anniesauditorium

Vrede!
I går kväll ville Ebba gå och lägga sig något tidigare än vanligt efter en dag av små äventyr. Efter att ha läst Alfons Åberg och sagt god natt somnade hon gott och William och jag siktade tacksamt in oss på en lugn kväll och ett tidigt sänggående med goda böcker och småprat.

Men icke! Då drog en förfest igång, som skulle fått de vildaste av röjarfester att framstå som mingelpartyn. Lägenheten under vår fylldes av dålig, dålig hårdrock på omänskligt hög volym samt dräggfulla typer med bleknade färgtatueringar föreställande Tors hammare och allehanda vikingar, blötdjur och blomster. En glädjens afton för alla oss andra. Till saken hör att den aktuella grannens balkong ligger just under vårt sovrumsfönster som besitter ungefär lika ljudisolerande egenskaper som gladpack. Hur som helst så var det Lördag och vi tyckte att de kunde få hållas ett litet tag till, så vi satte på en film av det enklare slaget och fördrev någon timme på detta sätt, allt medan festandet under oss tilltog. Några stod och hånglade på balkongen, ett par andra försökte komma fram till om de var buksvågrar eller inte, och resten härjade runt inne i lägenheten och började nu kasta saker omkring sig för sitt höga nöjes skull. Man vill ju inte hindra folk från att ha roligt, men man vill å andra sidan inte heller att ens barn ska vakna eller att man själv ska bli bestulen på sömn, så William traskade en trappa ner och ringde på dörren och lyckades efter en alkoholhaltande dialog förmedla att det vore önskvärt om all slags ljudnivå aänktes några snäpp.  Visst, det skulle de göra. Samtidigt blev William upplyst om att festen var till lägenhetsinnehavarens ära då han nyss fyllt 42 år. 42! Grattis, men låt mig säga att jag tänker mig min egen 42-års fest något annorlunda.

Gissningsvis hade jubilaren glömt bort besöket så snart dörren stängdes för snart drog det igång igen och någon slags konflikt blossade upp mellan ett par av festdeltagarna vilket ledde till lite skrikande för att sedan mynna ut i ett dramatiskt uppbrott för en av de inblandade.
 En timme senare ungefär flyttade festen ut och de började ta sig ut mot krogen. Skönt!! Vi gick och tittade till Ebba som börjat sova lite oroligt och lade oss sedan till rätta i sängen, släckte och sa god natt.

Tystnad. Underbara tystnad.

Men då hör vi det. Ylandet. Ett ylande som föregås av olyckliga skall. Ja, då har de lämnat kvar en stackars sällskapssjuk hund i lägenheten, som nu sitter och skäller och ylar i sin ensamhet. Det låter som att den sitter i örat på mig. Intressant nog ett fullständigt omöjligt ljud att stänga ute visar det sig. Vi tänder sänglamporna och börjar nysta i våra hundkunskaper. Vi kommer tilll slut fram till att hundar nog inte ger sig, utan troligtvis kan hålla på tills folket kommer hem igen. Eftersom krogen stänger 02.00 så lär de vara hemma tidigast då, om de inte drar hem till någon annan på efterfest. De kan förstås ha efterfest hemma hos sig och i så fall kommer det hela att dra igång igen om nån timme, men å andra sidan tystnar nog hunden då. Eftersom hunden inte bor där, kommer det gissningsvis dess husse eller matte att sova över i lägenheten och förmodligen ytterligare några i gänget. Detta skulle således kunna tala för att festen skulle kunna fortsätta ett ganska bra tag efter hemkomsten, om de inte har druckit så mycket vid det laget att de bara dråsar i säng och däckar helt enkelt. Och så vidare, och så vidare...

Störningsjouren lär ju inte kunna ringa på och be hunden lugna ner sig, så det var bara att försöka göra det bästa av situationen, frustrerade som vi var. William gav mig kärleksfullt vår enda förpackning med öronproppar så att jag skulle försöka sova. Jag tog tacksamt emot dem och lyckades till slut somna. Själv låg han vaken och räknade ut snittet på hur många ylanden en ensam hund i en lägenhet får ur sig under ett par timmar (för resultat, kontakta honom på mobil, mejl eller via facebook).

Till slut kom de i alla fall hem och hunden skällde lyckligt och sprang några varv och blev sedan förnöjd och betydligt ljudlösare. Efter ett tag blev det äntligen tyst och vi somnade tvärt!  Då vaknade Lukas och ville ha mat...


Sammanfattningsvis kan man säga att min längtan till landet växte sig några snäpp starkare under natten som gått. Eller i alla fall längtan till en egen villa utan grannar precis på andra sidan väggen, på våningen under eller på våningen över. Tänk så njutbart att bo i ett hus där man faktiskt inte hör någon annans liv när man går och lägger sig. Underbart! För att få uppleva sådana kvällar skulle jag gladeligen måla fasad, klippa gräsmattor och jaga mördarsniglar i kökslandet.

Med en lugn filmkväll hägrande några timmar bort, gick vi in och sökte efter lite lättsmälta filmalternativ. Som resultat av ett halvhjärtat letande hamnade vi till slut på en film med följande beskrivning:

"Vännerna hade allt de behövde för ett lyckat påsklov; stuga, skidåkning, snöskoter, slädar, stora mängder öl och en givande könsfordelning..."
Bra. Låter som att det skulle kunna vara en gemytlig feelgoodrulle lämplig att förtära under något slöare former. Lite collegekänsla med ytliga kärleksrelationer och okomplicerad filmmusik bestående av de senaste popdängorna. Beskrivningen av storyn fortsätter:

"... Det var åtminstone ingen av dem som förutsett att de inte skulle komma hem levande!..."
Aha! Spänningen tätnar! De mörkare nyanserna börjar träda fram och små kalla kårar börjar kila över ryggraden. Otäckt! Vad ska hända dessa lyckligt ovetande tonåringar på sin efterlängtade vistelse i fjällen? Vilka är dessa ohyggliga mördare som gömmer sig i skogsbrynet? Jo, det är inga mindre än:

"... Nazi Zombiebataljonen som hemsöker fjällområdena kring Øksfjord har andra planer ..."

