anniesauditorium

För att lite oförväntat citera en sjungande Lotta Engberg: "Ja så har det ändå äntligen hänt, ska det va ska det va 100%" *insert big band*

Huset är äntligen vårt! Ja, alltså på pappret är det vårt från den 24/6, men hej och hå vad det går undan när det går undan i livet!
-06 W och jag träffas, flyttar ihop, blir gravid
-07 förlovning och Ebba föds
-08 bröllop
-09 Lukas föds
-10 Husköp. Från visning till inflytt: fyra veckor.
Intensiva år! Inte konstigt att man är lite trött ibland. =)

Känns grymt kul och ännu ett litet mysigt lyckofrö har knåpat sig in i hjärtat, tillsammans med de små frön som redan håller hus där. Ett William-frö, ett Ebba-frö, ett Lukas-frö, några mysiga minnes-frön, vårkvällar-frön, tekopps-frön, första-kyssen-frö, studenten-frö, tidig-fisketur-frö, kompis-frön, stå-på-scenen-frön och en-himla-massa-annat-frön. (vid tröttsam upprepning ser ordet "frön" väldigt konstigt ut i skrift... ta det i beaktande gott folk och lova mig att i framtiden vara lite restriktiva med ert användande av detta till synes beskedliga ord).

Det är förstås en massa grejer att göra på och i huset, men det är VÅRT hus och vi gör det för OSS och det vi gör är en investering. Oändligt är det antal lägenheter jag (och med jag, så menar jag min mor) har tapetserat och grejat i för att det ska kännas som hemma, men redan inom ett år har jag hunnit byta lägenhet. Två gånger.
Den här gången kan vi ha lite mer långsiktiga planer och göra lite större renoveringsövningar. Roligt, roligt!

Det som står emellan oss och huset nu är själva flytten! Fördelen med att ha flyttat ofta är att man inte har en massa bös som ligger och skräpar eftersom det sker nån slags självrensnig vid varje byte av hem. Jag har flyttat 25 gånger i runda slängar, första gången vid 19-års ålder. Jag har bott på folkhögskola, i lånelya, i ägd lägenhet, andrahandslägenheter, varit "sambo" på 15m2 , bott inackorderad, bott i ägd lägenhet, bott på fjärde våningen i ett trevåningshus, bott en sommar i folkabuss och en kortare tid i en källare som också fungerade som sminkloge. Så jag törs sticka ut hakan och påstå att jag är ganska rutinerad. Allt packas i lådor och är färdigt att bära ut när det är dags, tydliga etiketter på vart saker och ting ska och vad lådan innehåller. Jag är också snabb som tusan på att packa upp grejerna och skapa hem-känsla när jag väl är på plats på det nya stället (detta har varit en nödvändig egenskap att öva upp då jag velat leva n å g o n period utan flyttkartonger i min lägenhet och då jag velat ha lite hem även i en källarloge).

Mannen som även blev min make hade många goda skills när vi träffades, men packning var inte en av dem. Stor progression har dock gått att följa under våra fyra år  och våra två flyttar tillsammans!
När vi skulle flytta ihop flyttade vi från varsin lägenhet på torpa till en ny, gemensam i samma kvarter. Hans bror och mamma med man åkte hit för att hjälpa oss. I min ägenhet stod lådorna i givakt ute på gården, redo att lastas in. I Williams lägenhet stod sopsäckarna och papperskassarna i...hrm... "ledig" position, om man så vill. I den mån de ens stod. Mittt i stod William själv och knödde ner lite blandade ting i ännu en IKEA-kasse. Mycket låg löst och efter tre månader i den nya lägenheten var hans förråd på gamla stället fortfarande inte tömt.

Så här i efterhand kan jag tycka att det var lite charmigt. Väldigt typiskt honom och hans lugna och positiva inställning till saker och ting. Då däremot stack det i ögonen på den organiserade flytterskan som var van vid snabbare ryck och att själv kunna bestämma tempo. =)

Annat är det nu när vi flyttar! Med jobb och två barn krävs det lite mer studs och puts och planering. 10 lådor är redan packade och utrustade med klisterlappar på ovansidan och på sidorna där det står vilken våning och vilket rum lådan ska till och vad den innehåller. Vi håller ett minimum på två packade lådor/dag och planerar flyttordning, släp och mat och förfriskningar till bärhjälparna. Teamwork!

Så, go´vänner, nu är det dags att byta header på bloggen, ty snart är jag varken mammaledig eller huslängtande längre. Frågan är vad det ska stå i stället... Får fila lite på det.

/Annie- villaägarinna och flytt-coach

Hur svårt ska det behöva vara!!!??
Vi vill ha ett hus. Ett hus med några sovrum, en trädgård och ett tak som inte behöver läggas om igår. Efter ett par års letande och ett antal förlorade budgivningar hittade vi nu ännu ett litet objekt. Förvisso i Mullsjö... men efter ett evigt pratande fram och tillbaka kom vi överens om att det skulle kunna vara ok det också och att vi skulle kunna få det att funka för oss. Vi var och tittade på huset som var väldigt välvårdat och schysst med en underbar trädgård som angränsar mot en liten mysig allmänning. Bra rum och goda utvecklingsmöjligheter. Ett hus att växa i.

MEN till och med i Mullsjö finns de. De där som utan att blinka kan slänga på 60 000kr i stöten under budgivning. De där som har råd att köpa sig ett fint hus i Jönköping (eller Lidingö), men som nu råkar föredra att bo i lilla Mullsjö för att de har vuxit upp där, tycker samhället är charmigt eller (det mest troliga) bara vill sabba möjligheterna för andra små oansenliga människor. Vad vet jag? Vi genomgoda, vanliga, kämpande småbarnsföräldrar som bara så innerligt gärna vill köpa ett hus åt vår lilla familj och få se barnen springa fritt och leka bland vitsippor och björkstammar har inte en chans! Detta har fått mig att utveckla en övertygelse om att alla som vinner budgivningar är självgoda, nonchalanta, rika människor i hatt som redan har tre andra hus och som köper detta för att ha som ett litet projekt eller en sommarstuga. Den typen av tankar är mycket effektiva för att skapa en härligt drypande, stinkande missunsamhet och konspiratorisk anda. Sånt piggar ju upp och ger som bekant ett väldigt ljust och glatt sinnelag. =/

Vi har fått tänka om både en och tio gånger, vi har omvärderat, prioriterat, pratat, räknat, budat, hoppats och letat men vad får vi för det? Intet!

Surt? Japp.
Knäckande? You bet.
Bittert? Jajjemensan!

Nåja. Ännu en sommar i en lägenhet på tredje våningen ska väl bara bli kalas. Att behöva packa sig i väg med hela familjen varenda dag för att barnen ska få en chans att gräva lite, fika i solsken, plaska i vatten, äta sten eller få gräsflackar är ju bara ett sant nöje. Eller?

