Barn, Ballong och Bedrövelse

 
Plötsligt fann jag mig själv högröd i ansiktet av återhållen panik, stående i den pyttelilla, jättedyra butiken Boomerang på A6. Ihållandes en gigantisk blå ballong i ena handen och ytterligare tre ballonger av betydande storlek i den andra. Där inne i skyltfönstret vajade skyldockorna betänkligt på sitt stelbenta vis när vår sistfödda varelse kryssade runt mellan fötterna på dem, upprymt och upprepat tjoandes:
- "FSÖK Å TA MIG, MAMMA!!"
 
Övriga barn jag krystat fram har jag i det här läget ingen aning om var de befinner sig, mer än att jag avlägset hör att den ena ropar efter den andra nåt om vem som hade nåt först. Alltå kan jag ägna mig helhjärtat åt den här festliga tafatt-leken i skyltfönstret. Butiksbeträdet har nu hastat fram på ett obehagligt kontrollerat sätt. Hon ler mot mig och mitt härliga, lyckokvillrande lilla barn, utan att det påverkar hennes ögon alls. Tekniskt sätt får man nog ändå säga att hon ler. Hennes ögon har drabbats av någon form av låsning och påminner om två små rambutan-frukter som stirrar blankt, befallande och besvärjande på samma gång. I det här ögonblicket upplever jag ingen kärlek.
Det lilla barnet har nu förtjust börjat plocka med väskorna i skylten och tycker att vi ska leka med dem. Jag känner i min svettiga rygg hur rambutanerna INTE tycker att det är någon bra idé. Alls.
En kund går förbi och ler ursäktande mot mig och  ganska vänligt mot mitt barn medan hon försöker trixa sig förbi min jätteballong som ändå råkar studsa in i hennes huvud med ett dovt litet "foff" innan hon helt lyckas passera frontlinjen och ta sig ut ur butiken.
Barnet har nu letat sig längst bort i hörnet där hon står och hälsar på den sista plastmänniskan av fyra i fönstret. Som Pippi Långstrump gör ögonblicket innan hela armen på dockan lossnar... Mitt huvud snabbspolar fram detta högst tänkbara scenario, jag hinner spekulera i hur stor ersättning man som mor till armbryterska skulle förmodas bli skyldig till, samtidigt som jag och mina provocerande clownprickiga ballonger försöker ta sig runt b a k o m skyltfönstret för att genskjuta det lilla stycket från a n d r a hållet där jag sett att det finns en öppning. HA!
Men det enda som händer är givetvis att jag ofrivilligt nu gett mig in i datten på riktigt, vilket ger parveln ny fart så att hon i hög fart nu pinnar förbi raden av kvinnokroppsföraktande dockben ännu en gång! Och nu blir det piggt nog lite liv i luckan på expediten också. I nåt skräckartat samarbete börjar vi nu med gemensamma stresshormon liksom leka henne åt ena hållet med outtalad förhoppning om att ungen då springer så långt åt andra hållet så jag kan plocka ut henne där.
Resultatet blir att barnet ställer sig i MITTEN av skyltfönstret och med rätta skriker förtjust åt sin egen skarpsinnighet. Då hör jag övriga av mina barn ropa efter mig några butiker längre bort. Nu gäller det att prioritera. Jag trasslar mig ut tillsammans med min färgglada disney-kuliss och ropar med lite för ilsk stämma till dem att jag är HÄR. Jag hinner reflektera över kontrasterna mellan stor ballong och sur barnamor och förstår att det hade varit lustbetonat i filmatiserad form.
 
När storbarnen börjat gå åt mitt håll, vänder jag mig åter mot skylten och där finns nu inte någon illbatting! Expediten är kvar, drar en förrymd hårslinga bakom örat och rättar till klockarmbandet. Hon pekar lugnad ut ur butiken och säger kort: "Hon sprang ditåt".
Sen fluffar hon till en liten handväska som hon installerar med precision på en därför avsedd plats. Nöjd med att lugnet åter infunnit sig.
 
 
(Själv älgar jag vidare genom köpcentrat och hör mig själv locka med bulle hos mormor och morfar bara alla kan tänka sig att röra sig lite långsammare och på en minde yta ett tag.)
 
 
Nu var det ju bara det här att få in barnen och ballongerna i bilen också...
 
                                                         Efter bullen hos mormor och morfar. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0