Nazi Zombiebataljonen!? Vad hände?
Enligt recensenterna är de bestående intrycken illa agerande och taffligt regisserande och att det nog var roligare som idé än som färdig film. Och man kan ju tänka sig att det var ett roligt möte där de satt och spånade fram denna plot en sen fredageftermiddag.


Kanske att man skulle se den ändå...

Härom dagen satt jag med näsan i en bok som väckte många av livets stora frågor. Den satte mina tankar i spinn och jag har inte lyckats hejda dem sedan dess. Den ena frågan tycks dessutom leda till en annan och plötsligt sitter jag här med obesvarade frågor långt upp över öronen. Det handlar om vårt språk:

Hur definierar vi verb som lufsa, pulsa och skrida?
Till exempel: Vad avgör om det är just skridande det rör sig om? Hur många m/h bör ditt gående röra sig om för att det ska klassas som skridande och inte bara ett vanligt enkelt gående? Och utöver hastigheten, vilka andra faktorer ska till? Handlar det om svikten i stegen, sinnesstämningen hos den färdande, eller tiden på året eller dygnet? Man kan ju lätt få för sig att skridande bara är för serkbeklädda varelser som lucior och tärnor och annat småheligt folk, men nog borde man kunna styra upp så att man vid väl valt tillfälle kan göra en skridande entré in i ett klassrum?


Vad är skillnaden mellan boll, klot och kula?
En svår nöt att knäcka. Först tänkte jag att det skulle kunna vara en fråga om densitet. Boll är luftfylld som badboll, fotboll etc, klot är stort och tungt som... typ jorden och kula är små och kompakta, som stenkulor. Men den teorin sprack innan den ens hade formulerats. Hur skulle man då förklara att man "stöter kula" till exempel? Mig veteligen är dessa kulor aningens större än de små stenkulorna. Det skulle se osedvanligt fånigt ut om den väldige ryssen tog plats i cirkeln, körde händerna i talken och koncentrerad och adrenalinstinn gjorde sig beredd att hysta iväg sin pyttepyttelilla stenkula. Kulstötarens så kallade kula är lik boulespelarens pjäser, men de kallas minsann för klot.
Men man kan ju konstatera att vi oftast är överens om hur dessa ord ska användas, även om de saknar konsekvens och definition. För de flesta skulle reagera om man hörde någon ställa frågan om hur många kontinenter vi har på vår jordboll, eller prata om vilken bowlingkula som användes för att slå en strike, eller diskutera vad spelarna i Champions league använder sig av för fotklot.

Ser man ett sånt här frågetecken så ser man miljarder, och jag har just nu snöat in på dem alla.
Vad är skillnaden mellan kopp och mugg?
Vad avgör om något är en påse, säck eller kasse?
Vad är definitionen på att "stoppa" ner något i en säck? (skillnaden från att till exempel "lägga")
Den sist nämnda frågan här dök upp en gång när jag hade en lektion för elever på komvux som läste svenska som andraspråk. De undrade vad som avgjorde hur vi använder orden lägga och ställa. Jag svarade genom att hålla upp en bok och säga att man "ställer" in den i hyllan om boken står på högkant, och "lägger" in den om den ligger på andra hållet. Men frågan blev då hur man gör med en boll som ska in i hyllan? Och varför "ställer" man fram tallriken på bordet, borde inte de ligga ner?

Suck... Så mycket. Så oklart.

 

Något jag aldrig till fullo lyckats förstå mig på är det infernaliska kaffedrickandet som råder i detta vårt svenska land. Det tycks vara huvudnyckeln till umgänge och socialiserande riket runt. Nu har jag ju tagit mina första steg mot ett yrkesliv inom den pedagogiska verksamheten, och under mina gästspel på skolorna har jag fått lära mig hur viktigt detta kaffesörplande är för den sociala samvaron som förväntas råda i fikarummen. HUR man föredrar sitt svarta guld verkar inte ha så stor betydelse, man är liksom invigd i gänget ändå. Med eller utan mjölk i brygden.

Men nu är det så att jag aldrig kan bli en av dem, och tro mig när jag säger att JAG HAR FÖRSÖKT! Men... jag är och förblir en av de där andra. De missförstådda och förskjutna.
Tedrickarna.

Nog har jag försökt till och från under åren att få i mig några stackars svarta droppar, men det går bara inte. Jag tycker att det är rätt och slätt äckligt helt enkelt. Jag har förlikat mig med detta för mycket länge sen, och njuter till fullo av tebladens heta drycker både i hemmet, på skolan och på fik. Jag har också funnit många vänner som jag delar denna böjelse med och tillsammans är vi starka och står enade. Och det behövs, mina vänner! När jag har varit på mina praktikperioder, de är sju till antalet, så har jag i vartenda lunchrum erbjudits kaffe och till följd av mitt avböjande blivit kraftigt ifrågasatt och folk har häpnat över min avhållsamhet. Stämningen har blivit spänd och nervös och jag tror mig ha hört dem väsa okvädesord bakom min rygg. Men jag kan ha fel där... Hur som helst, nu till några punkter jag vill lyfta här:
 
1) Vi tedrickare göms ofta bort vid sociala sammakomster som släktträffar, möten eller konferenser. "Nej, just det ja, du dricker ju inte kaffe, det glömde jag!" alternativt "Va? Dricker du inte kaffe? men, vad dricker du då?" (som att det enda somåterstår är röd saft), och så kokas det upp lite vatten under kärlekslösa förhållanden, som jag för övrigt tror att både vatten och te nog känner av, och så letas det fram nån stackars bortglömd tepåse från skafferiets mörkaste hörn medans man sitter där och känner sig omständig. Sorgligt.

