anniesauditorium

Det är ju uppenbart så att det föreligger ett märkligt förhållande mellan mig och små varelser, av många kallade "djur", som jag behöver dela jordklot med. (Andra små varelser som typ Nanne Grönwall har jag inga som helst problem med). Jag tycks i alla fall vara oförmögen att leva i symbios med allehanda fjäderfän, oknytt, arter som glider genom livet på sitt eget slem, såna som kallar sig fiskar och ilar runt kring toastolar och gnagare som livnär sig på mina fötters magasinerade klädnader*. Mycket ofta ligger jag och funderar över dessa små odågors leverne, livsgärningar, drivkrafter och ofta även på om jag skulle kunna styra deras öde ite grand, ja, med någon form av aktiv dödshjälp (läs mord) eller så. Jag inser med kristallklar blick att detta är ett högst osmickrande drag i min annars ganska fabulösa person. Men även solen måste ha sina fläckar, go vänner. Så nu är det alltså dags igen.


De senaste veckorna har det varit en vedervärdig och fullständig anstormning av dessa skitsmå, asirriterade och faktiskt ganska äckliga kräk. Nu kan jag av min godhet säga att de inte är äckliga av sig själva, som individer eller så. Äckligheten uppstår först när de är i grupp. Och det gäller inte bara bananflugorna eller Drosophila melanogaster om man ska kosta på sig att vara lite fin i kanten. Nej, jag tror mig vara av den åsikten att det mesta blir äckligt om det är tillräckligt mycket av det. Extremt många katter i en lägenhet är äckligt, en hel fålla till brädden fylld av iller är äckligt, jättemycket hår i en golvbrunn är äckligt, oövergripligt många höghus som står tätt tätt ihop känns lite äckligt, liksom överdådigt mycket mat på en barngala.. men det finns säkert undantag. Jättemycket glass känns mest trevligt  när jag tänker på det...
Jag är en enkel kvinna. Jag sjunger måttlighetens lov! Jag skulle trivas bättre med att sitta i EN lägenhet i ETT höghus, med EN katt, EN iller, EN matbit och ETT hårstrå i govbrunnen, möjligen med EN bananfluga i mitt kök. Men sen finns det ju vissa saker som aldrig finns i singular eller i små doser. Typ krill... Men sådana möter jag så sällan så det må va hänt! (säger man ett krill om man bara menar en enda sån där liten, eller är ett krill liksom alltid hela gänget?)

Tilllbaka till bananflugan. Eller bananflugorna då, eftersom det är bra mycket mer än en som huserar här.
De började med att inta äpplen, balsamico-flaskor och fantasilöst nog, bananer. Sedan dessa ting placerats i kylskåpet kunde man ju tro att vingfolket skulle dra sig tillbaka. Det gjorde de inte. De tycks föröka sig ur intet, så nästa morgon är det ungefär hundratusen nyförlösta typer som sitter och softar på sladdar och vattenkokare. När man så sträcker sig efter sin kanna för att hetta upp te-vatten så är det som att det svarta handtaget upplöses framför ens ögon och lyfter och stiger till taket i form av ett svart moln av småflugor. Det har därför bivit vardagssyssla att gå på jakt med dammsugaren och suga upp så många osm möjligt när de sitter och sover på morgonen, och sen göra samma sak på eftermiddagen när de mirakulöst nog återigen har fördubblats i antal. Min blodtörstige man föredrar att smälla ihjäl dem med ett rappa och rytmiska handklapp, men då han nyligen ådrog sig ett köttsår i sin vilda jakt på så vis att han råkade drämma i den vassa kanten på spisfläkten, fick han foga sig till gängse dammsugarmetod.

Nu verkar det trots detta som att de inte minskar ett dugg i antal och vi har annat att göra med vår tid än att jaga knytt med plastslang, så i dag blandade jag till en häxbrygd i en skål. 50% honung, 50% ättika och två droppar diskmedel. Jag ställde mig på behörigt avstånd, beredd på dramatik! Till min stora besvikelse hände det inte så mycket, men efter ett tag kom de susande en efter en och slog sig ner. Först träffades de bara där på skålkanten och resonerade över detta frestande bad. Någon anade oråd i mossen och bad dem alla att besinna sg och inte huvudlöst kasta sig över maten: "Har ni redan glömt att detta är samma kvinna som i morse svor åt oss och jagade Steve med dammsugaren?" "
De  bev alla tysta och begrundade vad som sagts och plötsligt bröts tystnaden av den kortaste av dem:
"Jag vet! Vi bildar kedja ner till honungen! Om jag håller i din fot, så håller Håkan i min och du Billy håller i Håkans. Sen turas vi om så att alla får smaka".
Sen hörde jag tyvärr inte vad som sas, men de måste ha blivit osams om något för sen utbröt ett litet handgemäng och de splittrades upp med bryska miner och började gå ner mot ytan var och en för sig, och nu ligger det inte mindre än 15 hädangångna vingburna där i såsen.  Ensam var inte stark i flugoras värd. Många är de som fortfarande cirkulerar omkring där ute i köket och fyller mitt belånade luftrum med små snuskiga vingslag. Så än är inte kampen vunnen.

Nu kan ju bananflugans vänner tycka att jag givit en mycket ensidig och tråkig bild av dessa väsen, så i rättvisans namn vill jag tillägga att det på många sätt även är en mycket framstående "djur"art. Bananflugan var enligt wikipedia det första "djuret" amerikanarna vade att skicka upp i rymden på en rundtur (no wonder). I flugornas salivkörtlar finns finfina kromosomer som är härligt stora och utomordentligt fördelaktiga att bedriva genetikforskning på (hur stora kromosomerna nu kan vara när hela fäet endast uppmäter 2mm). En annan fördel är enligt samma källa att de är billiga i drift (!). Nackdelen är att de tyvärr bara lever i ca 20 dagar...
Buhuuu..








* För att läsa inlägg om dessa varelser:
Sniglar under cover
http://www.anniesauditorium.blogg.se/2009/october/snigelslakt.html
Silverfiskar det naturliga urvalet
http://www.anniesauditorium.blogg.se/2009/june/silverfiskens-vara-eller-icke-vara.html
Råtta i flyttlådan
http://www.anniesauditorium.blogg.se/2010/june/ackligt.html