anniesauditorium

I dag är det två veckor sen vårt tredje lilla knyte tittade ut och bestämde sig för att ansluta sig till oss andra här på utsidan. Det ÄR konstigt att man liksom kan vara med och göra nya människor, och det är inte mindre konstigt att det händer hela tiden och dagarna i ända. Som tur är inte för en och samma kvinna, för man kan ju lätt uppleva ett visst behov av återhämtning efter en sån här resa.

En osannolikt smidig graviditet, en trevlig resa in till Ryhov följt av en fin och bra förlossning utan övrigt att önska. En till synes frisk liten onge har trillat in i familjen och fått sin rättmätiga plats bland syskon, föräldrar, familj och våra vänner. Mäktigt!
Liten eloge till mig också som den här gången använde mig av lustgas utan att som följd frikostigt dela med mig av smårunda ord och underlivshumor med en salongsberusads okuvade förtjusning. Tyckte själv att jag var osedvanligt klok, klarsynt och metodisk i mitt födande, och sanslöst receptiv för barnmorskornas instruktioner och upplysningar. Det kan eventuellt vara så att någon av de närvarande var av en annan uppfattning, men jag kan ha överseende med deras luddiga minne i så fall... På radion spelades Pink och September.

Två dagar senare dog Whitney Huston.
Som jag tidigare nämnt vet jag inte om det har med saken att göra, men en vecka efter vårt andra barns födelse dog Michael Jackson så nu är det nog bäst att vi spar vår säd.

I övrigt välkomnar jag våren som i dag gör en lite skrytig entré och låter solen vräka sig fram över hustaken och bjuder på nästan överdrivet piggt fågelkvitter och stora snöfria ytor. Vårt lilla berg är snudd på snöfritt och i morse traskade barnen ut genom ytterdörren i fleecejackor. Jag njuter av ett av vårsol lättat sinne och en av förlossning lättad kropp som numera tillåter fri sikt över tår och håriga ben. Att förlora 9 kilo i tyngd och 15 cm i omfång från den ena veckan till den andra gör sitt till. Negativt för magmuskulaturen, men positivt för rörligheten! Kroppen är ändå ganska märklig som klarar av såna här omställningar. Graviditet, förlossning, eftervärkar som ska dra ihop livmodern, hormoner som vrider hjärnan ur led och så lite andra helsikeshormoner som jag inte ens vet vad de är bra för. Säkert är de bra för något. Eller så är det inte det...


en vecka före förlossning             två veckor efter förlossning
- ser bara buk                             - hej, fotrygg!

Vill bara tillägga attt det är så skönt att snart vara ur den här barnmorskevärlden. Vi har haft en fantastisk barnmorska under alla tre graviditeter. Irene Ohlson på kvinnohälsovården i Jönköping är helt enkelt fantastisk!!! I övrigt är jag ganska trött på den undermåliga inkluderingen av pappan från förlossningen och framåt, den maniska synen på amning och bristen på respekt för de som avstår. Vårt beslut att inte amma kommer inte av traumatiska upplevelser eller känsla av misslyckande, men för de kvinnor och par som har en sådan historia kan det säkert upplevas både respektlöst och sårande att ideligen få frågor om det av personal som borde vara införstådda med situationen, om de läst journalen och respekterat parets beslut.

Nu ligger det där bakom oss och vi kan vara familj och föräldrar på vårt sätt, som jag trivs så bra med. Gött!! =)