2) En tedrickare sitter ofta ensam kvar. Detta torde ha sin förklaring i att kaffe oftast serveras vi den ultimata temperaturen för just denna vätska, medan tevattnet kommer direkt från kokande läge ner i dryckeskärlet. Nu ska ju egentligen inte téet beblanda sig med så hett vatten, men det är ändå oftast så det blir. Kanske beroende på att det får hetsas upp i sista minuten och serveras snabbt enligt punkten ovan. Följden blir då lätt att tedrickarens mugginnehåll når lämpligt gradantal för drickande just när kaffefolket just har tömt sina små krus. Detta snöpliga öde går naturligtvis att undvika om man lyckats finna en bundsförvant, en av de sina, på tillställningen som man kan dela denna ensamhet med. Det kan då i stället bli till en fin stund... tillsammans.

3) Uttrycket "kafferast" är i sig närmast diskriminerande då det helt utesluter oss andra. Det är smärtsamt.

Skänk oss tedrickare en tanke nästa gång det ska hållas möten, eller socialiseras! Värm vattnet med kärleksfullt handlag, räck oss tepåsar eller löste med ett leende och lämna oss inte ensamma kvar vid ett ekande tomt och kaffebefläckat fikabord. Våga kanske till och med gästa vår värld och pröva en kopp te på nästa "kafferast", så byggger vi broar!

Jag trodde nog ändå att vi hade kommit aningen längre än så här. Det enklaste man kunde göra är väl ändå att sluta färgkoda allt i rosa och blått och vara så sjukt insnöade på att flickor (och bara flickor) älskar enbart dockor och prinsessor, och att pojkar (bara pojkar) endast vill ha monster och bilar! TRÖTTSAMT!

Glada i våra hågar efter en längre promenad traskade hela familjen (ja, vissa av oss låg och trynade i en vagn och tittade hänförd upp mot takets många lampor, vilket faktiskt hade varit att föredra) in på den stora leksaksbutiken på solåsen här i Jönköpings stad. En väldig lokal fullkomligt överöst med leksaksbråte och allt är tydligt inriktat mot  pojkar eller flickor  i ställer för bara barn helt enkelt. Nu skulle man ju välvilligt kunna tänka sig att de rosa leksakerna är menade att rikta sig även till det blå könet och tvärtom, men jag vågar nog påstå att så inte är fallet. Här misstänkte vi att tjejavdelningen låg, men vi kan ju haft fel...
                                  Några hyllmetrar för små tjejer              kattmodeller i Paris

På de här hyllorna fanns det mängder av dockor av olika slag, bland annat Catwalk kitties som alltså är små piffga katter som jobbar som modeller i modestaden Paris.

Men så fanns det förstås lite för pojkarna också, även om deras avdelning var avsevärt mycket mindre:

De flesta leksakerna är dessutom stora plaståbäken som endast har en funktion. Ett exempel är det här fantastiska batteridrivna häst och vagn-ekipaget. Jag vågar nog tolka det som att den har flickor som målgrupp ...

                                                         Prinsessdroska med styrspakar

På vagnen här ska alltså den lilla tösen sitta och... åka. Vagnen har utrustats med tre spakar också så att man kan styra det hela. Jättekul. I tio minuter. Och om samma familj som köper den här även slår till på det stora rosa skötbordet och den lilla butiken med triljoner skitsmå plastburkar föreställande tyska livsmedelsförpackningar, så är två av hemmets rum fyllda. Barnen har ju fantasi för tusan, de gör en kudde till en grym motorcykel och en kökspall till en alldeles utomordentlig liten kassadisk! Låt dem få använda den förmågan!

Men till leksaksbutikens försvar ska tilläggas att de även hade köpt in lego och klossar och annat som i barns (och vuxnas) händer kan bli till vad som helst. Leksaker där bara fantasin sätter gränser och som ine tröttnas på så fort. Skönt att vi hittade till lego-hyllan ... som ut så här:

Suck... De stod i alla fall på samma hylla och inte åtskilda i separata sektioner, men  det hjälps ju föga. Tittar man lite noga på bilden så ser man att den blå lådan innehåller en polis, en bil och en helikopter. Motsvarande i den rosa lådan är två barn med rosett i håret, en hund och ett hopprep.

Vad husen i lådorna hade för färg behöver jag väl knappast nämna...

Vad är detta för märkligt fenomen?
Varför känner "vi" att vi måste dela in det så här över huvud taget, och varför är indelningen så vansinnigt snäv?
Måste man välja mellan underworld warriors och catwalk kitties?

Tre av mina hittills 29 levnadsår har jag ägnat åt teaterstudier. Det innebär oräkneliga pass i improvisation och samspel. Jag har flyttat mången osynliga pianon, kastat igelkottar, öppnat paket med eldklot i, ätit piller som förvandlat mig till en förvånad gorilla, en generad höna eller en pilsk daggmask. Jag har varit expert på tådans i Katmandu och knapptillverkning, och otaliga gånger har jag "dött på en minut". För att bara nämna något.

