UTFLYKTSJINX!

Familjen Bergman, där jag alltså ingår, i Mullsjö är drabbade av utflyktsjinx.
 
Det är sommar i Sverige. Det regnar således allt som oftast, och om den återhållsamma solen sträcker på sig nån dag så är det snabba ryck ut för att sippa i sig de där små stunderna av utomhusfrukost, sandknastriga rullmackor och myggbettsben. Det är också då man tar kort så att barnen senare i livet kommer att minnas sina somrar som oändliga och alltigenom barfotavänliga, soliga och vattenglittriga. Så en dag sitter de själva inomhus med alla sina L-sklingar och :an innanför regnstrimmiga rutor och blir tokiga på att trilla chokladbollar, göra toarullsdockor och spela desperationsyatzy med frustrerade pallevantar. De stjäl en sekund med tekoppen ute i köket och blickar ut och undrar varför somrarna blivit så mycket regningare på senare år . När de var små var en sommar minsann varma bryggor och rännilar av smält glass mellan fingrarna, kommer de att tänka. Och deras fotoalbum kommer att nicka bekräftande.
 
Nå, då kan jag nu hamra in en kil i sommarillusionsbubblan och säga att nej, så var det inte!
 
Vi har pausat alla våra husprojekt för ett par veckor för att satsa helhjärtat på små och opretentiösa familjeutflykter.
Vi åker till stadsparken och måsarna skriker hål i huvudet på lilltösen, vi åker till Tabergs topp för att spela länge efterfrågad äventyrsgolf och himlen vrålar ner allt vatten som världen skådat precis efter att vi blivit lurade att köpa kanelbullar för 50kr styck i restaurangen och precis när klubborna börjat provas ut.
B. e. s. v. i. k. n. a.  b a a a r n.
Vi åker till stranden och får filten nedkissad så snart vi lagt ut den men hinner glatt nog före regnet till bilen. Favoritglassen är slut, maten glömdes hemma, kexen har smält, badringen spricker, sol blir till regn  och det blir tydligt att SMHI under semesterperioden låter en Keno-maskin dra prognoser ur tombola för att spara in på personal.
 
Men vi är djärva, envetna och fast beslutna att nu ska det bli mys och trevligheter, så på´t igen! I går gjorde vi ett nytt försök. Vi packade in oss, några fiskespön, badkläder och regnjackor och tog oss ner till sjön Stråken.Förväntningarna låga. Nära hem om det skulle gå fel. Vi tar oss ner till en avskild liten plats inne i skogen bland blåbärsris och Linnéa. Klorofyll och böjda sagostammar som hyser en liten bit strand och en glänta. Det är nu det vänder tänker jag... Då hör vi två koleriskt skällande hundar, uppeldad av en minst lika högröd matte braka loss från den lilla stranden vi var på väg mot. Så där ja... Vi skymtar två frysande barn och den dåliga energin osar genom skogen. Vi drar iväg lite åt andra hållet och lägger ut filtar och drar fram spön. Mitt första kast sätter sig i ett träd....
 
Sen händer det där magiska, som att nån bara byter filmmusik, justerar färgsättningarna lite och ger statisterna ledigt för resten av dagen och vi hör deras höga röster bli svagare när de går mot utgången.
 
Frid.
 
Den stolta ryggen på den lille killen som stoppat mackan i shortsfickan och just har lärt sig göra långa snygga kast med sitt fiskespö, Kast efter kast med ett lugnt, ljust sinne strålande över huvudet. Storasysterns händer som letar gröna stenar i vattenbrynet och skriver sitt namn med pinnar i den platta sanden. Lillasystern med korvsmörgås i hand som fnissar nöjt åt att bli placerad på en mossig trädstam som böjer sig ut över sjön. Mannen som ser det jag ser. Alla totalt närvarande. Sån där pekorallycka på nåt sätt. En känsla av fullständighet när man upplever det, men tämligen klibbigt och floskelstinnt i skrift.
Så håll i er, för till råga på denna plötsliga tomtebolycka blir det ännu gulligare när pappan i familjen nu ska lära barnen att kasta macka. Aktivitet utbryter. Vi letar platta stenar, instruerar, testar, kastar, uppmuntrar och skrattar. Nån klarar sin första studs. High five. Nån klarar två studs.
"Vill du också kasta macka?" Frågan ställs till lilltjejen som nöjd står bredvid och svänger med armarna.
"Plask" med en snabb knyck kastar hon sin korvmacka i sjön.
Utan studs.
 
 
 Kastad macka
 
Om jinxen är hävd återstår att se.. annars får det bli en barndom av yatzy, regn och chokladbollar.
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Eva

Jaaaaa, känner igen detta. Nu 30 år senare skrattar jag/vi högt och hjärtligt - ett igenkänningsskratt.
Tack!

2013-06-30 @ 08:37:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0