SJUKT trött på att aldrig nå ända fram.
Kunde inte ens sätta ihop ett pepparkakshus i julas. Är det Någon som försöker säga mig något? Tala tydligare i så fall.

Jag närmar mig de trettio! Snart passerar jag över den magiska gränsen och där på andra sidan kommer jag att begåvas med gränslös pondus och klokskap. Yngre människor kommer att se upp till mig med respekt, be mig om råd om hur man bäst hanterar livets små krumsprång och komma till mig för att vila sina stressade huvuden i mitt knä och höra på berättelser om hur det var förr, när jag var ung. Mitt lugn och stabila inre skall då lysa klart och leda vägen för andra och skänka mig själv idel harmoni och naturlig självkänsla. Mina frågor skall då få svar och grubblande skall bli ett minne blott.
När jag blir trettio.
Det är 17 dagar kvar.

Nån mental livskris blir det nog inte, för tack vare teatern har jag krisat så mycket tidigare i mitt liv, så den delen är nog avklarad för ett tag till framöver.
Jag känner mig överlag mycket tillfreds med att möta den analkande födelsedagen. Men det är klart att en del tecken på ålderdom har ju visat sig. Jag minns en hudvårdskvinna som sa att "efter 25 blir allt i huden bara sämre", och en sexolog och barnmorska som sa att "efter 30 så blir allt med att få barn bara svårare för kvinnan". Så man kan ju lätt få intrycket av att kroppen börjar sin nedrustning ordentligt för mig om 17 dagar exakt.

Men jag har faktiskt sett några tecken på detta redan nu. Mina ben är torra, hälarna är vassa och jag kan se in i mina egna blodkärl. Och när jag ska lägga på ögonskugga nu för tiden så är det lite som att bre smör på en utkavlad bulldeg. Huden liksom följer med applikatorn lite grann för att sen åka tillbaka när man släpper den. Det blir mer som att man flyttar runt lite på ögonlocket än att man faktiskt sminkar på ett jämt lager med skugga. Man kan ju då i stället dra ut ögonlocket lite i sidled så att ytan bli jämn innan själva appliceringen av färgen påbörjas. Detta får dock till följd att när man släpper locket och det drar ihop sig till sin plats så faller det tillbaka i sina små veck där färgen ansamlar sig och på så vis gör att skuggan ter sig ojämnt pålagd. Bara för att ge ett exempel.

Men jag bär även spår av ungdom då jag fortfarande oftare köper skor för att de är snygga än för att de är fotriktiga. Jag pluggar fortfarande, har aldrig jobbat med nån ordning och förderar saft framför kaffe. Så de ska nog gå bra det här!

Jag vill också passa på att avrunda med några talande ord som ni kan minnas:


Så jag lär väl märka på folks bemötande om jag anses vara värdig vördnad eller om jag bara är en toka med grånat hår!

Om man nu absolut vill förstöra en bra dag för sina barn, sig själv och stora delar av sin omgivning finns det bara en destination som gäller: SKOAFFÄREN! Få ställen kan så effektivt förvandla god till ond och förvrida lugna sinnen till vredgade.

Våren är i antågande och i och med sommartidsomställningen kan man väl säga att den ljusare tiden är ett faktum. Så även den varmare. Jag är av den kontroversiella åsikten att fodrade goretexkängor kanske inte är rätt melodi för solig vårlek i parken eller sommarens stundande picknickar och badutflykter. Därför tänkte jag ta med mig dotter och son upp till skopunkten på A6 efter förskolan för att shoppa några trevliga skor till den förstfödda. Då jag inte är fullständig novis på området hade jag planterat det hela redan på morgonen och sagt at vi skulle köpa skor och att vi sen kunde gå till lekplatsen där uppe så hon kunde få förlusta sig allt vad hon förmår.
Historien tar sin början.

Dag 1
Försök 1) Efter en trevlig promenad upp till köpcentrat närmade vi oss avgrundens portar och befann oss snart inne i Hades rike bland skohorn, skodon och... just det, mätstickor. Det var nämligen där det sprack. Jag hade missat att kratta för det här med mätstickan. Att hon skulle behöva mäta sin fossing var fullständigt ny information för henne och utgjorde en rejäl käpp i hjulet. En käpp omöjlig att få ut visade det sig. Jag rev av alla halvfula föräldraknep och hade snart både lockat, hotat, förhandlat, mutat, gett det allvarliga ögat, utövat avledning, lirkat, tröstat och pratat så där skräckinjagande lågmält sittande på huk i hennes höjd. Utan annat resultat än att hon gråtande riktigt kilat in sig på tvären och satt nu stenhårt fast.
Nya tag! Jag ville försöka mig på en omstart helt enkelt. Det brukar ju funka när datorn har hakat upp sig, eller mobilen låst sig, så varför inte när livssituationen har det?

Försök 2) Vi gick ut ur butiken och in i en annan för att leta efter en liten scarf till pojkabattingen. Vi engagerade oss hyfsat helhjärtat i detta och plötsligt gick solen upp och ur hallonröd barnamun kom orden: "Du får gärna mäta min fot, mamma".
Järnet är varmt, järnet är varmt! Men det kan svalna vansinnigt fort så på två röda och några snävt tagna kurvor senare var vi åter i skobutiken! En doft av seger inom räckhåll!

MEN återigen hade jag missat att delge viktig information: Man kan inte mäta foten med skorna på och inte heller sittandes i vagnen. Ny härdsmälta. Vi tog bussen hem. Utan mått, utan skor och utan att ha varit på lekplatsen.

Dag 2
Försök 3) Nu visste hon vad det skulle innebära att mäta en fot. Maken var ledig från jobbet och med samlade krafter gick vi åter mot skobutiken. Skrik från plågade barn och pressade föräldrar ledde oss rätt. Själva var vi lugna, trygga och målmedvetna med en väl genomarbetad plan i ryggen. Vi var inne. Än så länge inga utbrott och vi utbytte blickar med andra föräldrar som spänt småpratande ledde sina barn mot de hotfulla skohyllorna. Vi tog fram mätstickan, fick av goretexkängan och lyckades mäta foten! UNDERBART!
"Så. NU får jag gå och leka på lekplatsen!" Hrm... hennes ögon strålade av stolthet över att ha överkommit detta hinder mellan henne och lekplatsen. Men så var det ju det där med att vi faktiskt skulle titta på skor också. Det var ju trots allt det som var målet med hela mätningsprocessen. Konstigt nog saknas det lekhörna i skobutiker, medans klokt nog både bokhandlar, mataffärer, möbelbutiker och ett och annat gym är utrustade med en sådan. Efter ytterligare några duster hade vi i alla fall turen att hitta en stege (främst avsedd för personal, kan man tänka sig) som hon glatt klättrade runt i medan vi raskt letade upp några skor som skulle passa det närmsta halvårets väderlekar. Vi köpte dem och gick sedan med snabba steg därifrån mot lekplatsen. Mission accomplished!