Sen började jag på lärarutbildningen och studierna fick lite annat skepnad. Att under ett seminarie förvandlas till en svan med halsbränna föreföll inte som en lika god idé som tidigare ... Det man sa skulle dessutom plötsligt ha något som kallades för "vetenskaplig grund"! Kursarna pratade heller inte känslor på rasterna, kramades inte så mycket och tycktes mycket svårare att komma inpå livet. Frontalkrocken var ett faktum, och jag saknade i bland det där bejakandet av det fantasifulla fria. Men snart hade jag anpassat mig och på ett sätt blev det enklare, och på ett sätt fattigare. Men utmaningar och utveckling finns på båda ställena och jag har verkligen stortrivts!

Sen kom hon och nånting stort hände igen:
 
I dag ösregnade det i vårt kök när jag skulle tömma diskmaskinen, så jag behövde använda Pippi-paraplyet för att inte bli alldeles dyngsur. Vi stod i regnet och skrålade en melodi från Saltkråkan när spisen plötsligt var full av lejon och pingviner som vi smög på i djungeln. Ssscchhh... försiktigt...
Sen blev jag bjuden på smaskiga pannkakor som växte i vår ena sänggavel, men mitt i maten fick vi rycka ut och rädda William som hade byggt hus i ett torn och nu bodde mellan två legobitar! Man skulle knacka på den magiska legobiten så att den öppnades och då kunde han komma ut till oss andra igen. Efter att apan kissat på pottan hade jag slutligen den stora förmånen att få håret klippt och fönat med en penna.

Nu har jag en fantastisk blandning av två världar! Vetenskap och lejon i spisen!
Tack, älskade barn!

Senast jag var hemma i mina föräldrars hushålle hade min mor gått loss i förråd, skrymslen och prång och rensat bland gamla grejer som vi barn lämnat efter oss genom åren. Jag slog mig ner bredvid en stor flyttkartong som var till bredden fylld av mina psrylar från låg- och mellanstadietiden. Charmiga kärleksbrev, vykort, träslöjdstingestar och besynnerliga teckningar från förr gicks noggrant igenom. I denna röra av minnen hittade jag tre häften fyllda av sagor och berättelser som jag skrivit sittandes i min lilla skolbänk på den tiden då man hade möjligheten att ge uttryck för sin personlighet genom sitt val av bänkpapper.

Tydligen så skrevs det en hel del historier under de åren. en del skrevs utifrån givna teman, rubriker eller bilder, men en hel del totades ihop under stor frihet.
Låt mig komma med ett par exempel på ett av dessa verk skrivet av Annie Bergman, klass 3B.

Först ut en liten inledning ur berättelsen med titeln "Min första jaktdag":

"Hej nu ska jag berätta vad mina syskon heter min största syster heter Deus och hon är 12 år och är jättesnäll! Sen har jag min lilla syster som heter Lina, men kallas Linus och hon är 2 år o jag är 9 år och heter Kicki. Mamma heter Lena och är 24 år. Pappa är 34 o kallas renen och har alltid kallats renen enda sen jag föddes så jag vet inte vad han heter egentligen.

En mycket ung mamma måste man säga, som fick sitt första barn vid 12 års ålder ... dessutom lite märkligt att hon döper sin förstfödda till "Gud". Bara för att nämna något ...

Nästa historia i den lilla skrivboken är följande:

Tivoli

"En dag gick jag på tivoli. Där fick jag chansen att vinna choklad men vann tyvärr inte. Sedan gick jag och tittade på cirkusen som fanns där. Där hade de väldigt många djur. de hade en schimpans och en schäfer med en schal på huvudet och en giraff. Fast giraffen hängde så mycket med huvudet och såg generad ut för att han såg en flick-giraff. sedan rymde en schimpans och kom till mig och jag fick en chock och svimmade. sedan kom chefen som förresten var ett riktigt geni när det gällde siffror han kunde räkna ut vilka tal som helst. I alla fall sa han till mig att de skulle ha generalrepetition, och att jag inte fick se det, så jag gick tillbaka till lott försäljarna igen fast jag köpte ingen lott. jag åkte parise hjulet istället. När jag satt där stannde parise hjulet. Det hade gått sönder, en trillade av och slog i skallen och det märkte inte jag fören min lilla Labradorvalp började skälla. Han som hade trillat av blev sjuk samtidigt och fick åka till sjukhuset där en sjuksköterska tog hand om honom och det gjorde rätt ont i min själ för han var väldigt snäll och hette carl och jag gillade honom, han är 4 eller 5 år. Efter detta gick jag och min hund sajack hem och spelade schack för sajack kan det. han är inte hur okunnig som helst. Sedan var min dag på tivolit slut sen sov jag gott!"

Just den här texten hade dessutom fått en liten lärarkommentar i slutet: "Tänk på att det är viktigt att skriva snyggt".
Va?! Är det allt man skulle få tillbaka av sin läsare efter den möda man lagt ner på sitt skapande av detta litterära stordåd? Nån liten respons på innehållet eller så hade kanske varit trevligt?
Det där med handstilen tycktes vara återkommande för liknande kommentarer står lite varstans. På ett ställe står det också: "Rita fler bilder." Hmm... ganska svidande kritik att få på en skriven berättelse... eller så kan man ju tolka det som lysande recensioner på mitt taffliga streckgubbsplitande. Jag väljer det sistnämnda.

Avslutningsvis vill jag generöst nog även bjuda på en egenhändigt komponerad gåta ur en gåtbok jag började skriva på samma läsår.

