anniesauditorium

Jo, man får bryta ihop och komma igen helt enkelt. Så här långt har vi varit på 16 husvisningar och förlorat fyra budgivningar. Statistik som inte direkt piggar upp i regnet och dimman. Men i morgon är det måndag och dags att ta nya tag och tända hoppets och trägens lilla låga på nytt och hålla huvudet kallt och öppet. Det senaste huset var en vild chansning, och besvikelsen var mycket stor när den visade sig vara lite för vild och alltså sprang och la sig i stöpet. Vart det nu ligger nånstans. Ett helt grymt hus var det i alla fall.

Då jag är en ganska känslosam människa så bjuder mitt liv på ganska höga toppar och ibland ganska låga dalar. Det kan försts bitvis bli lite omtumlande och stormigt på insidan, men överlag är jag ändå rätt nöjd med hur det hela fungerar. Jag tycker om mina toppar och de är faktiskt värda sina dalar. Jag har lärt mig att tycka rätt bra om mitt huvud och dess snirkliga vägar, och ganska stora delar av det jag inte varit lika förtjust i har faktskt gått att tämja till en god nivå. Jag förstår mitt huvud ganska bra, och ger det en stor kram lite då och då när jag tror att det behöver det.

Nu har jag oftast en ganska god inblick i hur jag mår och hur dagsformen är, men OM jag av något märkligt skäl skulle missat att snappa upp det så finns det några biologskt nedbrytbara ting som med största tillförlitlighet kan ge mig en god hint om sinnesstämning för dagen. Det handlar om tall och änder.

En bra dag när solen ler, kroppen är spänstig och framtiden ter sig lockande och ljus:
Jag går med utmed munksjöns strand och hör hur änderna skrattar glatt på sitt säregna lite hesa sätt. Till och med de är glada och deras skratt förstärker känslan av en vacker värld!

Lite längre bort passerar jag en talldunge, och ser just det. En talldunge. Ganska vackert med alla sina gröna barr...

En dålig dag när molnen skymmer blicken, kroppen är seg och livet känns stillastående:
Jag går utmed munksjöns strand och hör hur de vidriga änderna samlar ihop sig och hånskrattar åt mig. Hesa, gälla, hånskratt som vill komma åt mig. Jag gör mig mentalt beredd att kasta mig i sjön och strypa nästa and som vågar träda fram!

Lite längre bort passerar jag en talldunge... och ser bara en skog av långfingrar som pekar finger åt mig. Som en enda stor skog av "fuck you" (om ni ursäktar uttrycket, men det är deras ord, inte mina)!!

Idag har dock både tallar och änder betett sig fult acceptabelt, och imonn tar vi nya tag i husletande och annat.