Mars månad och äntligen har islossningen börjat såväl utanför huset som inuti själen! Underbara, efterlängade vår som börjat smyga sig fram. Willkommen!

De senaste tre veckorna har vår lägenhet gästats av allsköns hantverkare som fått i uppdrag att renovera både badrum och toalett. Hantverkarbesök är intressanta saker det. Min generella lilla spaning är att målaren är en skönt tjötig och social människotyp och att deras motsats står att finna i rörmokaren. Vad det gäller omfattning av smuts och efterlämnat skräp finns det inga större skillnader att rapportera om. 

Under dessa veckor har jag tagit min son under armen och flytt till mitt föräldrahem under dagarna för att kunna kissa när helst andan faller på och för att inte behöva umgås med detta mansknippe om jag skulle föredra att lyssna på skämsmusik eller hasa runt i omatchade myskläder med en påkletad ansiktsmask på nunan. Det har fungerat alldeles ypperligt och i tisdags var de färdiga med alltihop och våra utrymmen för främjande av god hygien fick sig helt klart ett lyft.
Allt väl.

Men så i går hände det. Jag ställde mig i duschen. Ja, det i sig är faktiskt inget att rita kors i taket för, det var bara en liten upptrappning på historien som komma skall.

Alltså, jag hade precis lagt Lukas i hans säng där han somnade så snart nackhåren nått kudden. Jag stängde till dörren och hoppade in i duschen där jag nu tänkte mig en lång procedur med silverschampo, hårinpackning, rakhyvel, bodyscrub och nagelsax. Uppskatttningsvis tre minuter in i min varma duschupplevelse ringer det på dörren. Inte en, inte två, utan tre äppelkäcka, envetna gånger i rask följd! Inte ens Edward Cullen (skitsnabb vampyr för er som inte läser ungdomslitt) hade hunnit öppna dörren mellan första och andra ringningen. Sjukt stressande ljud när man har en sovande pilt under sina vingar. Jag kastade mig ut ur duschen och sträckte mig efter mitt badlakan som inte hängde på sin krok. William hade med rätta slängt våra frottévänner i tvättkorgen som står två rum bort. Det enda som fanns att tillgå där inne var Ebbas pyttelilla handduk med luva på. Om han inte skulle ringa sig sönder och samman där ute fick jag helt enkelt ta vad som stod till buds. Jag slet ner handduken från kroken och virade den om mig, eller mer höll upp den mot framsidan av min kropp. Den var stor nog att täcka mig från bystens början till lårbenets övre del, och bred nog att skyla mig från höftben till höftben. Not good enough. Alltså öppnade jag dörren med drypande hår, skärrad blick och med rumpan bar för att stå öga mot öga med en livslevande hantverkare.

Upplevelsen liknade inte alls den som kunde beskrivits i "mitt livs novell". Han var inte barbröstad, solbränd och försedd med svettblänkande spelande muskler, och jag var varken intagande, 19 år eller långhårig. Det fanns inget vackert i situationen.

Han stövlade in i mitt hem, pressade in sig och sin buk på toaletten, brände av några svordomar, skruvade ner en lampa, spred ett lager grus över golvet, väckte Lukas, och gick ut.

Underbart är kort.
Och nu syftar jag på duschen alltså, inte hantverkarmötet, för den som kände sig tveksam.

(Efteråt slog det mig att jag stod framför vår vinklad stora hallspegel när jag öppnade dörren, så om han även fick nöjet att se reflektionen av tvåbarnsmoderns 30-åriga bakdelar förtäljer inte historien...)

Ebba sitter tyst i vagnen när vi skumpar fram på den vägen som är knögglig av all is. Hon pekar på den helt snötäckta trottoaren bredvid och säger:
"Där under är det sommar..."

Fint, på nåt sätt.

Jag är glad prenumerant av två tidningar. "Språk" och " Modern Psykologi". I den senare läste jag nyligen om ett gäng amerikanska forskare som i över tio år tittat på olika sätt att mäta hur folk hanterar ilska i olika situationer. All forskning har gjorts på studenter. En del i detta har gått till så att de har utsatt studenterna för förolämpningar (de bjuder tyvärr inte på några exempel) samtidigt som de höll på att lösa en skrivuppgift om ett känsligt ämne som abort eller liknande. Resultaten visade tydligt att om man ligger ner när man blir kritiserad aktiveras inte de delar av hjärnan som ger oss impulsen att gå till motattack. De sitttande däremot tänder till och är mer troliga att gå till hotfulla närmanden. Kroppsopsitionen hade dock ingen påverkan på hur arg man blev.

Pedagogiskt drillad som jag är efter flera års högskolestudier börjar jag naturligtvis omedelbart att fundera över möjliga användningsområden för den här typen av forskning. Inte minst inför den kommande yrkesrollen. En kort tillbakablick:
På en av högstadieskolorna jag har haft praktik på var lunchtid en kritisk del av skoldagen. Lärarna turades om att vakta matkön på sin egen lunchrast då hungriga tonåringar i kösituation inte utgjorde roten till det goda. Eleverna rök ofta ihop med varandra i väntan på chickibits och raggmunk. Det skulle göras upp om vem som hade gjort vad och när, sagt vad om vem, hånglat med vilka och vart,  tagit vad och varför eller tittat på vem och hur. Hade jag hamnat på den skolan med den nyvunna kunskap psykologitidningen skänkt mig hade jag i dag kunnat föreslå en lösning på detta delikata problem. Eleverna skulle naturligtvis ha en liggande kö in till matsalen! Lärarna hade på så vis inte längre behövt vakta matkö på sina raster och elevernas blåmärken, konflikter och kallelser till rektorn hade blivit färre. Allt gott! Ja, kön skulle förvisso kräva mer utrymme än tidigare och sannolikt orsaka mången köldskador, urinvägsinfektioner och trasiga kläder... och det skulle dessvärre fortfarande vara chickibits som serverades när det blivit deras tur. Men väger ändå inte fördelarna över, så säg!?

På P1 kunde man dessutom i går höra om svenska undersökningar som gjorts kring vårt aktade kösystem. Slutsatserna där var att väntan upplevdes som kortare, och irritationen som lägre, om det fanns speglar uppsatta längs med den ringlande kön. Det dras alltså nytta av våra narcissistiska drag. Vidare visade reslutaten på att om köfolket dessutom fick lyssna på kända historiska radiosändningar eller klassiska sportreferat upplevdes plågan som ännu lindrigare. Nu får man nog anta att vilken påverkan det har beror lite på vem som står i den där kön. Till exempel så säger min självkännedom mig att just sportreferat snarare skulle gynna min testosteronproduktion ä nmin känsla av lugn, men låt gå...

