THE DÄCKWHISPERER!

50 minuter har gått sedan jag körde in genom Hades portar. Jag funderar på vilket jag njuter mest av.. snålblåsten, vyn över skitiga och trasiga däck, eller möjligen den oslagbara kombinationen av de båda? Herregud! Hur lång tid ska det behöva ta att slänga på några däck?!?!

Som föräldraledig är man den som står för flexibiliteten i vardagen, rent sysselsättningsmässigt alltså. Vissa typer av uppdrag tillfaller således helt naturligt den som för perioden är den hemmavarande parten. Just nu är det jag. Med jämna mellanrum dyker det ju upp saker som måste göras på kontorstid och då är det den "ledige" som får det på sitt bord. Det kan handla om att ta bilen till besiktning, fixa eventuella bankärenden eller gå till BVC och svara på frågor om mat och bebisbajs. I går var mitt uppdrag enligt denna princip, att ta bilen till andra sidan Vättern och få nya sommardäck inköpta, balanserade och monterade på vårt åk.

Allt ter sig underligt färglöst på den här ödesmättade platsen och det grälligaste jag ser är däckmannens grå arbetsställ prytt med de karakteristiska fläckarna i svart, som skymtar förbi innanför garagedörrarna nere i källarhålan. Inte en människa har synts till på hela tiden och jag finner mig själv och min rump förvisad till en knögglig liten betongklump i ett skjul med plåttak. Mycket pigggt. Här sitter jag nu och blickar ut över travar av bråte. Humöret sjunker i takt med kroppstemperaturen och jag känner hur en extremn tristess byggs upp inom mig och liksom går ut i kroppen och blir fysisk!
Situationen påminner om en prao-plats jag hade som 14-åring då jag hamnade just på en däckmonteringsfirma. Gubbarna som jobbade där hade aldrig haft en tjej som praktikant där förut och jag citerar: "Ja, killarna brukar ju få hjälpa till med däckmonteringen, men.. ja, du kan väl städa fikarummet.." Jag dammsög lite, cyklade hem på lunchen den dagen och gick aldrig tillbaka. Men fram till lunchrasten efter att ha städat lite pliktskyldigt, strosade jag runt i monteringshallen och memorerade så många däcknummer som möjligt för att pånågot sätt driva minutvisaren framför mig. En liknande överlevnadsstrategi var det som slog till hos mig nu.

Det inledande korta mötet med däckmannen var till en början trevligt, för att sedan bli märkligt och till slut lite hotfullt. Det har nämligen visat sig att det finns en hel värld där ute som jag bara inte förstår. Jag förstår inte däck. Jag kan titta på dem, men jag ser dem inte. Men det gjorde han. Han talade varmt om de här gummidoningarna och tycktes ha en personlig relation till dem alla och envar. Fint så. Men besvärande nog bar också den här däckschamanen på en missionerande sida som så gärna ville inviga mig i det han såg. Han stirrade mig in i ögonen när han sjöng sin gospel om sifferförkortningar som skulle stå för djup, mönster och trycktålighet och jag kunde läsa små stråk av sorg och förakt i hans sårade blick när jag inte kunde ge honom annat än noll och intet i gensvar. Jag ville bara ha mina däck bytta. Det var en besviken liten man som lommade ner i källarhålan med mina gamla däck.

50 minuter senare kryllar det alltså av rastlöshet i kroppen och jag vet nu att staketet bestående av ett galler uppsatt mellan några stolpar, är 26 hål högt (26,5 hål om man räknar med den lilla biten högst upp som fästet sitter i)Jag roar mig vidare med att skapa ett anagram av orden "köper, byter, säljer" som står tryckta över den skeva dörren som leder in till kontoret. Jag har just beslutat mig för "Per röker, byter ej säl", när the däckwhisperer gör entré ur sin källarhåla och kommer storstilat ut med lufttrycksmojen i ena handen och rullandes däck med den andra. Jag sitter kvar i bilen medan däcken slutligen monteras på under mig och jag kan äntligen åka därifrån. Tretusenfyrahundra kronor och åttio minuter fattigare.

Men bilen går bra...



Vägen ut!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0