anniesauditorium

Treårstrots har man ju hört talas om. Jag har fram till denna dag uppfattat det som en trotsperiod som vanligtvis inträder runt den tid då tvååringen blir till treåring. Men på senare tid har jag undrat och funderat över hur det egentligen hänger ihop. Är det en trotsperiod som börjar långt tidigare och som börjar klinga av runt treårsdagen? Eller är det som med uttrycket "tremånaderskolik", som innebär att barnet har kolik från start fram till dess att hon är tre månader? Det skulle då i det här fallet innebära att barnet är trotsigt från födseln och tre år framåt... Men min erfarenhet är att de nyfödda små människorna inte kan beskyllas för att vara just trotsiga. Kladdiga? Ja. Trotsiga? Nej. (om det inte är så att de kräks på pin kiv precis när man bytt tröja bara för att visa att de bestämmer själva när det ska kräkas och inte, så det så! Men nej... jag kan inte känna i mitt hjärta att det skulle ligga till på det viset).

Jag vet som sagt inte vad uttrycket treårstrots egentligen betyder. Men hos oss har den eller någon annan slags trots i alla fall börjat dyka upp i en charmig liten kropp nära oss. Inga halvkassa, taffliga trotsförsök, eller sådana som i huvudsak går ut på att helt enkelt inte göra som man säger, utan lite mer finslipade varianter, med lite hjärna bakom.  Jag inser ju givetvis att jag måste ge ett exempel:

Tidigare i veckan när jag hade hämtat Ebba på förskolan och vi var på väg hem uppstod det någon form av konflikt oss emellan. I efterhand minns jag inte var det handlade om. Det kan ha varit skilda meningar om huruvida det är socialt accepterat eller inte att vara nakenfis inne i stan i september, eller om det egentligen är en bra eller dålig idé att kasta grus på den parkerade bilen på hörnet, eller om en sån sak som sömn verkligen skulle kunna hjälpa när man är så trött att man vinglar till och med när man sitter ner. Jag minns som sagt inte vad det hadlade om vid detta specifika tillfälle, men efter en stunds dividerande sammanfattade jag min ståndpunkt i en lång harang tydligt sprungen ur en frustrerad moders bristande tålamod. Då lutar hon sig tillbaka i vagnen, sluter ögonen och sätter fingrarna i öronen. Hon öppnar ögonen igen, tittar lugnt på mig och så kommer det: "Jag hör inte vad du säger, Annie".

I stunden var jag föga road, men efteråt  har vi skrattat åt det. I största hemlighet och bakom stängda dörrar, förstås. Fick någon dag senare höra om en annan liten krabat i ungefär samma ålder som under en utdragen, uppläxande tillrättavisning hade blundat en stund och sen slagit upp sina stora blå och sagt: "Oj, jag somnade visst".

Hyfsat kaxigt.


Det hade varit betydligt värre om hon alltid gjorde som vi sa...