Så om man vågar sig på att sammanställa den här informationen vore alltså den ultimata kösituationen en där alla väntande intagit vågrätt kroppsposition, tittar sig i spegeln och lyssnar på när Niel Armstrong landade på månen.

Om vårdcentralerna bara hade haft den här informationen och delat ut en kudde, en fickspegel och en MP3 till var och en så hade köerna till vaccinationen kunnat se helt annorlunda ut!! Visserligen MYCKET längre, men kanske något mer präglade av gemyt?

För den som vill:
(Det finns naturlitvis inga gränser på användningsområden! Jag tänker mig en klassrumssituation: De nationella proven i svenska har rättats och ska nu lämnas tillbaka. Man vet en elev som har satsat allt och tycker att han gjort allt för att förtjäna MVG, men har dessvärre endast nått G. Med nöd och näppe. I det läget kan man alltså med fördel hala fram en kudde ur teknikskåpet och lugnt be personen i fråga lägga sig över ett par bänkar och invänta resultat och lärarkommentarer. Tada! Frid och harmoni skall råda!

Tyvärr tycks det finnas vissa luckor i forskningen så det är osäkert på om det skulle vara helt tryggt att använda sig av detta. Vad händer till exempel om eleven med uppsatsen reser på sig för fort efteråt? Kommer liksom attackimpulsen ifatt då. Retroaktivt och med fördubblad intensitet? Som en slags rysk roulette.

Och hur snart måste jag lägga mig ner om jag helt oväntat blir kritiserad, för att jag inte ska vilja gå till attack? Finns det nån inkubationstid att förekomma? Många frågor är ännu obesvarade.)

November, November, du deppighet och trista hål. Du håglöshet och ångesttyngande månvarv. Det är mörkt ute. Jämt. Och det regnar krokigt regn som gör hela märgen stel och frusen. I vårt känsliga trapphus tänds lamporna 12.30 eftersom den hänsynslösa tekniken då helt klart ser sanningen, att det är för mörkt. För mörkt för att de arma människoskuggorna ska kunna famla sig fram till sina dörrar utan ledljus. 12.30. Förkrossande.

Det här med mörker är verkligen ingen partyhöjare för mig, så förra året bestämde jag mig för att göra något åt saken. Ryktet hade nått mig om att studenthälsan inrättat ett ljusrum åt mörkerdrabbade studenter, som tillfälligt och årligen tappar hållning och riktning. Jag beslöt mig för att ge det en chans.

För att få tillgång till detta livsgnistetändande rum måste man först gå på en liten audition hos en sjuksköterska eller kurator som jobbar på stället. I juryns rum finns det för det en uppsättning fina linjer att hålla sig på rätt sida om för att passera testet och bli godkänd som ljusklient. Det är till exempel ödestigert att öppna med ett citat eller sminktips av Marilyn Manson, eller prata om det meningslösa livet, för då kommer inget lysrör i världen att släppas till dig utan du ombeds i stället sannolikt att uppsöka "riktig" vård. Men det duger inte heller att bara tycka att "lite ljus vore gött" för att du saknar Mallorca. Nej, här gäller det att uttrycka sig på ett lagom melankoliskt vis och få till ett lite trevligt, men dämpat samtal och visa på lite självkännedom i meningar som: "Jag vet att jag blir så här varje år vid den här tiden. Men jag vill försöka förekomma det i år, och då hörde jag talas om ert ljusrum..." Sen är man inne! 

Jag var ute i god tid och mycket entusiastiskt bokade jag direkt in ett par timmar i veckan under årets mest gudsförgätna månad i jakt på en liten energikänning. Jag skulle lura min kropp på endorfiner och defibrillera mitt hösttyngda hjärta med hjälp av en diger rigg av lysrör och bländvita möbler. Jag trampade i väg till min första lilla session med gott mod och tillit till ljusets välgörande krafter. En timme satt jag inne i detta så till den milda grad upplysta rum. Man ska inte blunda för då uteblir effekten, så jag satt och tittade på vit luft i 60 minuter. Till en början mycket fånigt. Men efter en stund omfamnades jag av ett avslappnat, skönt tillstånd och jag drömde mig bort till goda platser och lät känslor och tankar hoppa fritt från moln till moln. Drömmar, smaker och värme dansade runt mig och jag kunde nästan fysiskt känna bubblor av skingrande ljus sprida sig nånstans från mellangärdet och ut i hela kroppen. En förnimmelse av tyngdlöshet och lycka. 

När timmen var till ända släcktes lampan, jag drog på mig min svarta kappa och tjocka mössa, gick genom den långa korridoren och närmade mig ytterdörren. Intet ont anande greppade jag handtaget med ett milt leende på mina läppar och tryckte upp dörren och smackade omedelbart i väggen av regnig, äcklig storm som krämade i allt vad den hade... På en millisekund var jag återigen nedkyld, nålstungen av små envisa regndroppar och totalt sänkt av det kompakta mörkret som slickar i sig mig. Strax efter lunch.

Så dessvärre hade ljusterapi den oväntade effekten att jag blev ännu deppigare när jag sen kom ut eftersom mörkret då framstod som ÄNNU mörkare när jag nu påmints om hur ljust ljuset kan vara. Obarmhärtigt. Jag avbokade resten av tiderna.

Men i dag skiner faktiskt solen!! Och nästa helg är det advent, och då blir allting bra!! Då får man plötsligt göra allt möjligt livsbejakande! Sätta upp underbara glittrande stjärnor i alla fönster, köpa julkalender, sätta fram änglar och adventsljusstakar, baka pepparkakor och lussebullar och julgodis. Sjunga sånger om ljus och frid, titta på Grinchen, skriva önskelistor, sprida sköna dofter av apelsin och nejlikor, tindra utav bara tusan och höra alla fötter springa tripp, tripp, tripp. Då lever man upp, vill jag lova! Och alldeles nyss kom min man och min dotter hem med ett stort fång färgsprakande höstblommor som nu står på bordet! Livet är allt fint ändå.

Illustration av William Bergman

I morse när jag lämnat ett ystert och leksuget barn på förskolan drabbades jag av det hälsofrämjande infallet att ta mig en uppfriskande promenad runt den stora pölen vi begåvats med här i stan. Promenaden bjuder bland annat på ett nära beskådande av ett starkt avföringsosande reningsverk, men är i övrigt en vacker och avkopplande upplevelse. Det var en god och höstlig morgon med färgrika björkar och friskande luft. En ganska fuktig morgon till följd av gryningens lätta regn.

