anniesauditorium

50 minuter har gått sedan jag körde in genom Hades portar. Jag funderar på vilket jag njuter mest av.. snålblåsten, vyn över skitiga och trasiga däck, eller möjligen den oslagbara kombinationen av de båda? Herregud! Hur lång tid ska det behöva ta att slänga på några däck?!?!

Som föräldraledig är man den som står för flexibiliteten i vardagen, rent sysselsättningsmässigt alltså. Vissa typer av uppdrag tillfaller således helt naturligt den som för perioden är den hemmavarande parten. Just nu är det jag. Med jämna mellanrum dyker det ju upp saker som måste göras på kontorstid och då är det den "ledige" som får det på sitt bord. Det kan handla om att ta bilen till besiktning, fixa eventuella bankärenden eller gå till BVC och svara på frågor om mat och bebisbajs. I går var mitt uppdrag enligt denna princip, att ta bilen till andra sidan Vättern och få nya sommardäck inköpta, balanserade och monterade på vårt åk.

Allt ter sig underligt färglöst på den här ödesmättade platsen och det grälligaste jag ser är däckmannens grå arbetsställ prytt med de karakteristiska fläckarna i svart, som skymtar förbi innanför garagedörrarna nere i källarhålan. Inte en människa har synts till på hela tiden och jag finner mig själv och min rump förvisad till en knögglig liten betongklump i ett skjul med plåttak. Mycket pigggt. Här sitter jag nu och blickar ut över travar av bråte. Humöret sjunker i takt med kroppstemperaturen och jag känner hur en extremn tristess byggs upp inom mig och liksom går ut i kroppen och blir fysisk!
Situationen påminner om en prao-plats jag hade som 14-åring då jag hamnade just på en däckmonteringsfirma. Gubbarna som jobbade där hade aldrig haft en tjej som praktikant där förut och jag citerar: "Ja, killarna brukar ju få hjälpa till med däckmonteringen, men.. ja, du kan väl städa fikarummet.." Jag dammsög lite, cyklade hem på lunchen den dagen och gick aldrig tillbaka. Men fram till lunchrasten efter att ha städat lite pliktskyldigt, strosade jag runt i monteringshallen och memorerade så många däcknummer som möjligt för att pånågot sätt driva minutvisaren framför mig. En liknande överlevnadsstrategi var det som slog till hos mig nu.

Det inledande korta mötet med däckmannen var till en början trevligt, för att sedan bli märkligt och till slut lite hotfullt. Det har nämligen visat sig att det finns en hel värld där ute som jag bara inte förstår. Jag förstår inte däck. Jag kan titta på dem, men jag ser dem inte. Men det gjorde han. Han talade varmt om de här gummidoningarna och tycktes ha en personlig relation till dem alla och envar. Fint så. Men besvärande nog bar också den här däckschamanen på en missionerande sida som så gärna ville inviga mig i det han såg. Han stirrade mig in i ögonen när han sjöng sin gospel om sifferförkortningar som skulle stå för djup, mönster och trycktålighet och jag kunde läsa små stråk av sorg och förakt i hans sårade blick när jag inte kunde ge honom annat än noll och intet i gensvar. Jag ville bara ha mina däck bytta. Det var en besviken liten man som lommade ner i källarhålan med mina gamla däck.

50 minuter senare kryllar det alltså av rastlöshet i kroppen och jag vet nu att staketet bestående av ett galler uppsatt mellan några stolpar, är 26 hål högt (26,5 hål om man räknar med den lilla biten högst upp som fästet sitter i)Jag roar mig vidare med att skapa ett anagram av orden "köper, byter, säljer" som står tryckta över den skeva dörren som leder in till kontoret. Jag har just beslutat mig för "Per röker, byter ej säl", när the däckwhisperer gör entré ur sin källarhåla och kommer storstilat ut med lufttrycksmojen i ena handen och rullandes däck med den andra. Jag sitter kvar i bilen medan däcken slutligen monteras på under mig och jag kan äntligen åka därifrån. Tretusenfyrahundra kronor och åttio minuter fattigare.

Men bilen går bra...

Alltså! Låt oss prata lite om bröst och brunsås här en stund. Så här inledningsvis vill jag vara tydlig med att jag gillar bröst. Jag är tacksam för mina bröst. De har behandlat mig väl genom livet, vi har haft mycket roligt tillsammans och förvisso i unga år även stött på en del motgångar, men jag skulle säga att vi har en fin relation som bygger på ömsesidig respekt och tolerans. Hur jag känner för brunsås varierar. Som sås helt okej, som känsla helt värdelös.

