärr tycks det finnas vissa luckor i forskningen så det är osäkert på om det skulle vara helt tryggt att använda sig av detta. Vad händer till exempel om eleven med uppsatsen reser på sig för fort efteråt? Kommer liksom attackimpulsen ifatt då. Retroaktivt och med fördubblad intensitet? Som en slags rysk roulette.
Och hur snart måste jag lägga mig ner om jag helt oväntat blir kritiserad, för att jag inte ska vilja gå till attack? Finns det nån inkubationstid att förekomma? Många frågor är ännu obesvarade.)
Kommentarer
Trackback