Fuktighet innebär snigeldjur, vilket i sin tur innebär en helsikes massa kryssande med barnvagnen fram och tillbaka och många höga knälyft och fotvrickningsfrämjande vändningar för att undvika att slakta alltför många av dem. Högst ostressat slemmar de sig fram i sakta mak mitt på vägbanan. Märk väl. I mitten av vägbanan! Ligger de inte alltid just i mitten? När man går ut på sin lilla promenad efter att regnet dragit förbi, torde man efter en stunds traskande se sniglar, maskar, larver och andra slemigheter komma hasande ut ur gräs och jord med yrvaken uppsyn och rufsiga känslespröt. Rimligtvis i utkanten av vägbanan då de just påbörjat sin vandring. Eller hasning. Inte vet jag vad de ens ska ut där och göra. Kanske är de offer för sina instinkter och bara måste ut och möta döden i form av barnvagnshjul och skotramp, eller så plågas de, liksom vi människor, av tanken att gräset skulle vara grönare på andra sidan och nu bara måste slaska sig i väg och se efter... eller så är det bara eleverna från stuntskolan vi ser. Vad vet jag.

Vad de har för skäl till att ge sig ut spelar mig inte så stor roll. Det är placeringen som stör mig. Hur kan de redan ha hunnit till mitten? Och varför ser man aldrig när hela gänget är kvar i utkanten? Jag har funderat en hel del på detta och misstänker att deras långsamhet är en skenmanöver som liksom tillhör självasnigel-giget, men att de egentligen är skitsnabba. Alltså: Det regnar en skvätt en tidig morgon, slemfolket vaknar till med ett ryck just närdet slutat regna och blir osäkra på hur länge de egentligen försovit sig till jobbet (att snigla långsamt framför morgonfrejdiga fotgängare). Just hur länge de försovit sig är förstås nödvändigt för den enskilde snigeln att veta för att kunna beräkna hur långt ut på banan han skulle befunnit sig vid det här laget om han vaknat i tid. Lätt stressad och med stirrig blick görs uträkningen på en liten fick-kalkylator och därefter tittar han sig nervöst om över axeln, drar upp skalet till strax över naveln och springer raskt med hornen bakfällda, ut till mitten av vägbanan. Släpper ner skalet, och hinner precis rätta till spröten och samla ihop ansiktet till den förväntade snigel-looken just när fotgängaren, joggaren eller barnvagnen skymtas borta vid kröken. Då påbörjar han sin skenbart mödosamma slaskning över till andra sidan.

På väg ut när ingen ser. Något försenad som vanligt.

 

Om jag har rätt så skulle i innebära (förutom ett enormt genomslag inom slemforskarvärlden) följande:
1) Sniglar är skitsnabba löpare
2) Sniglar är morgontrötta
3) Sniglar överslagsräknar och är kassa matematiker och återfinns därför alltid betydligt längre ut på vägen än vad som egentligen är rimligt
4) Snigel är inte ett djur, det är ett jobb. Ett jobb förenat med livsfara

Jag tror mig vara något stort på spåren!

(Snigel-illustrationer av William)

Däremot kan man väl säga att det ännu en gång har bevisats att Williams goda råd "Annie, du skall icke göra något före klockan slagit nio" är värt att nogsamt begrunda. Jag är sannerligen inte någon morgonmänniska. För att vara tydlig:

I går morse innan klockorna kommit sig för att börja ticka, kom sig vår dotter för att ta sig ur sängen (driftig= bra. Tidig= inte bra.) och knalla in till oss. Hon gick fram till min sida av sängen, tog min trumhinna i sina händer och väste: "Jag vill ha fuskost". På lätta ben studsade jag naturligtvis ut i köket med solsken i blick, trippandes på mina små innetofflor med klack och rosa fluff och dukade fram en fantastisk frukost på bordet som pryddes av min egenhändigt broderade duk. Jag vinkade av min make och skickade med lunchlåda, en kopp nybryggt kaffe och kysste honom med lätt innerlighet och ena benet böjt, rättade till hans slips och önskade honom en trevlig dag. Typ...

Morgondimman var lika tjock som kinesiska muren är lång, när jag hasade mig ut i köket med rufsig hjärna, krökta ögon och i total avsaknad av mänsklig hållning. Jag måste ha frågat nåt om vad hon ville ha att äta eftersom jag snart fann mig vid spisen för att koka gröt. Jag satte på plattan på 6:an, mätte upp havregryn som jag hällde i kastrullen, noterade uppmärksamt ett litet skräp som låg på plattan och som snart skulle förkolna och börja ryka och sprida stank. Jag noterade det, men gjorde inget åt saken utan började mäta upp vatten och bedömde läget (även om alla lägesbedömningar bör överlåtas till andra i det läget) så att jag skulle hinna hälla i vatten och salt i katrullen innan det lilla skräpet hunnit bli till eld. Det blev till och med som en trivsam liten utmaning så där på morgonkvisten. Vem hinner först? Jag eller skräpet?

När salt, vatten och gryn blivit till ett var det då dags att pilla bort detta lilla skräp som satt där som en uppkäftig skönhetsfläck på min morgon. Provocerad av skräpets uppsyn tar jag sats med full kraft och med växande beslutsamhet dyker jag ner mot plattan och häver mig på den arma fingertoppen för att få bort eländet som jag tror sitter ganska hårt (skräpet alltså, inte fingertoppen). Jag trycker hårt och draaar fingern över den stekheta plattan! SMÄRTA!! Det gör förstås skitont och jag hejdar det ena fula ordet efter det andra från att passera mina läppar medan Ebba förvånat ser på sin husliga, svala moder. Jag kastar in min brända fingertopp under strålen med kallt kranvatten och står sedan där och muttrar och begrundar surt mina handlingar. Jag har numera bara fullgod känsel i nio fingrar av tio.

Sen blir det filmjölk till frukost. Och så pratar vi inte mer om saken.

Du vet att du är en bebis...

... när ditt huvud antar formen av det underlag du senast låg på.

... när folk håller dig i fötterna när de pratar med dig.

... när längre människor lägger orden i mun på dig i meningar som "Ja, vad är det för en tokig gubbe, säg".

... när du blir förtvivlad, ledsen och arg över att nån drar dig i håret, för att i nästa stund upptäcka att det är du själv.

... när det trycks in proppar av latex eller silikon i munnen på dig just när du ska till att uttrycka din åsikt.

... när du blir förvånad över att plötsligt kunna sitta eller rulla runt (kan förvirrande nog också betyda att du är en hund).

... när naveln fylls av saliv då du sitter upp med bar överkropp.

... när det enda du erbjuds att dricka en het sommardag är varm mjölk.

... när du en gång i månaden måste väga dig naken hos en sjuksköterska.

... när den största hotbilden mot dig utgörs av dina egna fingernaglar som ideligen sveper obehagligt nära dina ögon.