Mina bröst och jag har följts åt på ett fint sätt genom graviditeten som för en månad sen utmynnade i en förlossning. De har varit extra runda, fina och på gott humör hela vägen, so far so good. Men så plötsligt för ett par veckor sen bestämde de sig för att lägga sig i bakhåll och helt enkelt en afton attackera mig i mitt svagaste ögonblick. Jag blickar ner mot min vanligtvis väl proportioneliga barm och möts helt oväntat av två aggressivt stirrande Dolly-kanoner som ser ut att vilja ta över min kropp. Drivna av trots och inte vet jag, (men Ranelid har säkert en teori)... hade de helt enkelt blåst upp sina egon med mjölk! Ja, detta är ju något att vänta av en kvinna som fött sitt tredje barn kan den oinvigde läsaren då tycka, men till saken hör att vi hade en deal! En överenskommelse om att vi inte skulle jobba så den här gången. De båda tu hade till och med i samband med förlossningen begåvats med varsin tablett för att förhindra detta okontrollerade mjölproducerande. Jag stirrade ner dem så hotfullt jag kunde och ringde samtidigt BB och frågade vad de har gjort med mina godingar och om de har snackat över dem på sin sida utan min vetskap. Barnmorskan lade all skuld på min kropp och pekade särskilt ut mina boobisar och menade att de är så starka i sig själva och hade helt sonika negligerat piller och på eget bevåg åstadkommit dessa monstruösa, hårda, ogästvänliga och värkande bomber. Intressant tyckte de. Synd, tyckte jag.
Samtalet var absurt och vi pratade liksom över huvudet på brösten. Det hela resulterade till slut i att ett recept på mjölkstopparpiller mejlades till ett apotek nära mig. Jag fick alltså ett litet medikament utskrivet åt mig vars enda syfte var att stoppa produktionen i fabriken. Förr lindade man helt enkelt doningarna när mjölken inte var önskvärd. Pravidel är det som gäller nu. Ja, medicinen heter så alltså.

Att läsa bipacksedeln till vilket läkemedel som helst kan få en att tro att en plötslig ondbråd död är en rimlig effekt att vänta sig. Huvudvärk, trötthet, magproblem och försämrad aptit är att betrakta som en regel. Att läsa bipacksedeln till Pravidel bjuder dock på lite fler överraskningar. Utöver skitsaker som hjärtinfarkt, epileptiska anfall, blödande tarmar, slaganfall och psykiska störningar är möjliga bieffekter, låt mig citera: "spelmani (överdrivet sysslande med hasardspel utan förmåga att hejda sig) samt ökad sexuell lust". Festligt! Låter ju som en bättre utekväll. Man kan ju dock fråga sig lite vad tusan det är för ämne som kan kila in i en männniskas kropp och få denna att signalera till hjärnan att nu vore det gött med lite Svarte Petter med en peng eller två som insats. Och är inte Svarte Petter ovanligt snygg i kväll förresten...

På Fass kan man också läsa att det aktuella läkemedlet vanligtvis ges till patienter med Parkinsson... och till kvinnor som inte önskar mjölk i sina bröst. Hmm... otippat att dessa grupper skulle ha en gemensam nämnare när det kom till behandling.

Huvudvärk, trötthet, yrsel och hallucinationer står under rubriken "vanliga biverkningar", men hur ofta drabbas man egentligen av det där som står på bipacken tänkte jag.

Jag tog en tablett.
Ridå.

Allt blev svart och avtrubbat. Jag somnade i princip sittande med dunkande huvud, grät över livet och världens sorger, såg barnen i blyertsgrått, mådde tokilla och kände konstiga lukter och metalliska smaker. (Konstigt nog inte ett dugg sugen på att gå på casino och ragga upp en croupier vid tillfället)... Sen fick det vara bra. Jag slutade med eländet, dimmorna lättade efter ett halvt dygn, brösten fatttade poängen och stillade sig på egen hand och så blev livet fint igen!

Men det får ju en att undra hur mycket av en själv som är en själv liksom, och hur mycket som är ren kemi. Är positiva människor som de är för att de har lite lyckade kopplingar i skallen och lite goa hormon som råkat hamna rätt? Om en vårbäck kan bli till brunsås efter att bara ha tagit ett litet piller... vad är då jag och vad är kemi?

Nåja, mina godingar är tillbaka, kropppen glad och sinnet lätt och barnen är återigen i färg. Alla är friska, våren står och filurar bakom snowracern och inspirationen är tillbaka! Undrar om det är jag eller mina hormoner som gör att jag vill tapetsera i morgon...