anniesauditorium

För någon månad sen satte jag mig på ett lämpligt tåg och for till goda kvinns i Göteborg, staden i väst. Göteborg känns fortfarande lite som hem trots att det var en hoper år sen jag bodde där och levde nåt slags bergochdalbaneliv med lösögonfransar och strålkastarljus å ena sidan och ångest och ruelse å andra sidan. Däremellan pendlade jag med swebus express. Alltihop var ändå betydligt roligare än vad det kan tänkas låta som!

Men innan detta leverne nådde sin peak bodde jag även ett par år på folkis i Mölnlycke och det var alltså där jag rände in i ett koppel härliga männniskor, och det var nu tre ur den skaran jag var på väg till den aktuella helgen.

Då det är en tämligen talför och åsiktsrik grupp individer hade själva organisatören, ja, nu är vi väl alla fyra det, men en av oss hade planerat den här helgen på föredömligt vis och alltså tagit med i beräkningen att en afton helt enkelt skulle ge oss för lite tid för all djupdykning, uppdatering och fria associationer. Alltså träffades vi vid lunchtid ena dagen för intagande av skaldjursplatå, för att sedan checka in oss på våra hotellrum för mellanlandning och därefter hoppa på vagnen till Hagabadet vid Järntorget. Planen var bad, snack och lite flärd och avsluta det hela med en trerätters i den lilla mysiga restaurangen i anslutning till spa-badhuset.
Det blev bad, det blev snack och det blev flärd, nästan...

När vi piffat oss i ordning gled vi in i restaurangen. Huvuden vändes och vi hörde folk kippa efter andan. Vi osade av intelligens och skönhet. Oemotståndligt naturligtvis. Vi visades till våra platser av en servitris och satte oss tillrätta vid vårt bord, beställde in en flaska vin och gjorde våra beställningar. Föga kunde vi då ana att vår servitris för aftonen var i ett mycket skört state of mind och att hennes liv låg och vägde på den tunna linjen mellan charmig förvirring och total förödelse. Hur det förhöll sig med detta fick vi snart en aning om då hon efter 15 minuter och en påminnelse från vår sida om att vi ännu inte fått vårt vin, närmade sig vårt bord med ökad intensitet i blicken, något förhöjd puls och en redan öppnad vinflaska endast till hälften fylld med vin. (I det här läget uppfattade jag ändå flaskan som halvfull och inte halvtom, vilket säger att kvällen hittills tankat mig med energi och ljus syn på livet).
"Förlåt att jag dröjde med ert vin, men jag hittade inte vinöppnaren och då fick jag ta en flaska som redan var öppnad.. men vi bjuder på den här."
Med oss i detta världsvana och driftiga sällskap har vi en kvinna som är krönt mästarinna i konsten att uttrycka sig milt, trevligt och dräpande i samma andetag. Hon kom att föra vår talan:
"Jaha, så kan det gå. Men ni har inte nån annan korkskruv då? Jag tänker, när vi nu är på en restaurang."
Nej, det hade de inte, men kocken bodde visst inte långt härifrån så han hade precis ilat hem för att hämta sin privata och för hemmabruk avsedda korkskruv. Iförd kockmössa och köttyxa tänker jag mig.

Vi tänkte återgå till vårt bröd som vi fått till bordet i samband med vår ankomst, men den tjänstvilliga, trevliga servitrisen behagade dröja sig kvar för att knyta an till oss som en kompensation för dröjsmålet och ville dela sina tankar med oss om vad som i herrans namn denna lilla skruvbatting kunde ha tagit vägen, och hur lustigt det var att det kunde hända nu då det aldrig hade hänt förut. Vi log, vi förstod, vi stöttade.

Till sist gick hon för att fortsätta sin jakt.

Vi återgår till vårt samtal och tar våra första tuggor av brödet. Kvinnan med den syrliga tungan stannade upp mitt i en tugga och något stelt uttryck svepte över hennes ansikte. Så plockade hon ut en avbiten tand. Ett solrosfrö hade tagit knäcken på kronan.
Men ingen i hennes klass kommer oförberedd till en restaurang, så hon ringde snabbt upp sin tandläkare för konsultation runt 22-snåret en lördagkväll. Dessvärre fick hon inget svar och valde att vänta till den traditionella arbetsveckan tagit fart. Gott så.
Efter ett tag gör servitrisen åter entré, glad och lättat i sin uppsyn den här gången. Hon stegar fram och berättar upprymt att hon nu faktiskt har hittat korkskruven.
"Jo, den hade fastnat i en gästs kofta! Jag såg den när jag gick förbi!"
"jamen så bra att det löste sig. Sånt där är ju lätt hänt."

Extraordinärt.
In kom hon snart med vinet och ordningen började närma sig återställd. Men då var det dags att få in maten.

Jag och en av mina vänner fick det vi beställt utan mankemang. Därefter blev det återigen lite stökigt för vår tappra servitris. Ännu upprymd över att ha funnit korkskruven i gästens kofta och kunnat lösa situationen med vinet stegar hon frejdigt in i salongen med svängig stil och närmar sig vårt bord tillsammans med ankbrösten på tallrikarna. Hon börjar glatt berätta om rätten så ena tallriken vinglar till betänkligt för att ögonblicket senare explodera på golvet bredvid min väninna som redan offrat en bit tand för att riktigt få en helhetsupplevelse av kvällen.Servitrisen blir rödkindad och har en högre frekvens än tidigare på sin röst och känner nog att kvoten med misstag nog är fylld vad det gäller hennes insats för det här sällskapet.Hon vill bara att det ska vara över. Rafsar med sig tallriksbitarna ut till köket, stöter till besticken vid grannbordet på vägen ut. Sorti.

 

Tre av fyra fick till sist ändå det vi beställde, den fjärde, en driftig mor och projektledare från vår huvudstad, fick nöja sig med nån form av potatiskaka-substitut eftersom potatiskakan plötsligt och utan någons inblandning tagit slut... Vid det här laget får man ändå anta att kocken hunnit pinna tillbaka till köket efter sitt korkskruvsuppdrag, men tydligen hade han inte längre lust att laga den mat som stod på menyn och då fick projektledaren snällt tugga på sin alternativa mat.

Nåja, middagen fortlöpte utan vidare problem och vi avhandlade ämnen inom kultur, politik, sex, karriär, moderskap och kroppsbehåring. Inga konstigheter.

 

Efter avslutat måltid tackade vi vår servitris och försäkrade henne om att det blir en bättre dag imorgon. Hon Svarade tacksamt att det nog förhöll sig på det sättet.

 

Kanske var hon bara himlastormande nykär  och lycklig den här servitrisen och hade mer fantastiska saker som pågick i hennes huvud och hjärta än att servera några tjejer en bit djur. Fullt begripligt i så fall!

 

Vår kvartett drog sig tillbaka till hotellet och fortsatte kvällen där.

Tack, älskade, kloka, starka, driftiga, ärliga, smarta och roliga väninnor för att ni finns!!!!