... när folk petar på din näsa i tid och otid.


... när alla du möter närmar sig dig med kärlek, omtanke och leenden.

Treårstrots har man ju hört talas om. Jag har fram till denna dag uppfattat det som en trotsperiod som vanligtvis inträder runt den tid då tvååringen blir till treåring. Men på senare tid har jag undrat och funderat över hur det egentligen hänger ihop. Är det en trotsperiod som börjar långt tidigare och som börjar klinga av runt treårsdagen? Eller är det som med uttrycket "tremånaderskolik", som innebär att barnet har kolik från start fram till dess att hon är tre månader? Det skulle då i det här fallet innebära att barnet är trotsigt från födseln och tre år framåt... Men min erfarenhet är att de nyfödda små människorna inte kan beskyllas för att vara just trotsiga. Kladdiga? Ja. Trotsiga? Nej. (om det inte är så att de kräks på pin kiv precis när man bytt tröja bara för att visa att de bestämmer själva när det ska kräkas och inte, så det så! Men nej... jag kan inte känna i mitt hjärta att det skulle ligga till på det viset).

Jag vet som sagt inte vad uttrycket treårstrots egentligen betyder. Men hos oss har den eller någon annan slags trots i alla fall börjat dyka upp i en charmig liten kropp nära oss. Inga halvkassa, taffliga trotsförsök, eller sådana som i huvudsak går ut på att helt enkelt inte göra som man säger, utan lite mer finslipade varianter, med lite hjärna bakom.  Jag inser ju givetvis att jag måste ge ett exempel:

Tidigare i veckan när jag hade hämtat Ebba på förskolan och vi var på väg hem uppstod det någon form av konflikt oss emellan. I efterhand minns jag inte var det handlade om. Det kan ha varit skilda meningar om huruvida det är socialt accepterat eller inte att vara nakenfis inne i stan i september, eller om det egentligen är en bra eller dålig idé att kasta grus på den parkerade bilen på hörnet, eller om en sån sak som sömn verkligen skulle kunna hjälpa när man är så trött att man vinglar till och med när man sitter ner. Jag minns som sagt inte vad det hadlade om vid detta specifika tillfälle, men efter en stunds dividerande sammanfattade jag min ståndpunkt i en lång harang tydligt sprungen ur en frustrerad moders bristande tålamod. Då lutar hon sig tillbaka i vagnen, sluter ögonen och sätter fingrarna i öronen. Hon öppnar ögonen igen, tittar lugnt på mig och så kommer det: "Jag hör inte vad du säger, Annie".

I stunden var jag föga road, men efteråt  har vi skrattat åt det. I största hemlighet och bakom stängda dörrar, förstås. Fick någon dag senare höra om en annan liten krabat i ungefär samma ålder som under en utdragen, uppläxande tillrättavisning hade blundat en stund och sen slagit upp sina stora blå och sagt: "Oj, jag somnade visst".

Hyfsat kaxigt.


Det hade varit betydligt värre om hon alltid gjorde som vi sa...

En dag i förra veckan när jag vandrade hemåt efter en liten tur på Jönköpings gator och torg, drogs mina ögon till en av tusen affischer som satt uppsatta över nejden. På väggar, träd och soptunnor hade någon eller några smackat upp alla dessa exemplar som en del i en storsatsning för en krog i en av stadens äldre delar.

 

Reklam i Jönköping...

Vi smålännningar hyser en viss avsmak för bokstaven "r" och vill inte gärna göra en stor grej av den när den i tid och otid dyker upp i ord man behöver använda. I vissa ord går den utmärkt att utesluta helt, som i "kåv" (korv), "fott" (fort) eller "taapa" (Torpa, vilket är området vi bor i). Men i de fall där det inte är möjligt försöker vi slarva över dem med nåt slags halsgurglande kväde som skulle kunna passera som et "r" ungefär lika mycket som en folkabuss skulle tas för en cadillac. Det skulle kunna handla om ord som "temperera" eller "barrunda". Men vi brukar dock ge denna alfabetets artonde bokstav ett visst mått av erkännande och faktisk ta den med i skriftlig form.

Frågan var: Har de låtit r:et utebli för att driva lite med de lokala invånarna på ett självdistanserat sätt, eller har de helt enkelt skrivit fel och fallit offer för den r-fientliga dialekten? I dag fick jag svaret när jag såg att förra veckans affischer nu blivit utbytta mot andra, stavade enligt den mer gängse modellen...

Här ska det jädrar i min lilla låda vankas tokshopping, tänkte jag och kastade mig upp på cykeln men min stora, rymliga TOMMA väska slängd över axeln och trampade iväg mot A6, detta vår stads stora varuhus. Väl medveten om att jag inte är den tätaste av kvinnfolk tyckte jag nu ändå att det var dags att bränna lite deg och köpa lite schyssta plagg efter allt barnafödande som har varit på den senaste tiden, och så här inför det stundande årstidsskiftet. Försäkringskassan har nämligen gjort något så häpnadsväckande som att få till skott några utbetalningar som har varit väntade ett tag. Dessutom är det ett knippe festliga tillställningar i antågande så några nya toppar/tröjor/byxor/skor/koftor till dessa och andra tillfällen vore önskvärt. William erbjöd sig att ta med sig barnen på lite nöjsamheter på annat håll så att jag skulle kunna röra mig obehindrat och oavbrutet från butik till butik.

Glad och taggad kliver jag in på A6 och rör mig snabbt och mjukt mellan butikerna. Vero Moda, H&M, Carlings, Din Sko, JC, BIKBOK, Åhlens etc. etc. In i dimman bara! Jag provar, väljer, förkastar, förtjusas, synar och jämför. Det var klok och oförhastat shopping jag ägnade mig åt. Det var de små godbitarna jag ville åt. Inte mindre än tre timmar senare lämnar jag penningruljansens paradis med imponerande få kassar som tillsammans innehöll två par nogsamt utvalda byxor, en tröja och ett par skor. Till EBBA!

Vad var det som hände?! Hur mycket kvinna och mamma får man bli? Fattas bara att jag hade kommit hem med ett par manchettknappar och en hög hatt till William också så hade bilden varit komplett! (Jag kunde ju överlämnat dem strax innan jag ställde mig att stryka hans näsdukar). Vansinnigt! Jag fick helt enkelt vända tillbaka, köpa mig en lunch och sätta mig ner och begrunda mina handlingar. Just då fick jag ett sms av min lagvigda make:
"Du kommer inte hem förrän du har köpt minst en vara till dig själv! Uppfattat!? ;)"
Hmm.. han känner mig tydligen bättre än jag gör själv i bland. 