-Vad gör tomten när han är i paketet?
- vet inte.
- Är i paketet! Ha ha ha ha

Boken finns ännu inte utgiven...

Dessa svettiga dagar och ångheta nätter! Det är så varmt att jag allt som oftast måste titta ner på fötterna för att kontrollera att det verkligen var mina flip-flop jag tagit på mig och inte mina duntofflor. Det är så varmt att jag till och med svettas under naglarna! Jag är inte, och har aldrig varit, något stort fan av fuktig tokvärme. Jag kan dock se en fördel med det hela, och det är att det ofta för med sig renande åska och befriande hällregn!

Nu för tiden tycker jag nämigen att åskoväder är riktigt mysigt och jag njuter oftast i fulla drag av den himmelska urladdningen och det vackra skådespel den bjuder. Men drar det på alldeles för mycket så blir det i bland lite otäckt och då vill jag inte vara ensam...

I går natt, när jag hade gått och lagt mig och åskan rullade över berget, låg jag ensam i vår stora bädd och darrade av rädsla och längtade innerligt efter tröst och trygghet från Hans ömma famn. 

Snart hör jag honom komma intassande i sovrummet och jag låtsas halvsova lite oroligt för att riktigt kunna njuta av känslan av hur han lägger sig bredvid mig, låter sina armar omsluta mig och viskar obetydliga berättelser i mitt öra för att lugna och stilla min skälvande oro. Jag hör hans välbekanta steg mot golvet och jag känner hans energi och vet precis var i rummet han befinner sig, utan att jag behöver titta. Och så de där välbekanta ljuden när han försiktigt, för att inte väcka mig, sätter sig i sängen och hur han sedan lägger i från sig sina glasögon på nattygsbordet. Jag hör ljuden redan innan de uppstår. Jag väntar på att hans armar ska omsluta mig... och väntar... men det händer absolut ingenting! Jag hör bara hur han lägger sig ner och sen blir det öronbedövande tyst. Inte ett ljud! None. zip. Nada.

Vad ska jag göra nu? Ska jag vända mig om och skälla ut honom? Ska jag iscensätta ett dramatiskt uppvaknande och med ett blekt ansikte med en pärlande svettdroppe på överläppen slänga mig om hans hals? Ska jag kasta mig ner på golvet och krälande på knä böna och be och erkänna min feghet, eller stolt svälja besvikelsen och bepansra mig med mod och tyst genomlida ovädret som drar fram utanför fönstret?

Då hör plötsligt något som bryter tystnaden. Ett svagt prasslande från min makes sida av sängen. Vad håller han på med? Min nyfikenhet vinner över rädslan för åskan och jag vänder mig om för att möta sanningen. Vad skådar då mitt uppspärrade öga?

I sängen bredvid mig ligger William med ettt mjukt leende på läpparna och suckar förnöjt. Han lyfter på täcket och drar fram... en påse med djupfryst bröd! Sen följer en synnerligen stolt makes förklaring. Då han om möjligt lider mer av denna hetta än undertecknad, har han kommit på något vansinnigt finurligt (enligt egen utsago). Ett par kvällar tillbaka har han i hemlighet framåt aftonen tagit fram en djupfryst limpa ur frysen och lagt under täcket på sin sida av sängen. För att kyla ner sin lilla lega till behaglig temperatur. Väldigt uppfinningsrikt. Det outgrundligt fiffiga med det hela ska alltså vara att man får både trivsam sängtemperatur och tinat frukostbröd i ett enda slag.

Limpan för aftonen var passande nog av märket Njuta...

Så ska det ju då publiceras en liten bild på familjen med det lilla nytillskottet i den lokala tidningen. Jönköpingsposten har, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, en liten fotostudio i sina lokaler dit man är innerligt välkommen då det är dags för födelsedagsfotografering eller då familjefoton då det kommit en ny knodd till världen. Nu är våra tidigare erfarenheter av den här typen av fotografering inte odelat positiva (se inlägget "skratta åt apan"), så i en stund av skenbar klarsyn beslutade vi oss för att själva ta en bild att mejla in till redaktionens familjeavdelning för publicering.

Lättare sagt än gjort.

De där bilderna i tidningen ser så enkla och naturliga ut. Glada familjer som efter ett ögonblick framför kameran, stolt kan visa upp sina små piltar för stadens JP-prenumeranter. Nu vet jag bättre. det ligger blod, svett och tårar bakom dessa familjefoton. Livliga syskon, skärrade fäder, nyförlösta mödrar och bebisen... Man kan ju felaktigt få försig att bebisar är lätta att fota. De sover ju mest. Men det är just det. De är helt ostyrsliga! En sovande liten krabat som ligger i fosterställning och inte orkar bära upp sitt eget huvud, är faktiskt inte så fotogenique alla gånger.

Första dagen (ja, detta projekt har tagit TRE dagar i anspråk) valde vi att slå oss ner i en vacker liten glänta kantad av hundkex och mjukt solljus... precis innan det var dags för dotterns middagslur. En mycket illa vald tidpunkt till att börja med, och det första i raden av våra misstag. Vår andra miss var att inte ha med oss någon som kunde fotografera. Tanken att använda oss av den lilla funktionen med självutlösare visade sig snart vara förödande. Den tar 10 sekunder på sig från att man har tryckt på knappen till att bilden tas. En ocean av tid! På 10 sekunder hinner mycket förändras i en småbarnsfamilj...

