anniesauditorium

Mars månad och äntligen har islossningen börjat såväl utanför huset som inuti själen! Underbara, efterlängade vår som börjat smyga sig fram. Willkommen!

De senaste tre veckorna har vår lägenhet gästats av allsköns hantverkare som fått i uppdrag att renovera både badrum och toalett. Hantverkarbesök är intressanta saker det. Min generella lilla spaning är att målaren är en skönt tjötig och social människotyp och att deras motsats står att finna i rörmokaren. Vad det gäller omfattning av smuts och efterlämnat skräp finns det inga större skillnader att rapportera om. 

Under dessa veckor har jag tagit min son under armen och flytt till mitt föräldrahem under dagarna för att kunna kissa när helst andan faller på och för att inte behöva umgås med detta mansknippe om jag skulle föredra att lyssna på skämsmusik eller hasa runt i omatchade myskläder med en påkletad ansiktsmask på nunan. Det har fungerat alldeles ypperligt och i tisdags var de färdiga med alltihop och våra utrymmen för främjande av god hygien fick sig helt klart ett lyft.
Allt väl.

Men så i går hände det. Jag ställde mig i duschen. Ja, det i sig är faktiskt inget att rita kors i taket för, det var bara en liten upptrappning på historien som komma skall.

Alltså, jag hade precis lagt Lukas i hans säng där han somnade så snart nackhåren nått kudden. Jag stängde till dörren och hoppade in i duschen där jag nu tänkte mig en lång procedur med silverschampo, hårinpackning, rakhyvel, bodyscrub och nagelsax. Uppskatttningsvis tre minuter in i min varma duschupplevelse ringer det på dörren. Inte en, inte två, utan tre äppelkäcka, envetna gånger i rask följd! Inte ens Edward Cullen (skitsnabb vampyr för er som inte läser ungdomslitt) hade hunnit öppna dörren mellan första och andra ringningen. Sjukt stressande ljud när man har en sovande pilt under sina vingar. Jag kastade mig ut ur duschen och sträckte mig efter mitt badlakan som inte hängde på sin krok. William hade med rätta slängt våra frottévänner i tvättkorgen som står två rum bort. Det enda som fanns att tillgå där inne var Ebbas pyttelilla handduk med luva på. Om han inte skulle ringa sig sönder och samman där ute fick jag helt enkelt ta vad som stod till buds. Jag slet ner handduken från kroken och virade den om mig, eller mer höll upp den mot framsidan av min kropp. Den var stor nog att täcka mig från bystens början till lårbenets övre del, och bred nog att skyla mig från höftben till höftben. Not good enough. Alltså öppnade jag dörren med drypande hår, skärrad blick och med rumpan bar för att stå öga mot öga med en livslevande hantverkare.

Upplevelsen liknade inte alls den som kunde beskrivits i "mitt livs novell". Han var inte barbröstad, solbränd och försedd med svettblänkande spelande muskler, och jag var varken intagande, 19 år eller långhårig. Det fanns inget vackert i situationen.

Han stövlade in i mitt hem, pressade in sig och sin buk på toaletten, brände av några svordomar, skruvade ner en lampa, spred ett lager grus över golvet, väckte Lukas, och gick ut.

Underbart är kort.
Och nu syftar jag på duschen alltså, inte hantverkarmötet, för den som kände sig tveksam.

(Efteråt slog det mig att jag stod framför vår vinklad stora hallspegel när jag öppnade dörren, så om han även fick nöjet att se reflektionen av tvåbarnsmoderns 30-åriga bakdelar förtäljer inte historien...)