Påeldad av insikten och uppbackningen gick jag in på Vero Moda ännu en gång och provade en rolig lite 80-talsaktig kofta som jag tittat på tidigare. Jag stod där i provhytten och vände och vred på mig. Skitsnygg, men funkar den till lite mer baggy-stilen också eller bara till de här tajta stuprörsjeansen? Jag behöver den ju inte egentligen... Njae... Då fick jag ännu ett sms, som från himlen:
"Köp den! Det är du värd. Se det som en investering. Den går ju att ha ihop med så mycket!"
Nu blev det inte nåt mer köpt i alla fall.

William kom hem från stan med ett par skor till Ebba han också, men även med ett par jeans som han sett till att köpa till sig själv! Så skall en slipsten dras!

Till vem?

Windmill heter det på engelska. En vindkvarn helt enkelt. En kvarn som drivs av vind.  Det känns ju rimligt. Väderkvarn på svenska ... För att det är en kvarn som drivs av ... väder?

Vi vet ju alla att det inte är väder i största allmänhet som driver dessa malverk (det blir dålig fart av ljuv sommarstiltje till exempel, ändå räknas det som väder. Ett vackert sådant til och med). För att det svenska ordet ska bli någorlunda rimligt får vi utgå från att väder innebär ett meteorologiskt tillstånd där någon form av blåst förekommer.

För att bringa klarhet i det hela slogs ordet "väder" upp i en av mina favoritböcker, nämligen min etymologiska ordbok som jag önskade och fick någon julafton i svunnen tid. Där står att läsa att ordet är gemensamt med germanskan och att det på tyska heter "wetter",  på engelska "weather" och att det bla bla bla kommer av en indoeuropisk ordgrupp med grundbetydelsen "blåsa". 

Nå. Det skulle ju då kunna rättfärdiga att väderkvarn heter just väderkvarn, som allstå enligt ordets härkomst skulle betyda typ vindkvarn likt engelskans windmill. Men om det krävs blåst för att väder skall uppstå, vad kallar man det då de dagar då det inte blåser ... har vi något slags ickeväder då? Ett slags oväder?
Men med oväder menar vi ju att det ruskar och blåser som mest ...  och det vore ju perfekt för att driva en väderkvarn, eller är det då egentligen en oväderkvarn ...?

När jag var liten var det förenat med mys, trivsel och lite äventyr att åka till stadsbiblioteket och låna böcker. Jag åkte ner tillsammans med min mor eller far och tillbringade några kantlösa timmar bland hyllorna fyllda med så oändligt många ord! Berättelser och äventyr som bara stod där och levde mellan sina pärmar. Så mycket som utspelades på hyllmeter efter hyllmeter. Riddare, detektiver, långa farbröder, häxor, talande ugglor och helvetesgap i en salig röra. Konstigt att det inte hördes ett öronbedövande mummel inifrån bladen där jag stod och blickade upp mot dessa oändliga rader av böcker! Efter en tid av läsande och väljande gick vi mot lånedisken fullastade med böcker i olika färg, form och storlek. Jag minns fortfarande den härliga känslan av att komma hem och hälla ut alltihop på golvet och börja titta, läsa och bläddra utan att kunna välja bara en att börja med. En känsa av överflöd och förväntan som jag hade med mig ända upp i tonåren.
 
På senare år har biblioteksbesöken dessvärre nästan uteslutande handlat om jakt på kurslitteratur. Det ger inte upphov till alls lika många postiva känslor, utom möjligen en viss ekonomisk tillfredsställelse och nån fånig känsla av att ha lurat systemet då lånet friar en från köpet. Saklig, torr och praktisk upplevelse med litteraturlistan i näven bland facklitteratur och tillrättalagda formuleringar.

Men nu ska det bli ändring och förbättring! Jag är ju oerhört mammaledig nu och ett år framöver och tänker tillbringa den lilla lediga tid som i bland kan uppstå åt att läsa härliga, gränslösa och vidlyftiga berättelser!
Nu har ju dessutom dottern uppnått en ålder på dryga två år och sveps med lätthet in i sagovärlden, vilket vi som goda föräldrar gärna uppmuntrar. För någon vecka sen promenerade vi således ner till biblioteket, hela familjen, för att läsa, titta och låna. Ebba stortrivdes och började genast plocka bland böckerna... Det var "Lilla snopp-boken", "Lilla snippa-boken", "Bajskungen" och "Värsta prutten, Lolly"... Lustigt... kan just inte påminna mig att dessa titlar fanns att tillgå för tjugo år sedan. Både tack och lov och tyvärr, för de två först nämnda är nog riktigt bra för undrande, snart blivande tonåringar som vill läsa och slippa fråga. Men Bajskungen... känns inte riktigt lika hett. Det var först nu jag såg bredden på innehållet på barnavdelningen och så här i efterhand inser jag ju att mina föräldar måste ha haft ett finger med i spelet som gjorde att jag inte kom hem med precis vilka böcker som helst. Ett sanslöst brett utbud! Och det finns titlar som passar in på precis allt man skulle vilja väcka sina barns intresse för (eller påverka dem med):

                   

       Om jag får välja?                                               Om William får välja?

Efter någon timme kom vi därifrån med en stor, härlig kasse med bland annat Nicke nyfiken, Alfons Åberg, Mimmi, Alla vi barn i Bullerbyn och Pippi. Tydligen lättt hänt att man lånasr sånt man själv känner till...
Den här lät vi stå kvar tillsammans med en stilla undran över syftet med dess varande:

Situationen sådan att dottern toksomnat mitt i en mening och sover nu för natten, sonen ligger och smaskar på tumme samt napp (varför välja en sak om man kan ha båda?) bredvid mig på en soffkudde som för honom ter sig stor som en dubbelsäng, och min man är på möhippa. Bara en sån sak.
Själv har jag nyligen placerat min ömma kropp i soffan med en kopp roibos-te och en stilla het önskan om en lugn natt. Lägenhetsfesterna har börjat och det är tydligen den stora FF-kvällen denna augustilördag då det är ett kvalmigt moln av hormoner, fulsprit och tjuvrökta cigaretter som sänkt sig över området. 

Så varför är då min kropp att benämna som "öm" denna afton? Orsakerna är säkert flera, men den främsta av dem alla är träningsvärken. Inte en sån där "shit, jag kan verkligen inte röra mig"-träningsvärk, utan mer en sån där "Okej, va gött att det känns att jag har tränat"-träningsvärk, ni vet. Jag har dock upplevt en träningsvärk av det första slaget några gånger i mit liv, men värst av dem alla var helt klart den som jag vaknade med dagen efter mitt livs första balett-pass! Mina vader smärtade nåt fullständigt venvettigt! Jag bodde vid tillfället på tredje våningen i ett gammalt träslott (jo, jo fint ska det va) och såg döden i vitögat vid varje steg jag nödgades ta på väg ner till frukosten på bottenvåningen. Men idag är det alltså träningsvärk ur den andra kategorin som råda.