Planen blev snart att jag skulle sitta stilla, hålla ett stadigt leende och koncentrera mig på att hålla Lukas någorlunda upprätt medans William skulle trycka på knappen, leta rätt på Ebba och samtidigt räkna högt till tio för att kunna sätta sig ner strax innan utlösaren skulle bränna av. Allt för att tösen skulle behöva sitta still så kort tid som möjligt, och det var så vi jobbade hela processen igenom. Här kommer ett litet axplock:


Om alla pratar samtidigt blir det nog bra...

          
"Titta, flygplan!"                                                          Du ska ju titta på kameran!

    
William är ute och jagar Ebba...                               Ett sista försök i soffan...

Efter tre dagar och oräkneliga försök satte vi oss ner och tittade igenom bilderna, och hittade inte en enda där alla, A) var med på bilden, och B) såg någorlunda nöjda ut med tillvaron. Så i sin nöd om kvällen satte sig William ner i tystnad och klippte helt sonika ihop två bilder till en. Ebba och han själv är från en bild och Lukas och jag är från en annan.
Detta är den hopklippta bild som vi slutligen mejlade in till JP för publicering:
 

Tanken från allra första början var att min bror och hans sambo skulle ta sig en flygtur över vår vackra stad med omnejd med en kollega till honom vid spakarna. Den här kollegan är nämligen inte bara ortopedingejör, utan pilot också.
 
Då vi har en dotter som går i gång på flygplan rätt ordentligt (det började med att ett flygplan i Madicken, och sen har hon gått mot tyngre grejer allteftersom), blev vi omtänksamt medbjudna som publik för att hon skulle få chansen att se ett plan på riktigt och på nära håll. Mycket uppskattat vill jag lova! Det var en imponerad och lätt speedad 2-åring som den gode piloten lät klättra runt inne i planet.

Samma dag som vår son föddes, föddes det också en annan liten kille. På samma förlossningsavdelning. Men han klarade sig inte...
Det var en dödsannons insatt i gårdagens JP om deras lille ängel som kom, log och vände om. En Albin.

Jag vill bara skänka dem varma tankar på något sätt. Få saker kan vara värre här i livet än att förlora sitt barn och behöva åka hem till det inredda barnrummet och på något sätt möta verkligheten och leva vidare.

Det sätter onekligen lite perspektiv på saker och ting. Vad är väl sömnlösa nätter, magsjukor och ögoninflammationer egentlligen? Vi fick en frisk son med oss hem och vi har en livlig två-åring som springer runt och härjar och njuter av sommaren.

Vad mer kan man önska?

Nu har som sagt familjelivet på tre blivit till ett på fyra. Det känns mäktigt, stort och ändå förvånansvärt avslappnat på nåt vis. Rutinerna skiljer sig inte så mycket från hur de såg ut före hans ankomst och i början är det ju mest mat och sömn som gäller, vilket är tacksamt eftersom man då har en chans att komma ifatt sig lite grand. 

Jag har dessutom blivit några erfrenheter rikare i samband med den här förlossningen. Jag delar generöst med mig av två av dem här:

Lustgas
Nyttjade aldrig detta när Ebba skulle födas, men har undrat lite stilla hur jag skulle reagera på det. Den här gången blev det rätt intensivt på slutet och barnmorskan frågade om jag skulle vilja prova lustgasen. Med viss initial tveksamhet närmade jag mig denna plastorm med dess gapande käft som skulle komma att omsluta min dito. Efter några värkar som testomgång började jag få in tajmingen på den och har aldrig varit så sömnig i mitt liv tror jag. Jag förklarade för William att jag bara skulle sova lite först och sen föda lite barn. I dimma och motljus hörde jag honom svara att vi kanske skulle göra tvärtom i stället. Det lät inte så klokt i mina öron, men jag kände mig ofattbart storsint och gick med på förslaget.

Sen försvann dåsigheten och salongsberusningen infann sig och övergick i sin tur snart till en lättare fylla. Sakerna och personerna i rummet blev svåra att följa med blicken eftersom de envisades med att flytta sig lite, lite fram och tillbaka
så att de aldrig stod där man sist såg dem. Synnerligen Irriterande beteende om ni frågar mig.

På något sätt kändes det också tydligt att situationen krävde lite grova skämt med sexuella anspelningar som personalen skulle kunna tänkas uppskatta som lite förstklassig underhållning medan de kontrollerade mig invärtes och höll koll på min och bebisens hälsa i form av hjärtfrekvens, födelseförlopp, syretillförsel och annat oviktigt i sammanhanget.

Bad rodnande den arma barnmorskan om ursäkt för min frispråkighet när dimmorna lättat...

BB
Här var vi inte heller i samband med Ebbas födelse då vi åkte hem inom ett dygn och därför fick ligga kvar i ett eget rum på förlossningen i stället. Men nu tillbringade jag alltså lite mer än ett dygn i detta mellanland för nyförlösta.
Halvsittandes i en rullstol prydd med orange flagg med texten "Förlossningen" fastsatt på ryggstödet, rullas man storstilat in i BB:s korridor.

Och det är en annorlunda syn som möter en, och dess motstycke står inte att finna på någon annan plats på jorden. Lågmälda kvinnor hasar runt i allsköns märkliga mystofflor och ljusblå sjukhussärkar och hålls endast uppe med hjälp av ett krampaktigt grepp om den lilla plastlådan på hjul som man tilldelats att ha sin lilla framkrystade parvel i. Den här skjuter man framför sig som en sämre rullator och då den är bredare nertill än upptill slår hjulen ideligen emot stolsben, tidningskorgar eller andra bebislådor. Ljudet av dessa små dämpade krockar bildar tillsammans med toffelhas och bebisgurgel den ljudbilden som ligger över avdelningen. Signifikant för BB-kvinnorna är deras gamnackar och sengångar-aktiga rörelsemönster då de förflyttar sig mellan säng, badrum och dagrum som utgör nån slags helig treenighet. Det småpratas lågmält om hemorrojder, värkar, navelsträngar och smärtlindring medan fäder kommer och går med små kassar som de varit hemma och kärleksfullt packat åt sina kvinnor och deras nya lilla pyre.

