NOVEMBER, NOVEMBER...
November, November, du deppighet och trista hål. Du håglöshet och ångesttyngande månvarv. Det är mörkt ute. Jämt. Och det regnar krokigt regn som gör hela märgen stel och frusen. I vårt känsliga trapphus tänds lamporna 12.30 eftersom den hänsynslösa tekniken då helt klart ser sanningen, att det är för mörkt. För mörkt för att de arma människoskuggorna ska kunna famla sig fram till sina dörrar utan ledljus. 12.30. Förkrossande.
Det här med mörker är verkligen ingen partyhöjare för mig, så förra året bestämde jag mig för att göra något åt saken. Ryktet hade nått mig om att studenthälsan inrättat ett ljusrum åt mörkerdrabbade studenter, som tillfälligt och årligen tappar hållning och riktning. Jag beslöt mig för att ge det en chans.
För att få tillgång till detta livsgnistetändande rum måste man först gå på en liten audition hos en sjuksköterska eller kurator som jobbar på stället. I juryns rum finns det för det en uppsättning fina linjer att hålla sig på rätt sida om för att passera testet och bli godkänd som ljusklient. Det är till exempel ödestigert att öppna med ett citat eller sminktips av Marilyn Manson, eller prata om det meningslösa livet, för då kommer inget lysrör i världen att släppas till dig utan du ombeds i stället sannolikt att uppsöka "riktig" vård. Men det duger inte heller att bara tycka att "lite ljus vore gött" för att du saknar Mallorca. Nej, här gäller det att uttrycka sig på ett lagom melankoliskt vis och få till ett lite trevligt, men dämpat samtal och visa på lite självkännedom i meningar som: "Jag vet att jag blir så här varje år vid den här tiden. Men jag vill försöka förekomma det i år, och då hörde jag talas om ert ljusrum..." Sen är man inne!
Jag var ute i god tid och mycket entusiastiskt bokade jag direkt in ett par timmar i veckan under årets mest gudsförgätna månad i jakt på en liten energikänning. Jag skulle lura min kropp på endorfiner och defibrillera mitt hösttyngda hjärta med hjälp av en diger rigg av lysrör och bländvita möbler. Jag trampade i väg till min första lilla session med gott mod och tillit till ljusets välgörande krafter. En timme satt jag inne i detta så till den milda grad upplysta rum. Man ska inte blunda för då uteblir effekten, så jag satt och tittade på vit luft i 60 minuter. Till en början mycket fånigt. Men efter en stund omfamnades jag av ett avslappnat, skönt tillstånd och jag drömde mig bort till goda platser och lät känslor och tankar hoppa fritt från moln till moln. Drömmar, smaker och värme dansade runt mig och jag kunde nästan fysiskt känna bubblor av skingrande ljus sprida sig nånstans från mellangärdet och ut i hela kroppen. En förnimmelse av tyngdlöshet och lycka.
När timmen var till ända släcktes lampan, jag drog på mig min svarta kappa och tjocka mössa, gick genom den långa korridoren och närmade mig ytterdörren. Intet ont anande greppade jag handtaget med ett milt leende på mina läppar och tryckte upp dörren och smackade omedelbart i väggen av regnig, äcklig storm som krämade i allt vad den hade... På en millisekund var jag återigen nedkyld, nålstungen av små envisa regndroppar och totalt sänkt av det kompakta mörkret som slickar i sig mig. Strax efter lunch.
Så dessvärre hade ljusterapi den oväntade effekten att jag blev ännu deppigare när jag sen kom ut eftersom mörkret då framstod som ÄNNU mörkare när jag nu påmints om hur ljust ljuset kan vara. Obarmhärtigt. Jag avbokade resten av tiderna.
Men i dag skiner faktiskt solen!! Och nästa helg är det advent, och då blir allting bra!! Då får man plötsligt göra allt möjligt livsbejakande! Sätta upp underbara glittrande stjärnor i alla fönster, köpa julkalender, sätta fram änglar och adventsljusstakar, baka pepparkakor och lussebullar och julgodis. Sjunga sånger om ljus och frid, titta på Grinchen, skriva önskelistor, sprida sköna dofter av apelsin och nejlikor, tindra utav bara tusan och höra alla fötter springa tripp, tripp, tripp. Då lever man upp, vill jag lova! Och alldeles nyss kom min man och min dotter hem med ett stort fång färgsprakande höstblommor som nu står på bordet! Livet är allt fint ändå.
Illustration av William Bergman
Man blir ju aldrig besviken på november iaf...
"Defilibrera"?.. Du är inte legimiterad va?
oops, nej, inte på något vis. Inte som svensklärare heller som synes. Men nu är det åtgärdat. Ok?
Som den kroniskt optimistiska människa jag är så måste jag ju försvara november om än bara lite.
November är mörk. Mörker innebär att man kan sitta inne och kura med tända ljus framför en film eller bok utan att känna något dåligt samvete över att man inte är ute "nu när det är så fint väder".
November är kall. Kyla innebär härliga mössor och stora halsdukar man kan burra in sig i. Dålig hårdag? Inga problem. November låter en ha på sig mössa hela dagen inom- som utomhus.
Kylan innebär även att man kan sitta i soffan under en gosig filt. Omöjligt när det är den minsta solstrimma i vår lägenhet, som blir hyfsat varm med vår växthusbalkong.
Kyla lockar även fram raggsockar alternativt pälstofflor = myys!
Men det absolut bästa är ju att November innebär att det börjar närma sig jul!
Hoppas allt detta kan ge dig lite ljus i Novembermörkret med lite bättre resultat än vita väggar och lysrör :)
Tack, Mija!!
Din optimism är oslagbar! Tyvärr är vår inneboende 2,5åring inte lika förtjust i att sitta inne och titta på en hel film eller låta oss läsa böcker. Så för allas skull är viss utomhusvistelse ett måste.
I övrigt gar jagdig helt rätt! Mössa är bra! Och stearinljus och pyssel som att sticka och sånt där. Och till helgen känns det nog bättre, för då åker alla stjärnor och annat trivsamt fram! =)
Heja Advent!
Oj, hade inte trott att effekten skulle mattas av riiktigt sådär fort. Efter en månad i sthlm nu där vi endast haft 4 soltimmar så har tankarna börjat vandra till just ljusterapins trakter.