Det senaste året har varit mer fyllt av moderkaka än av tuffa fyspass, och nu är jag taggad på att äntra träningslokaler och gym på nytt. I går startade jag alltså upp med ett skivstångspass lett av en charmig kvinna som alltså skulle leda mig in i en korridor av smärta, svett och en eller annan endorfin. Jag tänkte ta det hyfsat lugnt och anteckna hur mycket vikt jag tog för varje muskelgrupp så att jag skulle ha koll på det till nästa gång och även kunna följa min förväntade utveckling under terminen på det viset. Det gick mycket bra till en början och jag la mig snarare lite under än lite över min nivå för att säkert kunna köra hela programmen i stället för att klara färre repetitioner men med större vikter. Klokt.

Men så är det nåt som händer. Den pumpande musiken, den drivande ledaren, de övriga deltagarna och  de iaktagande ansiktena utanför fönstren in mot träninglokalen. Jag vet inte säkert vad det är, men jag går helt igång! Jag drabbas av nån slags show must go on - mentalitet och kör så det ryker och vägrar ge mig ens när det blir riktigt brännande tungt och det darrar i mina stackars muskelspillror. Löjligt svag och med triceps tunna som små rosa bomullsband, men jag utförde det hela mycket hängivet, snyggt och taktfast! Svetten rann i mitt leende ansikte och det är riktigt, riktigt kul att träna igen!!

Så plötsligt slog den då till med full kraft, vår eftertraktade sommar! Jag tillhör inte den skara människor som kastar mig ut ur sängen på morgonen och rusar fram till fönstret i hopp om att möta en klarblå himmel och en generös sol som välvilligt ler mot det svenska folkets bleka soltörstande själar och anleten. Bara för att i stället få väderprognoserna bekräftade. Växlande molnighet och tidvis regn. Nej, jag trivs mycket bra med lite moln, åska och annat som hör vår sommar till och menar till och med att brännande sol, hetta och ångande asfalt gör mig till en svettig, långsam och något irriterad liten människa. Och så vill man ju inte ha det under sina veckor av ledighet.

Jag har med andra ord haft en fullt acceptabel sommar och njutit av oväder, pyssel och filmkvällar. Men så skrällde det till riktigt ordentligt i det meteorologiska siandet, och det pratades plötsligt om sol och ökade gradantal. De fick rätt, och in trädde ett gassande av rang! Man ur huse, fyllda stränder och chockbrända axlar! Die sonne sheint! Och jag måste säga att jag gillar det. Frågan är ju om det finns så mycket större sommarnjutnig än den att kasta sin solheta kropp ner i det kittlande, svalkande vattnet och känna lyckan bubbla ända upp över huvudet på en. Och nya varma vädret öppnar ju helt klart dörrarna till lite andra aktiviteter än man har ägnat sig åt de senaste veckorna.

Det har blivit kanotutflykt (som bland annat bjöd på upplevelsen av en naken man som stod ute på en liten uddde och sköt luftpistol), bad och sol på Vätterns strand, poolparty och grillning hos bror min och ljumma kvällspromenader. Inte så svårt att tycka om...

Ett fåtal bilder från dessa soliga dagar (dessvärre ingen på den nakne pistolmannen, vi hade vid tillfället inte sinnesnärvaro nog).




1) Ebba på Vätterstranden
2) Lukas på partyhumör ute i skuggan
3) BADA!
4) Springer morfar till mötes i allén en ljummen sommarkväll
5) Kanotutflykt på Stråken
6) Fika och bad på en liten ö
7) I det fria!

(De små bilderna blir förstås större när de klickats på)

Så har jag då för andra gången på två år, limmat ihop lite kropp så illa att jag behövt ta till diverse lösningsmedel för att komma loss. För er som inte visste det så finns det sjukt effektiva lim på vår jord! Det ena är sånt där man använder när man sätter fast lösnaglar, och det andra fanns i min makes manligt utrustade verktygslåda. Nu ligger det i en soptunna tre trappor ner och möter snart sitt öde i sopkrossen. Moahaha!

Jag har börjat pyssla lite med armband och annat pynt, men är ännu novis på området. I eftermiddag gjorde jag mitt första makramésmycke, vilket visade sig vara lätt som en plätt så länge man inte försökte använda sig av den danska bruksanvisningen. Men ett värdefullt tips bjöd den åtminstone på: för att inte knytandet ska vara förgäves rekommenderas det att man kluttar dit en liten limhög i de avklippta trådändarna så att de har vett att hålla sig på sin plats. Jag försökte först lite halvhjärtat med papperslim som givetvis var fullständigt odugligt. Redan trött på halvmesyrer gick jag direkt på det tunga artilleriet. Monsterlimmet från verktygslådan. Jag har aldrig sett det tidigare, kanske för att det ska hållas utom räckhåll för barn och annat folk med ibland lite bristande försiktighet. Hmpf! Lim, det klarar ju minsta barnunge av att hantera, och oj hoppsan så lossnade inte bara hatten utan även den lilla applikatorpipen från tuben och innehållet flöt snyggt ut över mina fingrar och härdade ögonaböj! Innan jag hann inse vad som höll på att hända så hade det redan hänt och jag satt obönhörligen fast i mig själv och i den lilla helsikestuben. Ebba trodde att jag skojade när jag sa at den satt fast, så hon grabbade glatt tag i den och drog allt hon kunde! Jag trodde att hela handen skulle lossna från sitt fäste! Vänligt förslog jag att hon kanske kunde titta på Pippi på TV i stället, eller nåt...

Efter ett fingerbad i lacknafta och ett snabbt dopp i T-röd kom turen till tops och aceton. William kom till undsättning och med profylaxandning och lite pillande lossnade mitt pekfinger från långfingret. Bara tuben kvar. Jag började på riktigt tro att jag skulle få kapa av mig hela fingertoppen för att få loss eländet, men till sist blev mitt pekfinger befriat även från detta elände. Men man ser att det är ett finger som levt ett hårt liv och huden där ser nu ut att vara 50 år äldre än på övriga delar av näven.

                                                              
                                                               Den lilla svävande limtuben

Trots allt så lyckades jag pilla dit lite lim på armbandet där det skulle suttit från början. Det fattas ett par pärlor i fästet, men annars är det klart.


Passar på att slänga in några bilder här också. Det var nu någon vecka sen Lukas log första gången, och i dag satt jag och vaktade på honom med kameran och gjorde alla bebisbus jag kunde för att få honom att brista ut i ett av sina stora leenden. Men med en kamera med lite slö autofokus så tas bilderna antingen precis innan, eller precis efter leendet är som störst. Men här är de som kom närmast i alla fall.



Den lille leende Lukas