En lite magisk och andaktsfull stämning som stor kontrast till den intensitet, styrka och fokusering som råder på förlossningen.

Nu kan man ju tycka att den här lilla bebisen som haft den goda smaken att slå rot i mig snart borde ta och komma ut och sälla sig till oss andra i familjen på andra sidan min kropp. Det är ju inte utan att man längtar som en tok efter att det ska hända! Men så vet man ju också att det innebär att man ska in i dimman liksom. Första tiden lär gå åt till att lära känna den lille typen, hitta nya rutiner som fungerar för alla inblandade, försöka lokalisera sina magmuskler och leta upp sin tyngdpunkt på nytt etc etc. Alltså vore det nog att betrakta som klokt att försöka njuta av den här sista tiden pre-bebis, och inte bara låta den bli ett längtande till något annat. Allting har ju sin tid, som bekant.

Så vad blir det av denna dag? En av de sista med en familj på tre. Dottern går sin sista vecka på förskolan nu och både W och jag är klara i skolan för terminen. Igår blev det till Ebbas stora förtjusning picnic i vattenledningsparken med bror min och hans goda sambo. Hon hittade en "spunk", skrapade knät och såg nästan en ekorre. En lyckad utflykt helt enkelt.


Idag satsar nog herr och fru Bergman på en lunch på tu man hand. I solen på en uteservering i stan. Små livets njutningar som förtjänar sin uppmärksamhet!

Tjopp och hej!

I gryningen var den havande kvinnan uppe och vinkade mjukt leende av man och barn genom köksfönstret.  Solen öste in sina honungslena strålar genom fönstren och välsignade vårt hem med sitt varma sken.

Fylld av hemmafrusanda fjädrade jag på lätta fötter mot den vitlaserade kökshyllan och letade fram en bok fylld av recept på hemvävdhet. Jag tänkte mig att baka "några trevliga små kakor så här till helgen" (redan här hade jag med viss självinsikt kunnat skönja varningsklockorna som frenetiskt ringande försökte nå mig genom dimman). Mitt bläddrande i boken ledde mig fram till det självklara valet. Hallongrottor. Härligt mumsiga hallongrottor! Gyllene små bakverk som ömt omgärdar den söta klarröda sylten som ligger däri som en sommarens frestelse.

Ännu rusig av familjelycka och förrädiskt vilseledande hormoner gav jag mig in i projektet med liv och lust! Mjöl, bunkar och slevar yrde i luften och en tunn hinna av mjöl och fett lade sog öve mitt rödglödgade ansikte. Sen kom verkligheten i fatt mig, och fötterna började åter vidröra mark. Jag tycker verkligen inte att det är roligt att baka. Faktum är att jag tycker att det är tråkigt. Jag är desutom ganska dålig på det. Konsistensen blir fel, kakorna spruckna och disken enorm. Efter några incidenter som för kall deg som bara blir till smulor, för mycket sylt som rinner iväg och bränner fast i plåten under gräddningen och en ugn som felaktigt ställts in på grillning kunde jag nyss ta ut de förbaskade sötsakerna ur ugnen. Där låg de i skeva rader, och hånlog mig sliskigt rätt upp i ansiktet!

När Leila bakar däremot då är det minsann idel rosenfat, pastell och harmoni! Det är ju så man kan bli vansinnig! 

I går tillbringade vi den vackra, vackra eftermiddagen i stadsparken här i Jönköping. Vi hade tagit med oss fikakorg, filtar och all tid i världen. Tanken var att vi skulle flanera runt i parken och kika på djuren och så, men vi fastnade vi vid klätterställningar och gungor i stället. Det blev balansgång på staket, klättrande i stenrös, förtjust skrikande vid matande av duvorna och en liten hand i en stor.



En sak kunde vi dock konstatera efter några iakttagelser. Vid sandlådor och lekparker uppstår det någon konstig form av indirekt kommunikation föräldrar emellan. Som följande lilla dialog som uppstod efter att en liten kille sprang upp och ner för rutschkanan så att den pojken som stod efter honom i kö inte skulle hinna åka: 

- "Felix, klättra inte upp i rutchkanan den vägen. Ta stegen där, så att den andra pojken får åka."
- "så. Nu kan du åka, Linus. Sen är det pojkens tur igen. Bra! Använd stegen där sen."

Under liknande små ordväxlingar visar man på ett bra sätt föräldrar emellan att man har uppmärksammat situationen och att man nu kommit överens om hur rutschkaneåkandets regler ska se ut. Och det fungerar bra.

Problemet blir om det uppstår små konflikter mellan barn vars föräldrar har helt olika tankar om sociala regler och fostran. Ena sidan uppmuntrar barnet som "tar plats" (eller är buffligt), och tränger sig före, medan den andra sidan vill lära sitt barn att alla ska få åka oavsett hur kaxig eller blyg man är. Det gör ont i hjärtat att se ett litet barn bli bortknuffat eller ignorerat av något annat barn, utan att någon kommer till deras försvar. Men så där är det ju hela tiden. Det är väl i leken man tvingas lära sig att hantera saker och ting och stå upp för sig själv. Men det är en tuff värld, där i sandlådan. 

När jag i går natt tog mig en sömnrusig tur till toaletten för att där slå en liten drill, kom de stora frågorna till mig. När jag tände lyset spratt det till på golvet och inte mindre än tvenne små djur rasslade till för att sedan stelna till med stirrande blick i nån slags fåfäng förhoppning om att inte synas. Silverfiskar. Ganska äckliga små varelser, sin harmlöshet till trots. Modig som jag är så kastade jag mig över dem och med en säker nacksving brottade jag ner dem och dräpte dem båda med en bit toalettpapper, med tryckta hjärtan på. (Jag vill gärna se det som en för all del mordisk, men ändå omtänksam handling på nåt sätt. Därav beskrivningen av papprets tryckta mönster). 


När jag åter installerat mig i sängen tog jag upp händelsen med min man så jag kände att det hela behövde bearbetas. Inte morden i sig, de belastade inte mitt samvete det minsta. Nej, det var alla de frågor som åsynen av djuren väckt inom mig. Vart står de i näringskedjan? Hur länge har de funnits? Vart höll de hus innan det fanns toaletter? Varför finns de kvar och inte dinosaurierna?

Frågan som dock fick det största utrymmet var frågan om hur de har kvalificerat sig till att tillhöra "det naturliga urvalet" som Darwin talade om? Tanken att de mest anpassningsbara arterna överlever och således utvecklas vidare genom evolutionens svindlande tunnlar känns inte fullt naturlig att applicera på dessa insekters varande. Med risk för att förringa silverfiskens intelligens och rätt till liv, tillåt mig sammanfatta:
De lever på badrumsgolv med toalettstolar och WC-ankor som  närmiljö.
De äter saker som klister, bokbindningar, hår och mjäll.
Det kliar över hela kroppen när man skriver om dem
Jag skulle även vilja sticka ut hakan och hävda att deras självbild är mycket bristfällig.

Det senare uttalandet här grundar jag på min nattliga erfarenhet. Då jag tände lyset uppfattar de blixtsnabbt att det är fara och färde. Det är väl i och för sig ett tecken på ganska god kännedom om sin låga status bland homo sapiens. Men vad gör de då för att undslippa döden? Jo, de stirrar runt och hattar hit och dit och fram och tillbaka för att slutligen besluta sig för att ila in mitt på den bländvita badrumsmattan och lägga sin mörka lekamen platt till marken och med ryckande ögonlock fästa den uppspärrade blicken på toalettborsten och rabbla tyst för sig själv: "syns inte, syns inte, syns inte".
Suck.
En säkrare död är svårt att tänka sig. 

Silverfisken har tydligen funnits på jorden i över 300 miljoner år! Vad tusan har den använt den tiden till om detta är vad den utvecklades till?

Ack, du sköna, vackra dag!!

Köksfönstrets vita gardiner fladdrar vilsamt i försommarbrisen och en behaglig svalka letar sig fram genom lägenhetens vindlar och vrår. En immig glaskanna fylld med den friskaste av bärdryck står på köksbordet och fångar då och då upp små gnistrande solkatter. Den stora läsfåtöljen i rotting står placerad vid balkongdörren och inbjuder mig till nya relationer som väntar mellan en god boks pärmar. En bok som låter mig översköljas av en värld bortom min.

Så ni förstår att mitt förhållande till läsningen av denna bok är mycket intrikat...

Till alla er romantörstande och dödsföraktande människor där ute vill jag dock å det varmaste rekommendera "En värld utan slut" skriven av Ken Follet.   

Se där ja. Mindre än 20 dagar kvar till det datum som knodden är beräknad att tita ut (förhoppningsvis inte bara titta ut, utan faktiskt sälla sig till oss andra som lever våra liv utanför de livmödrar som vi en gång vaggades i). Man vet ju inte hur lång väntan egentligen kommer att bli så det gäller ju att sysselsätta sig med lagom stora projekt som passar en växande och blivande tvåbarnsmor.

Ett av de små projekten jag då hade tänkt att dra igång var att pyssla ihop ett fotoalbum. Vi gjorde en stor och svulstig beställning på över 200 bilder för att jag skulle ha att göra. Men när jag väl börjar har jag svårt att sluta, så nu är albumet redan klart...  Vad ska jag ägna mig åt i stället?

Ett alternativt projekt som blåst in i bild är att hitta vägen fram till det perfekta istéet! Denna läskande dryck ligger mycket bra till hos mig för att bli sommarens uppfriskande dryckesinslag. Beställer man det ute på caféer och restauranger brukar det dessvärre serveras nåt så infernaliskt sött så att man går där i från som en raglande sockervadd. Så vill jag förstås inte ha det. Mit experimenterande har redan börjat och under de senaste dagarna har kylskåpet inrymt isté i små glas, stora glas, tillbringare och provrör. Än har jag långt kvar... Vilket te ska man använda sig av? Alternativa sötningsmedel? Citron? Bär? Kryddning? Hur koncentrerad ska basen vara? Frågorna hopar sig och bönar om att få röjas ur vägen en efter en.
Och om det nu faller sig så att bebisen föredrar att komma till världen efter detta av barnmorskor uträknade datum... när även projekt isté avslutats och utvärderats. Vad händer då med den outtröttliga snurrande blogg-bebisen här till höger? Börjar den räkna minus på dagarna?  Eller bara POFF försvinner den? Eller byts bebisen ut mot en arg, gravid kvinna med horn, vars fötter svullnar lite mer för var dag som tickar fram på räkneverket? Det kanske återstår att se!

Annars ser jag mig nog som en ganska harmonisk havande, som njuter av sitt tillstånd och sprider idel värme och moderlighet trygghet omkring sig. Som synes stämmer min egen uppfattning väl överens med omivningens.